Pekpinnar? Nja, vi vill ju ha en öppnare och än bättre idrott!

”Regeringen vill halvera påverkbara hälsoklyftor under en generation.”

”Barnrättsperspektivet är oerhört viktigt.”

”Barnen måste få hitta sin väg att idrotta, på sina egna villkor.”

”Öka fokus på ungas delaktighet, konkretisera ungas rättigheter och fortsätt se över tävlingsformer.”

Citaten är från ett seminarium i riksdagen i torsdags på temat ”Statens idrottspolitiska mål – en uppföljning med inriktning på barn och ungdomar”. 

Här kan du se seminariet som började den 11 maj klockan 10.00 på SVT Play

Jag var där – tillsammans med ett antal andra idrottsförbund och organisationer – i riksdagens andrakammarsal. Det kändes lite högtidligt och förmodligen bröt jag mot någon etikettsregel när jag begärde ordet mitt i en frågestund. Men de pratade ju om idrottens samarbete med skolan. Och då kunde jag förstås inte vara tyst.

naverlonn

Jag fick inte prata då, men senare blev det min tur. Det jag då – med fjärilar i magen – försökte få fram (notering till mig själv; punkta upp vad du vill ha sagt och gör det konkret och kort) var att det finns en organisation som är ypperligt lämpad att vara idrottens väg in i skolan. För barnens och för Svensk Idrotts bästa

En organisation som kanske inte är helt redo, men som i nuläget jobbar för fullt för att stärka sina strukturer för att nå fram till det allra bästa stödet till våra föreningar som därmed ska kunna bidra till Svensk Idrott.

Värdegrunden är på plats, verksamhetsidén är oslagbar. Så använd Skolidrottsförbundet, ge oss stöd och förståelse, så ska vi göra allt vad vi kan för att lägga en stabil grund för att Svensk Idrotts nya hus ska stå stadigt 2025. Vi vill jobba för att bidra till att citaten i inledningen fylls med verklighet.

Medan jag på seminariet hörde att vi inom idrotten ska göra en redan bra idrott än bättre, ser jag idrottskamrater som hörde något annat och sparkar bakut och ser hotande krav och pekpinnar från staten. Som undrar om idrottsrörelsen får syssla med idrott?

Min motfråga blir då: om vi för att skapa en än bättre idrottsrörelse lägger ett träningspass på att prata om normer och strukturer, en kväll på träningslägret för att prata om jämställdhet och inkludering, blir vi då sämre på att idrotta? Om föräldragruppen under barnens träning får en föreläsning om barnrättsperspektiv? Om vi utvecklar våra ledarutbildningar?

Eller skapar vi på så sätt en bättre idrott och bättre förutsättningar för alla att idrotta mer?

Vi fick också se och höra flera fina exempel på hur god idrott kan bedrivas. Och som visade att vi faktiskt får fram världselit genom att ”bara” ha kul och vilja utvecklas en bra bit upp i tonåren (Carolina Klüft). Men som ”Carro” sa:

  • Det kan inte handla om att en del ska ha tur och få rätt ledare och rätt möjligheter. Alla ska kunna erbjudas den möjligheten.

Istället för att se riksdagens utredning som pekpinnar kan vi välja att se att vi vill göra det här för att få fler att stanna kvar och bli en del av en fantastisk rörelse. Och då är ju troligt att vi snarare får mer pengar av staten. Fler medlemmar, mer pengar, fler som idrottar hela livet och fler som blir bäst i världen.

Och vem kan svara ja på frågorna: Är du mot inkludering? Är du mot jämställdhet?

Nä.

Idrottsrörelsen har tagit stora steg från det stängda rum vi var för 10–20 år sedan. RF ser vikten av samarbeten och är betydligt mer öppet för kritik från andra organisationer som till exempel är experter på barnrätt. Eller som RF:s generalsekreterare Stefan Bergh skriver i medskicket till ”Idrottens samhällsnytta – en vetenskaplig översikt av idrottsrörelsens mervärde för individ och samhälle:

  • Kombinationen av ett starkt egenvärde och stor samhällsnytta inom många områden gör idrottsrörelsen till en viktig del av det svenska samhället. Vi vill möta gemensamma samhällsutmaningar och vi kan bidra till att skapa gemenskap och framtidstro i samhällets alla delar”.

Bra så!

img_1347

Och vi kan inom Svensk Idrott dela upp arbetet. Ett förbund som Skolidrottsförbundet kan – och ska – definitivt ligga i täten när det gäller detta arbete. Skolidrottsförbundet jobbar inte för att skapa en egen elit, vi vill lägga grunden för en rörelseglädje som varar livet ut, oavsett om du bara vill motionera eller om du drömmer om att stå högst på pallen i ett OS. Vi kan dessutom bidra till Svensk Idrott genom att utbilda barnen i ledarskap och föreningskunskap för att de ska kunna vara nutidens och framtidens idrottsledare.

I helgen ses vi på Riksidrottsmötet och fortsätter att utveckla Svensk Idrott. För barn och unga, för veteraner och för eliten.

 

 

Vi vill bidra till en jämlik hälsa!

Nu sitter jag här igen. Framför datorn. Som jag gjorde mellan 7.30 och 15.30 med kortare avbrott.

Men just de där avbrotten är viktiga. Som när jag jobbar hemma; ta en tur upp och ner i trappen, gå ut till postlådan, kanske till och med plocka ner tvätten (det måste väl vara tillåtet under en rast?).

Nu sitter jag här. Igen. Framför datorn. Men det är efter drygt en halvtimmes jogg, efter ett antal steg, ett antal andetag i kallt regn, lite soldis – och fågelsång. Min favorit är koltrasten. Jag tränar för ett fysisk friskt liv. Men mer och mer märker jag att det allra viktigaste för mig är den mentala delen. För att få ny kraft, ny glädje och nya tankar. Och då är koltrasten en bra kompis.

Under joggingturen fick jag en idé, det blir ofta så. Upp med telefonen och skapa en joggblogg. Förvarnar om att det är lite berg- och dalbanekänsla, får jobba på det till nästa gång:

https://skolidrott.solidtango.com/widgets/embed/u605npux?auto_play=false

Om det inte gick fram så uppmanar jag alltså föräldrar, skolledare, kommunpolitiker att berätta för barn och unga om skol-IF. Och sedan så klart stötta i arbetet med barn och ungas egen förening. En väl fungerande skol-IF bidrar till såväl samhället som till övriga idrottsrörelsen. Här hittar ni mer: skolidrott.se, facebook.com/skolidrott. Och tveka inte att höra av er. Vi, våra distrikt och på ett antal ställen i landet även SISU, står redo att hjälpa till.

Alla mår däremot inte så bra. Många har andra saker än koltrasten att fundera på. Jag själv tillhör en gynnad del av befolkningen. Men enligt Folkhälsomyndighetens nyligen lämnade rapport till regeringen ökar psykisk ohälsa och övervikt. Enligt rapporten har nu drygt hälften av befolkningen i åldern 16-84 år övervikt eller fetma.

Rapportförfattarna säger också att det finns ett tydligt samband mellan utbildningsnivå och hälsa, samt, här citerar jag rakt av: ”Myndighetens årsrapport redovisar skillnader i hälsa utifrån kön, ålder och utbildningsnivå. Det finns andra grupper i befolkningen som av olika skäl också har sämre förutsättningar för god hälsa och därmed kan sägas vara utsatta, exempelvis personer med funktionsnedsättning, homosexuella, bisexuella, transpersoner, flyktingar och personer tillhörande någon av de fem nationella minoriteterna i Sverige”.

Lägre socioekonomisk status, desto sämre hälsa. Utsatta grupper desto sämre hälsa. Skolidrottsförbundet har möjligheten att inkludera fler grupper. Det är oftast väldigt billigt (ibland faktiskt gratis) att vara med i en skol-IF:s aktiviteter. Och när det gäller andra utsatta grupper jobbar vi på att lära oss mer för att bli mer inkluderande i hela rörelsen. Det ska vara en låg tröskel för att vara med hos oss.

Skolidrottsförbundet vill inkludera dessa grupper på ett tidigt stadium i rörelselivet. Nu rustar vi för att klara av det, vi rustar för att våra föreningar ska bli starkare och mer inkluderande. Det är egentligen ganska enkelt, vi förstår faktiskt inte varför inte fler skolledare, fler kommunpolitiker, fler föräldrar, hänger på. Skol-IF är ett enkelt, roligt och billigt sätt att bidra såväl till individens välmående och i förlängningen till samhällets välmående.

Och till övriga kompisar inom idrottsrörelsen vill vi säga: vi är ingen konkurrent, vi vill skicka nya aktiva utövare till din idrott, vi vill skicka nya, välutbildade ledare till din idrott.

Vårt budskap är tydligt: genom en satsning på skolidrottsföreningar lägger vi grunden till Svensk Idrotts strategi 2025. En strategi som till stor del handlar om en inkluderande och jämställd idrott. Vi börjar bygga den i skol-IF, vi bjuder på det.

För att klara av det vi vill ska vi också under det kommande året stärka vår organisation, inte minst våra distriktsförbund som i många fall gör ett fantastiskt jobb med utbildningar och stöttning av föreningarna. Men vi kan – och ska – bli bättre och tydligare även på den fronten.

Det – och flera andra insatser – ska göra oss så starka att vi stolta kan stå upp och säga: Vi bidrar till jämlik idrott och hälsa!

 

Demokrati av unga för unga behöver stöd

Jag insåg nyligen att jag har pratat och tänkt på demokrati en hel del den senaste tiden. Och sämre tankar kan en ju ha. 🙂
Jag har pratat och också upplevt demokrati på några olika sätt den senaste tiden. För oss i Skolidrottsförbundet är demokratifrågan central och vi ser utbildning i demokrati som en av våra viktigaste uppgifter.

Skolidrottsförbundet har en treårig utvecklingsplan där vi tagit fram fyra punkter för en väl fungerande skol-IF. En av dem handlar om att skapa former för demokrati, att involvera och engagera medlemmarna i föreningen så att de får en levande och aktiv demokrati.

Demokrati är ju sannerligen ingen enkel sak ska gudarna veta. Det är mycket som ska klaffa för en väl fungerande demokrati. Målet är att medborgare/medlemmar ska ha full kunskap för att göra ett rättvist val utifrån egna prioriteringar och värderingar. Det är en fin målsättning om än i grunden en utopisk föreställning. Men vi får göra vårt bästa!

I Skolidrottsförbundet brottas vi med demokratiska utmaningar precis som många andra organisationer, föreningar och förbund. Det är årsmötestider hos oss nu under tidig vår. Jag hör som vanligt om det ena årsmötet efter det andra i våra distriktsförbund med väldigt få röstberättigade föreningar på plats trots många verksamma föreningar i området. Och jag funderar.

Jag funderar på demokrati. För jag hör ganska ofta att vi måste lyssna på de synpunkter och åsikter som förs fram. Vi kan inte gå emot viljan hos föreningar/förbund. Det vore odemokratiskt. Trots att det kan röra sig om att två personer eller föreningar hörs när 100 är tysta. Är demokrati bara att följa stadgar, att hålla årsmöte? Räcker det? Nej.

Alla andra då tänker jag? Alla andra som inte riktigt förstått eller känner sig hemma i vår i vissa delar komplicerade och byråkratiska demokrati som kräver både den ena och den andra förståelsen. Har de ingen rätt att tas på allvar om de inte kommer på årsmötet, om de aldrig hör av sig, om de aldrig tycker något annat än på hemmaplan? Ska vi som nationellt förbund och distriktsförbund inte brinna lika mycket för dem? Har vi inte ett ansvar att utveckla och anpassa vårt demokratiska arbete så att de också är med?

Det här kräver en hel del av de som av få har fått makten att styra över många. De behöver vilja finnas till för alla. De behöver brinna för att skapa engagemang och för att ta del av så mycket kunskap som möjligt också från dem som sitter tysta. Hur tänker de tysta egentligen? Vad vill de som varken syns eller hörs? De vill inte komma på ett distriktsförbunds årsmöte en tisdagskväll i mars klockan 18.30 och käka lite smörgåstårta, så mycket vet vi. Men annars då?

Ansvaret att förnya och utveckla demokratin har ju förstås också vi som förbund precis som föreningarna. Demokrati som formalia räcker ju inte. Demokrati är åtminstone för mig att ha kunskap, engagemang, åsikter från alla håll och att samlas och förhoppningsvis enas kring beslut som tar hänsyn till alla. Det är lätt att tycka att alla ska ta ett eget ansvar för demokratin och bryr sig ingen så är det deras eget fel. Men vilken väg är vi inne på då? En farlig sådan skulle jag säga som banar väg för något helt annat än folkstyre. Nej, vi som bryr oss om en demokrati på riktigt behöver också kavla upp ärmarna och engagera, sprida kunskap och få våra medlemmar att tycka och tänka. Vi behöver förstå vad som engagerar, ger kunskap och skapar åsikter. Vi behöver utveckla vår demokrati och få den att leva. Det blir dessutom så mycket roligare då!

Det är bra att utbildning är grunden i vår verksamhet. Det är grunden för demokrati. Att förstå vad det handlar om. Det är bra att vi hjälper föreningar att stärka sin demokrati så att fler på ett konkret sätt får uppleva och förstå kraften. Det är en viktig väg framåt.

För oss är det lite drygt ett år kvar till nästa förbundsmöte, det är bara ett år till nästa omgång årsmöten i våra distriktsförbund. Det finns massor av engagemang i våra föreningar, av unga för unga. Hur för vi det vidare in i vår organisation, in i de övergripande frågorna? Hur blir vi relevant, intressanta och hur skapar vi engagemang? Det har vi att klura på framöver. Hjälp oss gärna! 🙂

Alla vinner på fler i rörelse

Snön yr utanför köksfönstret. Landar mjukt och bildar ett täcke på förstukvisten och gatan utanför.

Snöbild

Och jag längtar ut. Längtar efter att få lufsa och ta emot vind och snöflingor i ansiktet. Att njuta av stunden, av lugnet, av att låta själen renas och tankarna klarna. För att sedan komma in i värmen – med färg i ansiktet – och äta en god lunch. Och ett antal timmar senare, efter mer betalt arbete, hushållsarbete och umgänge med mina kära, få lägga mig och sova. Helst åtta timmar.

Det är vad ett hälsosamt liv betyder för mig. Rörelse, bra mat, kärlek och sömn.

Men just idag, och några dagar tillbaka, blir det inget av med den helheten. Jag är förkyld, tung i huvudet, seg i tankarna och trött i kroppen. Längtar ändå ut. Rastlösheten sprider sig i trött kropp och tungt huvud.

I det stora är jag självklart mycket privilegierad. Jag har ju allt det där ovan när jag inte är förkyld (ja, allt utom träningen även när jag inte är det). Möjligheten och viljan att träna, en säng (ja, snart i alla fall, en ny är beställd), mat på bordet, tak över huvudet och en kär familj.

Tankarna kring det här inlägget väcktes av en inbjudan till en reflekterande diskussion med Fysioterapeuterna, fackförbundet för fysioterapeuter, det som tidigare hette sjukgymnast.

Fysioterapeuterna antog 2016 en ny vision: Att alla ska kunna leva ett hälsosamt liv i rörelse.

Självklart klarar de inte att uppfylla den visionen utan samverkan med andra, och där är förstås idrottsrörelsen och vi i Skolidrottsförbundet parter som kan bidra. Vi vill ju vara öppna för alla, alla ska få möjligheten att i skol-IF hitta rörelseglädjen som kan leda till livslångt idrottande.

Att alla ska kunna leva ett hälsosamt liv är förstås en politisk fråga i allra högsta grad, en fråga med socioekonomiska aspekter. En fråga om stadsplanering, om hur vi bygger och utnyttjar ytorna. Vi måste kunna tänka i flera led, det där med gungor och karuseller ni vet. Om vi lägger lite mer på förebyggande arbete, får vi tillbaka det längre fram.

Det handlar om att erbjuda aktiviteter som alla har råd med. Det handlar om att skapa kultur där alla är välkomna. Det handlar om inflytande för dem som vill röra på sig.

Fysiskt och mentalt friskare människor betyder lägre kostnader för sjukvård och fler arbetsföra. Och kan du arbeta, får du också möjlighet att vara i ett sammanhang, vilket de allra flesta mår bra av.

Det finns numera gott om bevis på att hjärnan fungerar bättre om vi rör på oss. Lyssna gärna på Anders Hansen, överläkare i psykiatri, och författare till boken Hjärnstark, om du har 40 minuter över. Eller förresten, prioritera det (har du möjlighet så passa på att röra dig medan du lyssnar).

Det kan påverka hela ditt – och andras – liv. Glöm att han vid ett tillfälle pratar om skolidrott när han menar skolämnet Idrott och hälsa. Men alldeles oavsett kan vi med skol-IF alltså bidra till både fysiskt friskare barn och unga samt högre skolbetyg. Ja, ni ser…

Därför jobbar vi på olika sätt för att hitta in på skolor för att få berätta om hur vi kan bidra till ett friskare samhälle, ja, för att alla ska kunna leva ett hälsosamt liv i rörelse. Vi klurar på hur vår verksamhetsidé och värdegrund ska nå så många som möjligt för ett friskare samhälle.

Rektorer och kommuntjänstemän, vi finns här, i de allra flesta delarna av landet. Vi behöver er förståelse, lägg en liten peng på att låta ett vuxenstöd i tjänsten stötta de unga i skol-IF och ni kan med stor säkerhet sträcka på er när medelbetygen presenteras om ett par år. Det är inte krångligare än så.

Känner att det här inlägget är en variant på sådant både jag själv och många andra har skrivit tidigare. Det blir lite jobbigt när jag tänker på att vi inte riktigt når fram, att inte fler politiska beslut fattas med mening att vi ska må bättre. Visst ser vi positiva exempel, men det behövs fler som exempelvis i Eskilstuna.

Eller som i Malmö där staden involverat Skånes Skolidrottsförbund i ett föreningsprojekt.

Men vi måste fortsätta att skriva och agera vidare mot Fysioterapeuternas vision:

Att alla ska kunna leva ett hälsosamt liv i rörelse.

Att röra på sig är helt enkelt medicin för kropp och själ.

Nu ser jag fram mot att diskutera frågan vidare med fysioterapeuter och andra senare i mars. Förhoppningsvis har både förkylningen och snön försvunnit då. Så att jag kan säga något klokt.

Känner efter en gång till, men kroppen säger fortfarande nej till en joggingtur i snöyran. Får vänta någon dag till innan jag ska bli bättre på att vara klok. Några tåhävningar, lite stretching, eventuellt en promenad och någon lätt magövning kanske jag ändå fixar. För livet.

 

 

Idrott & Mångfald – att våga integrera sig själv

Vi människor söker oss till sammanhang där vi kan känna oss trygga. Sammanhang där vi är med människor som liknar oss själva och delar liknande intressen. För att känna oss inkluderade handlar det dels om hur välkomnade vi blir när vi kommer till ett nytt sammanhang. Om någon hälsar på oss, lär sig vårt namn, pratar med oss, berättar och introducerar oss för andra så känner vi oss ofta välkomna. Om det dessutom finns någon där som vi känner igen oss i, liknar oss till utseendet, talar liknande språk, skrattar åt samma skämt – då känner vi oss ännu mer hemma. Att försöka inkludera oss människor i sammanhang som är främmande för oss, utan att sammanhanget innehåller någon vi kan identifiera oss med är svårt, det kräver tålamod och medvetenhet.

Nu i februari deltog jag på den nationella konferensen ”Idrott och Mångfald” som i år hade temat nyanländas inkludering. Konferensen ägde rum i Karlstad och du kan läsa mer om den på www.idrottochmangfald.se.

När vi som tar initiativet till mångfaldsarbete inte själva tillhör målgruppen finns risken att vi skapar en känsla av ”vi och dom”.  Ofta blir perspektiven smala när vi själva saknar egna erfarenheter. Faran är då att vi arbetar kontraproduktivt, att vi ökar känslan av dessa grupper som stigmatiserade fast det är precis det motsatta vi vill. Det blir lätt en känsla av ett slags välgörenhetsprojekt särskilt när vi som tagit initiativet är de privilegierade.

Om vi på riktigt vill arbeta med inkludering måste det komma från alla håll. Arbetsgruppen som tar initiativet måste se över sig själv och saknas mångfalden redan här måste något göras. Vi måste lyssna och prata med de människor vi vill inkludera annars ökar distansen.

Under första dagen på konferensen i Karlstad saknade jag representanter från grupperna vi talade om. Det kändes som att vi gissade oss till lösningar och jag blev rädd att vi missade det viktigaste. Andra dagen innehöll lite mer mångfald gällande representationen på scen även om de med egna erfarenheter fortfarande var i minoritet. Här hittar du bilder från de olika dagarna, dag 1 och dag 2.

Om vi på riktigt vill arbeta med inkludering måste vi fundera över oss själva, vilka vi är och vilka privilegier vi har. När vi rannsakat oss själva kan vi fundera över vad som gör att vi trivs i olika sammanhang och sedan kan vi fråga människor som har andra erfarenheter än oss vad som får dem att trivas. Om de som har makten inom idrotten är de som får höras, synas och ta plats blir det skevt när vi ska arbeta med mångfald. Ju högre upp i hierarkin vi kommer desto färre individer finns till exempel med invandrarbakgrund. Detta tror jag är ett av grundproblemen när vi försöker integrera.

Om en människa som kommer till Sverige varit på flykt och fått lämna stora delar av sin identitet såsom kultur, religion och språk kan vägen till att känna sig inkluderad i en idrottsförening vara ganska lång. Men, finns det igenkänningsfaktorer i föreningen, någon som ser ut som du, en ledare som snackar ditt språk, en blandad styrelse, då blir det lättare.

Så, vill vi på allvar arbeta med inkludering måste vi se över oss själva, våra strukturer och vår representation. Vi som tillhör en privilegierad grupp måste ibland våga ta ett steg tillbaka för att någon annan ska få ta plats. Som jag sagt förr och som de allra flesta vet, mångfald gör att vi alla utvecklas tillsammans, alltför homogena grupper stagnerar. Vill vi att idrotten ska utvecklas måste vi ibland vara modigare och låta vår främlingsovana få stå i bakgrunden. Vi måste våga integrera oss själva och inte bara tänka att det är andra människor än vi som ska integreras.

Inspiration:
Med på konferensen var bland annat Sportopen som har en hel hemsida med verktyg, forskning och inspiration på temat inkludering. Det var flera föreningar på plats, tex Arvika United som är en fotbollsklubb med 15 olika nationaliteter i laget och fem olika i styrelsen. Ett annat uppskattat inslag på konferensen var Fritidsbanken som presenterade sin idé om att vem som helst ska kunna låna idrottsprylar gratis.

skarmbild-66

Klick på bilden ovan för att kika in på sportopen.se

walid

Klicka på bilden ovan  för att läsa mer om Arvika United Bk

videdalskolans-if

Klicka på bilden för att läsa om en av våra skolidrottsföreningar som arbetar med inkludering.

invigning_vansbro4.jpg

Klicka på bilden ovan för att läsa mer om Fritidsbanken.

Nu ska Skolidrottsförbundet tävla på nytt sätt

Vad är att tävla? Vad betyder det egentligen? Och är det viktigt vad det betyder?
För mig är tävla att försöka uppnå någonting, klara av något utifrån givna förutsättningar. Det behövs också ett motstånd att mäta sig mot. När jag var liten tävlade jag mycket. Mest mot mig själv, påhittade figurer, klockan, olika måttenheter och föremål. Men det kunde vara mot kompisar och andra människor också. Det var en massa olika tävlingar. Eller lekar. Vad är skillnaden? Finns det någon? Går det att tävla i kull eller är det bara en lek? Blir leken en tävling när vi mäter resultatet och påtalar det? Nej, det räcker ju inte. En lek kan fortfarande vara en lek även om vi räknar poäng. Det räcker att vi säger att det är en lek. Vi kan tävla i allt och vi kan leka i allt. Mitt barn tävlar mot vår automatiska dörr i porten. Hon ska ha den på vid gavel och sedan springa bort till en plats och tillbaka innan den stängs. För det mesta lyckas hon. Och sedan går livet vidare. En lek med tävlandet.

När vi spelar spel utgår hon från att alla som inte vinner har förlorat. Jag går inte med på det. Visst, vi kan ha en som kom först i mål eller som lyckas bäst med uppdraget. Men jag räknar mig inte som förlorare för det. Vad har jag förlorat? Måste det finnas förlorare bara för att det finns vinnare? Och måste det bara finnas en vinnare? På allvar…i en löpartävling med tiotusentals deltagare, finns det bara en vinnare och massor med tusen förlorare? Det är ju absurt.
nyhetsbild_vinter_forsta_backen_vasaloppet_2016_1350x690-2
LOOOOOOOOOOSERS!!! 😉

Vår tävlingslogik och struktur har en form just nu, och har haft länge, men det finns ju inget som måste vara för evigt eller något som är givet som en naturlag. Det är mycket som känns så och det är mycket märkligt. Saker kan förändras om vi kommer på något bättre. Det är det som kallas utveckling. Och utveckling är viktigt och ossoplaget_2toppbart.

Här är Riksidrottsförbundets anvisningar för barn- och ungdomsidrott

Mycket kul händer inom idrottsrörelsen för att förnya synen på tävlingsidrott och få den att bli mer inriktad på glädje och långsiktig utveckling och minska betydelsen av förluster och besvikelser. Idrott efter idrott blandar den traditionella leken med den traditionella tävlingen. De löser upp strukturer och blandar delar i sin idrott på nya sätt för att utmana och förnya. De bryter upp vuxenlogiken och skapar nya sätt att utöva idrotten för olika åldrar, för olika förutsättningar och för olika sammanhang. Det är spännande!

Curlingförbundet, som jag lånat bilden till höger av, kör massor med nya kul grepp för barn upp till tolv år. Passar säkert även äldre…

Vi vill också vara med i utvecklingen! Och hösten 2018 kommer vi att ha många intressanta och viktiga saker på plats. Jag har fått i uppdrag av vår styrelse att ta fram ett förslag på förnyad tävlingsverksamhet som utvecklar vårt nuvarande system med skol-DM och skol-SM. Vi har känt att den typen av verksamhet inte utvecklar skolidrottsföreningarna på det sätt som vi önskar och att det också i många fall eldar på en utveckling mot mer elittänk och prestationsbaserat tävlande där bara de riktigt duktiga kan vara med och tävla. Vi vill ju att tävling ska vara roligt för alla! 🙂

Såhär tänker vi nu:

Vi vill att den nya tävlingsverksamheten ska bidra till att bredda utbudet i föreningarnas aktiviteter och göra dem mer varierade och därmed motverka specialisering. En ny verksamhet ska också stå för mångfald och tillgänglighet såväl när det gäller deltagare som när det gäller utbud av aktiviteter.

Vi vill att tävlingsverksamheten ska leda till att barn och unga, framförallt som medlemmar i en skol-IF, ska vara involverade och engagerade som till exempel arrangörer, funktionärer, administratörer av tävlingar och arrangemang. Tävlingarna ska öka kännedomen om skol-IF och Skolidrottsförbundet för såväl deltagare som övriga som kommer i kontakt med tävlingarna

Vi vill också passa på att se över systemet med att alltid ha slutsegrare i alla sammanhang och att fästa så stor vikt vid just segern och istället titta på andra sätt att uppmuntra till engagemang och idrottsutövande. Vi ska också se över olika åldersgrupper och om vi kan tävla könsblandat.

Här är intressant att titta på en uppsats från Högskolan i Gävle som konstaterar : ”…att många ledare i Gävleborg menar att barnidrotten kan innehålla tävlingsmoment, utan seriespel och tabeller. Tävling inom barnidrotten kan många gånger uppfattas som ett vuxenproblem, medan barnen själva inte uppfattas ha problem med tävling inom idrotten, enligt ledarna.
Läs mer om uppsatsen från Högskolan i Gävle här
hig

Arbetet pågår nu med att titta på olika lösningar och fundera på hur vår organisation på bästa sätt ska kunna arbeta för att ta sig an en ny utmaning och nya arbetssätt. Det finns en stor potential i detta men det ställer förstås också krav på oss som organisatörer och inspiratörer. Det är därför vi väntar till hösten 2018 med att fullt ut köra igång för att vi både på regional nivå och nationell nivå ska vara redo och göra ett bra jobb för skolidrottsföreningarna.

Häng med! 🙂

Sist en länk till mer info på vår webb om denna spännande satsning

/Johan Sandler, förbundskansliet

Jag tror inte (bara) på mer av samma

Mer av samma?

Betyder mer av samma per automatik bättre?

Frågeställningen gäller den diskussion som nu pågår angående att regeringen och idrottsminister Gabriel Wikström (S) i nuläget säger nej till att utöka skolämnet Idrott och hälsa med 100 timmar.

Frågan drivs starkt av bland andra riksdagsledamoten Saila Quicklund (M) med stöd att av ett stort antal idrottskändisar, men även av Riksidrottsförbundet.

Jag vill direkt säga att jag inte är mot att det blir mer rörelse i skolan. För barnen och deras hälsa är det ett måste, i skolan når vi i stort sett alla barn och målet bör vara att skapa en jämställd hälsa.

Däremot: om vi bara lägger på 100 timmar av samma sak, menar jag att hälsoklyftorna istället ökar. De som redan är aktiva, som deltar på idrottslektionerna, får mer rörelse medan de inaktiva fortsätter att vara inaktiva. Det är ingen vild gissning att de som tycker om idrotten i skolan också är aktiva i förening efter skoltid.

Vi måste alltså först skapa någon form av rörelse som lockar de inaktiva barnen. Fråga dem vad som skulle få dem att röra på sig, utbilda i vikten av hälsa, kanske bygga rörelse på gejming om det är vad som får dem att aktivera sig.

Här är ett mycket gott exempel från Kringlaskolan i Södertälje:

https://www.facebook.com/groups/121441368013731/permalink/723214861169709/?hc_location=ufi

Barnen som fått välja och prova nya idrotter kommer oftare på idrottspassen i idrottshallen. Ett enkelt, men genialt sätt att bygga upp trygghet och rörelseglädje.

Exemplet ovan bygger egentligen på samma logik som den vi vill ska gälla i våra skol-IF. Att barn och unga själva väljer vilket sätt de vill röra sig på. Att vi erbjuder varierad rörelse, att alla kan hitta något som passar dem.

Och så – som jag sagt och skrivit så många gånger förr – fyller vi på med utbildning i ledarskap och föreningskunskap så att de unga kan leda yngre och varandra. Många är de som vittnar om att de haft nytta av sin tid i skol-IF även när de gått vidare i livet.

Vi börjar tidigt. Kanske inte så tidigt som i filmen nedan, men från tio års ålder har vi utbildningar för unga ledare.

Och är är ett riktigt gott exempel på hur en skol-IF driver varierade, regelbundna aktiviteter för sina medlemmar. Allt detta som schemat visar, får du delta på för 20 kronor i medlemsavgift! Med unga, engagerade ledare. Kolla in Vislanda skol-IF. https://m.facebook.com/story.php?story_fbid=1436284653057799&substory_index=0&id=729237423762529

Följ oss här på bloggen, men också på facebook.com/skolidrott och Instagram @skolidrottsforbundet

Vi vill göra det onormala normalt!

Vad är en normal idrottsförening för dig? Okej, det kanske känns som en konstig fråga. Men om vi säger så här: Vad är en vanlig idrottsförening för dig? Då tror jag att det blir lättare.

Kanske tänker du på den lokala fotbollsföreningen för den finns i varje samhälle, i varje stad och ort. Ett svenskt samhälle utan en fotbollsplan är väl knappast att betrakta som normalt? 😉 Idrottshallar finns överallt också och säkert en innebandyförening eller två. För sisådär 30 år sedan var det väl kanske inte någon som tyckte att innebandy var särskilt vanligt eller normalt som föreningsidrott men idag är det enormt vanligt och normalt att barn spelar innebandy i en förening. Och hur ser den här föreningen ut?

Jo, det finns lag och grupper som är indelade efter åldrar och juridiskt kön. Det finns ledare som vanligtvis är åtminstone 18 år. Många är föräldrar till barn som spelar och många har själva en bakgrund inom idrotten. Föreningen har en styrelse där det vanligtvis väljs in vuxna ledamöter till största del. Lagen  spelar matcher mot andra lag i sin sport och deras förening ser ungefär likadan ut. De är ganska vanliga på det sättet.

Och det som är normalt och vanligt behöver ju inte vara fel. Bara det inte stänger ute och försvårar för det ovanliga och onormala, det som vi inte är vana vid. Att vara van betyder trygghet och likhet och skapar gemenskap och förståelse. Men det kan också stänga ute det ovana och det kan ta tid att vänja sig.

img_1347

En skol-IF är som en helt vanlig förening sett till åtaganden och regler för idrottsföreningar som vill vara medlemmar i Riksidrottsförbundet. Det finns stadgar, styrelse, medlemsregister och årsmöte. Men sedan blir det lite ovanligt. Kanske onormalt rentav?

Vuxna ska vara ett stöd med sin erfarenhet och kunskap. Men det är barn och unga som driver föreningen. De går utbildningar för att lära sig om föreningen som organisation, de fattar beslut, diskuterar och tar ansvar. Det är unga som är ledare i föreningen och som lär och hjälper de yngre att få röra på sig på ett roligt sätt. Föreningen utövar nya idrotter som inte redan har en självklar plats i föreningslivet. Föreningen växlar idrotter efter intresse och är flexibel och ombytlig. Medlemmar byts ständigt ut, så också styrelse och nya unga människor lär sig för livet.

Det här är ganska ovanligt. Rentav onormalt. Ska unga driva förening? Kan de det? Kan de vara ledare? En tioåring? Det kan inte vara vanligt?

Nej, det kanske inte är så himla vanligt eller normalt. Men det kan bli det. Vi vill ändra på normen om en idrottsförening som utövar en enda idrott med en vuxen styrelse och vuxna ledare. Det finns annat som är normalt också. Helt normalt!

Vore det ändå inte ganska förträffligt om det normala var en bra blandning av olika typer av idrottsföreningar med olika åldrar  och framförallt en bättre representation av unga eftersom i stort sett alla föreningar har en hel massa barn och unga som medlemmar. Och att allt sågs som normalt och alldeles självklart. Varför ska det vara så särskilt onormalt att ha en 15-årig ordförande i en idrottsförening? Vad är det som är så märkvärdigt med det?

Fram för mer onormala idrottsföreningar som gör det onormala normalt!

onormalt

Vilka eldsjälar får synas?

Det har varit ovanligt svårt att komma på vad jag ska skriva om denna vecka. Inte för att det inte finns mycket att skriva om, tvärtom. Det finns så mycket inspirerande där ute i idrottsvärlden. Stora händelser, saker som förändrar, gör oss glada, ger oss hälsa och ett sammanhang. Sedan finns det alltid massor jag vill skriva om som handlar om det svåra eller det tuffa med att vilja skapa idrott för alla. I Skolidrottsförbundet kämpar vi varje dag för att skapa en plattform så att idrott och demokrati ska kunna gå hand i hand, det är inte alltid det lättaste.

Den senaste tiden har vi kunnat ta del av en mängd inspirerande exempel på härligt, sprudlande idrott med demokratiska grunder. De personer som varje dag ägnar ideell kraft åt att få föreningar att rulla, bollar att snurra och att få andra att känna glädje och gemenskap brukar vi kalla för eldsjälar. Och som de flesta känner till så skulle svensk idrott stanna utan dessa eldsjälar. I skolidrotten består dessa eldsjälar av en hel del barn och ungdomar. Vad som motiverar en att fortsätta ideellt är säkert väldigt individuellt. Det som håller i längden är att ha en inre motivation. En tro och lust som helt skapats av att vi själva vill. Så även om uppmärksamhet och beundran inte skapar inre motivation kan jag ibland önska att fler av dessa eldsjälar fick ta plats. För vilka är det som får ta plats egentligen och varför? Denna fråga dök upp i mitt huvud efter att ha läst om hur flera ungdomar i Vislandas skol-IF fått träffa Kalle ”Gympaläraren”, han som fick en helt egen serie som eldsjäl för en hel skola. Jag är också inspirerad av Kalle och fick mycket glädje av att kolla på hans program. I Vislandas skol-IF och på många andra skol-IF i Sverige finns det säkerligen hur många Kalle som helst och det är lätt att glömma ibland. Så nu tänkte jag att istället för att ta mer plats här, ge den till alla de yngre eldsjälarna, ja eller helt enkelt tipsa om den senaste tidens uppmärksammade artiklar och händelser på sociala och klassiska medier.

Klicka på respektive bild för att komma till de olika händelserna.

OBS! Kommer du till samma sida gå istället in på respektive tidningslänk istället för att klicka på bilden.

Corren.se blir-piggare

Sydsvenskanskane2

Höllvikenskane3

Sydsvenskannaverlonn

Myrvikens skol-IFmyrviken

 

Att bryta normer för att ge plats

Barn på lågstadiet slutar idrotta för att de inte är duktiga.

Vi tar det igen.

Barn på lågstadiet slutar idrotta för att de inte är duktiga.

Detta säger i alla fall en SIFO-undersökning som gjorts på uppdrag av Rädda barnen. Det är 1 000 föräldrar till barn som svarat, vilket i och för sig gör att svaren inte kommer direkt från barnen. Och är det normen att det är viktigt att vinna och vara bäst som styr detta?

Men ändå. Det känns inte bra att många barn inte känner sig välkomna i idrotten. Det som ger hopp är att Svensk Idrott just nu jobbar hårt med att bredda sig; att finnas till för fler oavsett om du vill bli bäst eller om du tycker att det är kul och skönt att träna tillsammans med andra.

Även inom Skolidrottsförbundet har vi ett jobb att göra. Och det är precis vad vi gör just nu på flera olika sätt. Vi vill erbjuda alla Sveriges skolbarn- och ungdomar varierade, återkommande aktiviteter, vi vill att de själva är med och styr, leder, sina aktiviteter, vi vill att de utbildar sig och att även de medlemmar som inte är ledare får reell möjlighet att påverka.

Detta måste ske i våra 1 300 föreningar och där är vi inte än. Vi jobbar på det och under återstoden av det här året och under nästa år händer mycket. Vi har ett utvecklingsarbete igång. Ni får höra mer på vägen.

Ett av våra ledord i det här arbetet är inkludering. Inkluderande ledarskap, inkluderande aktiviteter. Ja, en inkluderande miljö och kultur. Oavsett vem du är eller var du bor, eller vad du har för ekonomiska förutsättningar, ska du få den här möjligheten.

Och för att bli ännu bättre på inkludering inledde vi tidigare i veckan en diplomeringsutbildning i normkreativitet med Rebecca Vinthagen från Settings (ägare av utbildningen) och Jenny Claesson från Add Gender. Kortfattat och förenklat för att bli bättre på att se normer och strukturer för att ta till tillvara alla kompetenser. Det är alla vi på kansliet, två styrelseledamöter och ett par kompisar från andra förbund.

Ta mig själv som exempel. Vem ser du när du ser mig? En drygt 50-årig man, vit, inte så mycket hår längre, sticker inte ut klädmässigt, men med en gubbkeps ibland. Försök att på riktigt utifrån det tala om vem jag är, vad jag står för, vad jag kan och tycker. Nu kanske du som läser känner mig lite närmare, men testa ute på gatan. Visst har vi fördomar om varandra. Visst petar vi in varandra i fack ganska snabbt och enkelt.

par-byline-2

Det är naturligt att vi läser av en annan människa när vi möts, men har ni funderat på hur mycket vi bär med oss när vi bedömer en människa bara på utsidan? När du tycker att du kan se hur den personen är? Och kanske tycker du då att alla människor som ser ut som den du möter är likadana?

Vi ska använda oss av det i det vardagliga arbetet och i ett större perspektiv sprida det i hela förbundet. Vi, Skolidrottsförbundet och hela Svensk Idrott, ska vara öppet för alla. Alla är förstås en sanning med modifikation, då vi måste göra val. Att inkludera någon kan exempelvis innebära att vi exkluderar en annan. Men tillsammans inom idrotten, med 71 specialidrottsförbund (och många, många fler grenar) och 20 000 föreningar, borde vi kunna bereda plats för de allra flesta.

Ett exempel:

Hos oss pågår en utredning av vår tävlingsverksamhet. Så här långt – styrelsen har inte fattat något beslut – föreslår utredarna kommit att vi ska göra om tävlingsverksamheten genom att bland annat ta bort slutsegrare. (Vi ska spela matcher, springa lopp, hoppa längd, men alla ska få göra det lika mycket och med glädje). Fler ska helt enkelt få vara med och tävla.

Det innebär att vi faktiskt exkluderar dem som i första hand är med för att vinna medaljer och pokaler. Men vi inkluderar dem som tycker att det är roligt att tävla, men inte fått vara med tidigare. I och med att vi är en del av helheten Svensk Idrott finns det fortfarande plats för dem som i första hand är med för att vinna och bli bäst (de får förstås vara med hos också om de vill!).

Till nästa utbildningsträff ska vi ägna oss åt betydelsefulla mikrohandlingar. Jag har bestämt mig för att bland annat vara uppmärksam på sociala medier hur vänner och bekanta, samt okända, uttrycker sig. Jag ska också reagera och ställa frågor. Målet? Att själv se, och förhoppningsvis att även andra ser, hur ord och bilder påverkar positivt och negativt. Att vi kan bryta negativa normer och strukturer för att ge plats åt fler människor. Att du ska kunna vara dig själv.

Fundera gärna på vad/vem som är normen i ditt förbund eller i din förening.

Och kom ihåg att en hel del normer måste finnas för att vi ska fungera tillsammans överhuvudtaget.