Alla vinner på fler i rörelse

Snön yr utanför köksfönstret. Landar mjukt och bildar ett täcke på förstukvisten och gatan utanför.

Snöbild

Och jag längtar ut. Längtar efter att få lufsa och ta emot vind och snöflingor i ansiktet. Att njuta av stunden, av lugnet, av att låta själen renas och tankarna klarna. För att sedan komma in i värmen – med färg i ansiktet – och äta en god lunch. Och ett antal timmar senare, efter mer betalt arbete, hushållsarbete och umgänge med mina kära, få lägga mig och sova. Helst åtta timmar.

Det är vad ett hälsosamt liv betyder för mig. Rörelse, bra mat, kärlek och sömn.

Men just idag, och några dagar tillbaka, blir det inget av med den helheten. Jag är förkyld, tung i huvudet, seg i tankarna och trött i kroppen. Längtar ändå ut. Rastlösheten sprider sig i trött kropp och tungt huvud.

I det stora är jag självklart mycket privilegierad. Jag har ju allt det där ovan när jag inte är förkyld (ja, allt utom träningen även när jag inte är det). Möjligheten och viljan att träna, en säng (ja, snart i alla fall, en ny är beställd), mat på bordet, tak över huvudet och en kär familj.

Tankarna kring det här inlägget väcktes av en inbjudan till en reflekterande diskussion med Fysioterapeuterna, fackförbundet för fysioterapeuter, det som tidigare hette sjukgymnast.

Fysioterapeuterna antog 2016 en ny vision: Att alla ska kunna leva ett hälsosamt liv i rörelse.

Självklart klarar de inte att uppfylla den visionen utan samverkan med andra, och där är förstås idrottsrörelsen och vi i Skolidrottsförbundet parter som kan bidra. Vi vill ju vara öppna för alla, alla ska få möjligheten att i skol-IF hitta rörelseglädjen som kan leda till livslångt idrottande.

Att alla ska kunna leva ett hälsosamt liv är förstås en politisk fråga i allra högsta grad, en fråga med socioekonomiska aspekter. En fråga om stadsplanering, om hur vi bygger och utnyttjar ytorna. Vi måste kunna tänka i flera led, det där med gungor och karuseller ni vet. Om vi lägger lite mer på förebyggande arbete, får vi tillbaka det längre fram.

Det handlar om att erbjuda aktiviteter som alla har råd med. Det handlar om att skapa kultur där alla är välkomna. Det handlar om inflytande för dem som vill röra på sig.

Fysiskt och mentalt friskare människor betyder lägre kostnader för sjukvård och fler arbetsföra. Och kan du arbeta, får du också möjlighet att vara i ett sammanhang, vilket de allra flesta mår bra av.

Det finns numera gott om bevis på att hjärnan fungerar bättre om vi rör på oss. Lyssna gärna på Anders Hansen, överläkare i psykiatri, och författare till boken Hjärnstark, om du har 40 minuter över. Eller förresten, prioritera det (har du möjlighet så passa på att röra dig medan du lyssnar).

Det kan påverka hela ditt – och andras – liv. Glöm att han vid ett tillfälle pratar om skolidrott när han menar skolämnet Idrott och hälsa. Men alldeles oavsett kan vi med skol-IF alltså bidra till både fysiskt friskare barn och unga samt högre skolbetyg. Ja, ni ser…

Därför jobbar vi på olika sätt för att hitta in på skolor för att få berätta om hur vi kan bidra till ett friskare samhälle, ja, för att alla ska kunna leva ett hälsosamt liv i rörelse. Vi klurar på hur vår verksamhetsidé och värdegrund ska nå så många som möjligt för ett friskare samhälle.

Rektorer och kommuntjänstemän, vi finns här, i de allra flesta delarna av landet. Vi behöver er förståelse, lägg en liten peng på att låta ett vuxenstöd i tjänsten stötta de unga i skol-IF och ni kan med stor säkerhet sträcka på er när medelbetygen presenteras om ett par år. Det är inte krångligare än så.

Känner att det här inlägget är en variant på sådant både jag själv och många andra har skrivit tidigare. Det blir lite jobbigt när jag tänker på att vi inte riktigt når fram, att inte fler politiska beslut fattas med mening att vi ska må bättre. Visst ser vi positiva exempel, men det behövs fler som exempelvis i Eskilstuna.

Eller som i Malmö där staden involverat Skånes Skolidrottsförbund i ett föreningsprojekt.

Men vi måste fortsätta att skriva och agera vidare mot Fysioterapeuternas vision:

Att alla ska kunna leva ett hälsosamt liv i rörelse.

Att röra på sig är helt enkelt medicin för kropp och själ.

Nu ser jag fram mot att diskutera frågan vidare med fysioterapeuter och andra senare i mars. Förhoppningsvis har både förkylningen och snön försvunnit då. Så att jag kan säga något klokt.

Känner efter en gång till, men kroppen säger fortfarande nej till en joggingtur i snöyran. Får vänta någon dag till innan jag ska bli bättre på att vara klok. Några tåhävningar, lite stretching, eventuellt en promenad och någon lätt magövning kanske jag ändå fixar. För livet.

 

 

Idrott & Mångfald – att våga integrera sig själv

Vi människor söker oss till sammanhang där vi kan känna oss trygga. Sammanhang där vi är med människor som liknar oss själva och delar liknande intressen. För att känna oss inkluderade handlar det dels om hur välkomnade vi blir när vi kommer till ett nytt sammanhang. Om någon hälsar på oss, lär sig vårt namn, pratar med oss, berättar och introducerar oss för andra så känner vi oss ofta välkomna. Om det dessutom finns någon där som vi känner igen oss i, liknar oss till utseendet, talar liknande språk, skrattar åt samma skämt – då känner vi oss ännu mer hemma. Att försöka inkludera oss människor i sammanhang som är främmande för oss, utan att sammanhanget innehåller någon vi kan identifiera oss med är svårt, det kräver tålamod och medvetenhet.

Nu i februari deltog jag på den nationella konferensen ”Idrott och Mångfald” som i år hade temat nyanländas inkludering. Konferensen ägde rum i Karlstad och du kan läsa mer om den på www.idrottochmangfald.se.

När vi som tar initiativet till mångfaldsarbete inte själva tillhör målgruppen finns risken att vi skapar en känsla av ”vi och dom”.  Ofta blir perspektiven smala när vi själva saknar egna erfarenheter. Faran är då att vi arbetar kontraproduktivt, att vi ökar känslan av dessa grupper som stigmatiserade fast det är precis det motsatta vi vill. Det blir lätt en känsla av ett slags välgörenhetsprojekt särskilt när vi som tagit initiativet är de privilegierade.

Om vi på riktigt vill arbeta med inkludering måste det komma från alla håll. Arbetsgruppen som tar initiativet måste se över sig själv och saknas mångfalden redan här måste något göras. Vi måste lyssna och prata med de människor vi vill inkludera annars ökar distansen.

Under första dagen på konferensen i Karlstad saknade jag representanter från grupperna vi talade om. Det kändes som att vi gissade oss till lösningar och jag blev rädd att vi missade det viktigaste. Andra dagen innehöll lite mer mångfald gällande representationen på scen även om de med egna erfarenheter fortfarande var i minoritet. Här hittar du bilder från de olika dagarna, dag 1 och dag 2.

Om vi på riktigt vill arbeta med inkludering måste vi fundera över oss själva, vilka vi är och vilka privilegier vi har. När vi rannsakat oss själva kan vi fundera över vad som gör att vi trivs i olika sammanhang och sedan kan vi fråga människor som har andra erfarenheter än oss vad som får dem att trivas. Om de som har makten inom idrotten är de som får höras, synas och ta plats blir det skevt när vi ska arbeta med mångfald. Ju högre upp i hierarkin vi kommer desto färre individer finns till exempel med invandrarbakgrund. Detta tror jag är ett av grundproblemen när vi försöker integrera.

Om en människa som kommer till Sverige varit på flykt och fått lämna stora delar av sin identitet såsom kultur, religion och språk kan vägen till att känna sig inkluderad i en idrottsförening vara ganska lång. Men, finns det igenkänningsfaktorer i föreningen, någon som ser ut som du, en ledare som snackar ditt språk, en blandad styrelse, då blir det lättare.

Så, vill vi på allvar arbeta med inkludering måste vi se över oss själva, våra strukturer och vår representation. Vi som tillhör en privilegierad grupp måste ibland våga ta ett steg tillbaka för att någon annan ska få ta plats. Som jag sagt förr och som de allra flesta vet, mångfald gör att vi alla utvecklas tillsammans, alltför homogena grupper stagnerar. Vill vi att idrotten ska utvecklas måste vi ibland vara modigare och låta vår främlingsovana få stå i bakgrunden. Vi måste våga integrera oss själva och inte bara tänka att det är andra människor än vi som ska integreras.

Inspiration:
Med på konferensen var bland annat Sportopen som har en hel hemsida med verktyg, forskning och inspiration på temat inkludering. Det var flera föreningar på plats, tex Arvika United som är en fotbollsklubb med 15 olika nationaliteter i laget och fem olika i styrelsen. Ett annat uppskattat inslag på konferensen var Fritidsbanken som presenterade sin idé om att vem som helst ska kunna låna idrottsprylar gratis.

skarmbild-66

Klick på bilden ovan för att kika in på sportopen.se

walid

Klicka på bilden ovan  för att läsa mer om Arvika United Bk

videdalskolans-if

Klicka på bilden för att läsa om en av våra skolidrottsföreningar som arbetar med inkludering.

invigning_vansbro4.jpg

Klicka på bilden ovan för att läsa mer om Fritidsbanken.

Nu ska Skolidrottsförbundet tävla på nytt sätt

Vad är att tävla? Vad betyder det egentligen? Och är det viktigt vad det betyder?
För mig är tävla att försöka uppnå någonting, klara av något utifrån givna förutsättningar. Det behövs också ett motstånd att mäta sig mot. När jag var liten tävlade jag mycket. Mest mot mig själv, påhittade figurer, klockan, olika måttenheter och föremål. Men det kunde vara mot kompisar och andra människor också. Det var en massa olika tävlingar. Eller lekar. Vad är skillnaden? Finns det någon? Går det att tävla i kull eller är det bara en lek? Blir leken en tävling när vi mäter resultatet och påtalar det? Nej, det räcker ju inte. En lek kan fortfarande vara en lek även om vi räknar poäng. Det räcker att vi säger att det är en lek. Vi kan tävla i allt och vi kan leka i allt. Mitt barn tävlar mot vår automatiska dörr i porten. Hon ska ha den på vid gavel och sedan springa bort till en plats och tillbaka innan den stängs. För det mesta lyckas hon. Och sedan går livet vidare. En lek med tävlandet.

När vi spelar spel utgår hon från att alla som inte vinner har förlorat. Jag går inte med på det. Visst, vi kan ha en som kom först i mål eller som lyckas bäst med uppdraget. Men jag räknar mig inte som förlorare för det. Vad har jag förlorat? Måste det finnas förlorare bara för att det finns vinnare? Och måste det bara finnas en vinnare? På allvar…i en löpartävling med tiotusentals deltagare, finns det bara en vinnare och massor med tusen förlorare? Det är ju absurt.
nyhetsbild_vinter_forsta_backen_vasaloppet_2016_1350x690-2
LOOOOOOOOOOSERS!!! 😉

Vår tävlingslogik och struktur har en form just nu, och har haft länge, men det finns ju inget som måste vara för evigt eller något som är givet som en naturlag. Det är mycket som känns så och det är mycket märkligt. Saker kan förändras om vi kommer på något bättre. Det är det som kallas utveckling. Och utveckling är viktigt och ossoplaget_2toppbart.

Här är Riksidrottsförbundets anvisningar för barn- och ungdomsidrott

Mycket kul händer inom idrottsrörelsen för att förnya synen på tävlingsidrott och få den att bli mer inriktad på glädje och långsiktig utveckling och minska betydelsen av förluster och besvikelser. Idrott efter idrott blandar den traditionella leken med den traditionella tävlingen. De löser upp strukturer och blandar delar i sin idrott på nya sätt för att utmana och förnya. De bryter upp vuxenlogiken och skapar nya sätt att utöva idrotten för olika åldrar, för olika förutsättningar och för olika sammanhang. Det är spännande!

Curlingförbundet, som jag lånat bilden till höger av, kör massor med nya kul grepp för barn upp till tolv år. Passar säkert även äldre…

Vi vill också vara med i utvecklingen! Och hösten 2018 kommer vi att ha många intressanta och viktiga saker på plats. Jag har fått i uppdrag av vår styrelse att ta fram ett förslag på förnyad tävlingsverksamhet som utvecklar vårt nuvarande system med skol-DM och skol-SM. Vi har känt att den typen av verksamhet inte utvecklar skolidrottsföreningarna på det sätt som vi önskar och att det också i många fall eldar på en utveckling mot mer elittänk och prestationsbaserat tävlande där bara de riktigt duktiga kan vara med och tävla. Vi vill ju att tävling ska vara roligt för alla! 🙂

Såhär tänker vi nu:

Vi vill att den nya tävlingsverksamheten ska bidra till att bredda utbudet i föreningarnas aktiviteter och göra dem mer varierade och därmed motverka specialisering. En ny verksamhet ska också stå för mångfald och tillgänglighet såväl när det gäller deltagare som när det gäller utbud av aktiviteter.

Vi vill att tävlingsverksamheten ska leda till att barn och unga, framförallt som medlemmar i en skol-IF, ska vara involverade och engagerade som till exempel arrangörer, funktionärer, administratörer av tävlingar och arrangemang. Tävlingarna ska öka kännedomen om skol-IF och Skolidrottsförbundet för såväl deltagare som övriga som kommer i kontakt med tävlingarna

Vi vill också passa på att se över systemet med att alltid ha slutsegrare i alla sammanhang och att fästa så stor vikt vid just segern och istället titta på andra sätt att uppmuntra till engagemang och idrottsutövande. Vi ska också se över olika åldersgrupper och om vi kan tävla könsblandat.

Här är intressant att titta på en uppsats från Högskolan i Gävle som konstaterar : ”…att många ledare i Gävleborg menar att barnidrotten kan innehålla tävlingsmoment, utan seriespel och tabeller. Tävling inom barnidrotten kan många gånger uppfattas som ett vuxenproblem, medan barnen själva inte uppfattas ha problem med tävling inom idrotten, enligt ledarna.
Läs mer om uppsatsen från Högskolan i Gävle här
hig

Arbetet pågår nu med att titta på olika lösningar och fundera på hur vår organisation på bästa sätt ska kunna arbeta för att ta sig an en ny utmaning och nya arbetssätt. Det finns en stor potential i detta men det ställer förstås också krav på oss som organisatörer och inspiratörer. Det är därför vi väntar till hösten 2018 med att fullt ut köra igång för att vi både på regional nivå och nationell nivå ska vara redo och göra ett bra jobb för skolidrottsföreningarna.

Häng med! 🙂

Sist en länk till mer info på vår webb om denna spännande satsning

/Johan Sandler, förbundskansliet

Jag tror inte (bara) på mer av samma

Mer av samma?

Betyder mer av samma per automatik bättre?

Frågeställningen gäller den diskussion som nu pågår angående att regeringen och idrottsminister Gabriel Wikström (S) i nuläget säger nej till att utöka skolämnet Idrott och hälsa med 100 timmar.

Frågan drivs starkt av bland andra riksdagsledamoten Saila Quicklund (M) med stöd att av ett stort antal idrottskändisar, men även av Riksidrottsförbundet.

Jag vill direkt säga att jag inte är mot att det blir mer rörelse i skolan. För barnen och deras hälsa är det ett måste, i skolan når vi i stort sett alla barn och målet bör vara att skapa en jämställd hälsa.

Däremot: om vi bara lägger på 100 timmar av samma sak, menar jag att hälsoklyftorna istället ökar. De som redan är aktiva, som deltar på idrottslektionerna, får mer rörelse medan de inaktiva fortsätter att vara inaktiva. Det är ingen vild gissning att de som tycker om idrotten i skolan också är aktiva i förening efter skoltid.

Vi måste alltså först skapa någon form av rörelse som lockar de inaktiva barnen. Fråga dem vad som skulle få dem att röra på sig, utbilda i vikten av hälsa, kanske bygga rörelse på gejming om det är vad som får dem att aktivera sig.

Här är ett mycket gott exempel från Kringlaskolan i Södertälje:

https://www.facebook.com/groups/121441368013731/permalink/723214861169709/?hc_location=ufi

Barnen som fått välja och prova nya idrotter kommer oftare på idrottspassen i idrottshallen. Ett enkelt, men genialt sätt att bygga upp trygghet och rörelseglädje.

Exemplet ovan bygger egentligen på samma logik som den vi vill ska gälla i våra skol-IF. Att barn och unga själva väljer vilket sätt de vill röra sig på. Att vi erbjuder varierad rörelse, att alla kan hitta något som passar dem.

Och så – som jag sagt och skrivit så många gånger förr – fyller vi på med utbildning i ledarskap och föreningskunskap så att de unga kan leda yngre och varandra. Många är de som vittnar om att de haft nytta av sin tid i skol-IF även när de gått vidare i livet.

Vi börjar tidigt. Kanske inte så tidigt som i filmen nedan, men från tio års ålder har vi utbildningar för unga ledare.

Och är är ett riktigt gott exempel på hur en skol-IF driver varierade, regelbundna aktiviteter för sina medlemmar. Allt detta som schemat visar, får du delta på för 20 kronor i medlemsavgift! Med unga, engagerade ledare. Kolla in Vislanda skol-IF. https://m.facebook.com/story.php?story_fbid=1436284653057799&substory_index=0&id=729237423762529

Följ oss här på bloggen, men också på facebook.com/skolidrott och Instagram @skolidrottsforbundet

Vi vill göra det onormala normalt!

Vad är en normal idrottsförening för dig? Okej, det kanske känns som en konstig fråga. Men om vi säger så här: Vad är en vanlig idrottsförening för dig? Då tror jag att det blir lättare.

Kanske tänker du på den lokala fotbollsföreningen för den finns i varje samhälle, i varje stad och ort. Ett svenskt samhälle utan en fotbollsplan är väl knappast att betrakta som normalt? 😉 Idrottshallar finns överallt också och säkert en innebandyförening eller två. För sisådär 30 år sedan var det väl kanske inte någon som tyckte att innebandy var särskilt vanligt eller normalt som föreningsidrott men idag är det enormt vanligt och normalt att barn spelar innebandy i en förening. Och hur ser den här föreningen ut?

Jo, det finns lag och grupper som är indelade efter åldrar och juridiskt kön. Det finns ledare som vanligtvis är åtminstone 18 år. Många är föräldrar till barn som spelar och många har själva en bakgrund inom idrotten. Föreningen har en styrelse där det vanligtvis väljs in vuxna ledamöter till största del. Lagen  spelar matcher mot andra lag i sin sport och deras förening ser ungefär likadan ut. De är ganska vanliga på det sättet.

Och det som är normalt och vanligt behöver ju inte vara fel. Bara det inte stänger ute och försvårar för det ovanliga och onormala, det som vi inte är vana vid. Att vara van betyder trygghet och likhet och skapar gemenskap och förståelse. Men det kan också stänga ute det ovana och det kan ta tid att vänja sig.

img_1347

En skol-IF är som en helt vanlig förening sett till åtaganden och regler för idrottsföreningar som vill vara medlemmar i Riksidrottsförbundet. Det finns stadgar, styrelse, medlemsregister och årsmöte. Men sedan blir det lite ovanligt. Kanske onormalt rentav?

Vuxna ska vara ett stöd med sin erfarenhet och kunskap. Men det är barn och unga som driver föreningen. De går utbildningar för att lära sig om föreningen som organisation, de fattar beslut, diskuterar och tar ansvar. Det är unga som är ledare i föreningen och som lär och hjälper de yngre att få röra på sig på ett roligt sätt. Föreningen utövar nya idrotter som inte redan har en självklar plats i föreningslivet. Föreningen växlar idrotter efter intresse och är flexibel och ombytlig. Medlemmar byts ständigt ut, så också styrelse och nya unga människor lär sig för livet.

Det här är ganska ovanligt. Rentav onormalt. Ska unga driva förening? Kan de det? Kan de vara ledare? En tioåring? Det kan inte vara vanligt?

Nej, det kanske inte är så himla vanligt eller normalt. Men det kan bli det. Vi vill ändra på normen om en idrottsförening som utövar en enda idrott med en vuxen styrelse och vuxna ledare. Det finns annat som är normalt också. Helt normalt!

Vore det ändå inte ganska förträffligt om det normala var en bra blandning av olika typer av idrottsföreningar med olika åldrar  och framförallt en bättre representation av unga eftersom i stort sett alla föreningar har en hel massa barn och unga som medlemmar. Och att allt sågs som normalt och alldeles självklart. Varför ska det vara så särskilt onormalt att ha en 15-årig ordförande i en idrottsförening? Vad är det som är så märkvärdigt med det?

Fram för mer onormala idrottsföreningar som gör det onormala normalt!

onormalt

Vilka eldsjälar får synas?

Det har varit ovanligt svårt att komma på vad jag ska skriva om denna vecka. Inte för att det inte finns mycket att skriva om, tvärtom. Det finns så mycket inspirerande där ute i idrottsvärlden. Stora händelser, saker som förändrar, gör oss glada, ger oss hälsa och ett sammanhang. Sedan finns det alltid massor jag vill skriva om som handlar om det svåra eller det tuffa med att vilja skapa idrott för alla. I Skolidrottsförbundet kämpar vi varje dag för att skapa en plattform så att idrott och demokrati ska kunna gå hand i hand, det är inte alltid det lättaste.

Den senaste tiden har vi kunnat ta del av en mängd inspirerande exempel på härligt, sprudlande idrott med demokratiska grunder. De personer som varje dag ägnar ideell kraft åt att få föreningar att rulla, bollar att snurra och att få andra att känna glädje och gemenskap brukar vi kalla för eldsjälar. Och som de flesta känner till så skulle svensk idrott stanna utan dessa eldsjälar. I skolidrotten består dessa eldsjälar av en hel del barn och ungdomar. Vad som motiverar en att fortsätta ideellt är säkert väldigt individuellt. Det som håller i längden är att ha en inre motivation. En tro och lust som helt skapats av att vi själva vill. Så även om uppmärksamhet och beundran inte skapar inre motivation kan jag ibland önska att fler av dessa eldsjälar fick ta plats. För vilka är det som får ta plats egentligen och varför? Denna fråga dök upp i mitt huvud efter att ha läst om hur flera ungdomar i Vislandas skol-IF fått träffa Kalle ”Gympaläraren”, han som fick en helt egen serie som eldsjäl för en hel skola. Jag är också inspirerad av Kalle och fick mycket glädje av att kolla på hans program. I Vislandas skol-IF och på många andra skol-IF i Sverige finns det säkerligen hur många Kalle som helst och det är lätt att glömma ibland. Så nu tänkte jag att istället för att ta mer plats här, ge den till alla de yngre eldsjälarna, ja eller helt enkelt tipsa om den senaste tidens uppmärksammade artiklar och händelser på sociala och klassiska medier.

Klicka på respektive bild för att komma till de olika händelserna.

OBS! Kommer du till samma sida gå istället in på respektive tidningslänk istället för att klicka på bilden.

Corren.se blir-piggare

Sydsvenskanskane2

Höllvikenskane3

Sydsvenskannaverlonn

Myrvikens skol-IFmyrviken

 

Att bryta normer för att ge plats

Barn på lågstadiet slutar idrotta för att de inte är duktiga.

Vi tar det igen.

Barn på lågstadiet slutar idrotta för att de inte är duktiga.

Detta säger i alla fall en SIFO-undersökning som gjorts på uppdrag av Rädda barnen. Det är 1 000 föräldrar till barn som svarat, vilket i och för sig gör att svaren inte kommer direkt från barnen. Och är det normen att det är viktigt att vinna och vara bäst som styr detta?

Men ändå. Det känns inte bra att många barn inte känner sig välkomna i idrotten. Det som ger hopp är att Svensk Idrott just nu jobbar hårt med att bredda sig; att finnas till för fler oavsett om du vill bli bäst eller om du tycker att det är kul och skönt att träna tillsammans med andra.

Även inom Skolidrottsförbundet har vi ett jobb att göra. Och det är precis vad vi gör just nu på flera olika sätt. Vi vill erbjuda alla Sveriges skolbarn- och ungdomar varierade, återkommande aktiviteter, vi vill att de själva är med och styr, leder, sina aktiviteter, vi vill att de utbildar sig och att även de medlemmar som inte är ledare får reell möjlighet att påverka.

Detta måste ske i våra 1 300 föreningar och där är vi inte än. Vi jobbar på det och under återstoden av det här året och under nästa år händer mycket. Vi har ett utvecklingsarbete igång. Ni får höra mer på vägen.

Ett av våra ledord i det här arbetet är inkludering. Inkluderande ledarskap, inkluderande aktiviteter. Ja, en inkluderande miljö och kultur. Oavsett vem du är eller var du bor, eller vad du har för ekonomiska förutsättningar, ska du få den här möjligheten.

Och för att bli ännu bättre på inkludering inledde vi tidigare i veckan en diplomeringsutbildning i normkreativitet med Rebecca Vinthagen från Settings (ägare av utbildningen) och Jenny Claesson från Add Gender. Kortfattat och förenklat för att bli bättre på att se normer och strukturer för att ta till tillvara alla kompetenser. Det är alla vi på kansliet, två styrelseledamöter och ett par kompisar från andra förbund.

Ta mig själv som exempel. Vem ser du när du ser mig? En drygt 50-årig man, vit, inte så mycket hår längre, sticker inte ut klädmässigt, men med en gubbkeps ibland. Försök att på riktigt utifrån det tala om vem jag är, vad jag står för, vad jag kan och tycker. Nu kanske du som läser känner mig lite närmare, men testa ute på gatan. Visst har vi fördomar om varandra. Visst petar vi in varandra i fack ganska snabbt och enkelt.

par-byline-2

Det är naturligt att vi läser av en annan människa när vi möts, men har ni funderat på hur mycket vi bär med oss när vi bedömer en människa bara på utsidan? När du tycker att du kan se hur den personen är? Och kanske tycker du då att alla människor som ser ut som den du möter är likadana?

Vi ska använda oss av det i det vardagliga arbetet och i ett större perspektiv sprida det i hela förbundet. Vi, Skolidrottsförbundet och hela Svensk Idrott, ska vara öppet för alla. Alla är förstås en sanning med modifikation, då vi måste göra val. Att inkludera någon kan exempelvis innebära att vi exkluderar en annan. Men tillsammans inom idrotten, med 71 specialidrottsförbund (och många, många fler grenar) och 20 000 föreningar, borde vi kunna bereda plats för de allra flesta.

Ett exempel:

Hos oss pågår en utredning av vår tävlingsverksamhet. Så här långt – styrelsen har inte fattat något beslut – föreslår utredarna kommit att vi ska göra om tävlingsverksamheten genom att bland annat ta bort slutsegrare. (Vi ska spela matcher, springa lopp, hoppa längd, men alla ska få göra det lika mycket och med glädje). Fler ska helt enkelt få vara med och tävla.

Det innebär att vi faktiskt exkluderar dem som i första hand är med för att vinna medaljer och pokaler. Men vi inkluderar dem som tycker att det är roligt att tävla, men inte fått vara med tidigare. I och med att vi är en del av helheten Svensk Idrott finns det fortfarande plats för dem som i första hand är med för att vinna och bli bäst (de får förstås vara med hos också om de vill!).

Till nästa utbildningsträff ska vi ägna oss åt betydelsefulla mikrohandlingar. Jag har bestämt mig för att bland annat vara uppmärksam på sociala medier hur vänner och bekanta, samt okända, uttrycker sig. Jag ska också reagera och ställa frågor. Målet? Att själv se, och förhoppningsvis att även andra ser, hur ord och bilder påverkar positivt och negativt. Att vi kan bryta negativa normer och strukturer för att ge plats åt fler människor. Att du ska kunna vara dig själv.

Fundera gärna på vad/vem som är normen i ditt förbund eller i din förening.

Och kom ihåg att en hel del normer måste finnas för att vi ska fungera tillsammans överhuvudtaget.

Satsning på skol-IF i Stockholms budget

En skol-IF är en del av idrottsrörelsen. Samtidigt är en idrottsförening som drivs i samband med och under den samlade skoldagen i stort behov av ett nära och bra samarbete med skolan. Många skolor har historiskt stöttat en skolidrottsförening för att delta i tävlingar som skol-DM och skol-SM men kanske inte satsat på en mer omfattande föreningsverksamhet där de unga på riktigt fått sköta verksamheten.

I takt med att medvetenheten om hur viktigt det är att barn rör på sig mer för att må bra och för att på ett bättre sätt ta till sig kunskap och utveckla förmågor i skolan har kommuner och skolor fått upp ögonen för och har börjat lyssna på de som förespråkar skolidrottsföreningen som ett sätt att få in mer rörelse för barn i skolåldern. Det här sammanfaller också med en önskan om att barn lär sig mer om inflytande, delaktighet och demokrati och få chansen att på allvar delta i föreningsliv och organisering och förstå vad det innebär.

karin-wanngard
Karin Wanngård (s), finansborgarråd i Stockholm

I budgeten för Stockholm stad för 2017 med inriktning också för 2018-2019 skriver den rödgrönrosa majoriteten följande:

”Samhället förändras och vi ser ett växande behov av stöd och omsorg på fritiden allt längre upp i åldrarna. Skola, fritidsverksamhet, kultur, idrott och övrigt föreningsliv ska kraftsamla kring våra barn och ungdomar för att skapa trygghet och studiero.

Utbildningsnämndens arbete med idrottslyftet och skolidrottsföreningsutveckling ska spridas till fler skolor i syfte att nå unga som inte vanligtvis upptas av föreningsliv och idrott.”

Det är naturligtvis en jättestor sak att Sveriges största kommun pekar ut skolidrottsföreningen i sin budget och vill se en satsning från kommunens sida för att utveckla verksamheten och få fler skolor att ha väl fungerande föreningar som bidrar med mer rörelse till fler som annars inte idrottar och för att fler ska lära sig om föreningsliv. Skolidrottsföreningen är en bräcklig organisation med medlemmar som kontinuerligt byts ut i hög takt och där styrelser kommer och går. Det är oerhört viktigt med en stödapparat som omfamnar föreningen och aldrig släpper taget. Där är kommunens insats så viktigt för att både ge resurser till men också för att påverka skolornas inställning till skol-IF för att de ska kunna organisera sig på bästa sätt för att ge skol-IF det stöd som behövs.

img_6422

Vi, Skolidrottsförbundet, är självklart den naturliga stödorganisationen men med våra begränsade resurser i en mycket omfattande verksamhet, bara i Stockholm har vi 118 skolidrottsföreningar och totalt omkring 1300, är vi beroende av att fler aktörer bidrar och är med och vill samma sak. I Farsta pågår ett pilotprojekt där Skolidrottsförbundet tillsammans med Stockholm stad och SISU idrottsutbildarna stöttar och utvecklar nya och befintliga föreningar. Meningen är att projektet ska utvecklas till att omfatta fler föreningar och att hela Stockholm jobbar med skolidrottsföreningen som ett naturligt och självklart inslag i skolverksamheten. Det blir ett självklart sätt att samverka skola-idrottsrörelse för att fler får röra på sig mer och hitta glädjen i idrott. Sedan tar de det med sig vidare i livet tillsammans med en nyvunnen insikt om möjligheten att påverka sitt liv och kunskap om vad en förening är, vad gemensamhet är.

Budgetens inriktning är mycket välkommen i detta arbetet. Samtidigt är vi väl medvetna om att det inte finns pengar öronmärkta för ändamålet eller en plan för hur målet att utveckla fler skol-IF. Men vi har ett gott samarbete med utbildningsnämnden i staden och tillsammans får vi se till att göra verklighet att budgetens önskan.

Läs mer om majoritetens budgetförslag för Stockholm här på Svenska Dagbladet

Och så till sist vår föreningsutvecklare i Norrbotten som började sitt jobb första september men som redan besökt ett gäng förening och fått rejält med snurr på snacket om skolidrottsföreningens förtjänster. Läs om Oscar och arbetet i Norrbotten i artikeln i Norrländska Socialdemokraten!

oscar-och-bollen

 

/Johan Sandler

Å du sköna förening!

Vi är många som frågar oss vad som händer i omvärlden just nu. Både i vår närhet och lite längre bort.

Vi reagerar på olika sätt på instabilitet, splittring och polarisering. Det finns de som tror på ”enkla lösningar” och det finns lösningar som tar lite längre tid, lite större tålamod och en stor arbetsinsats. Och som kräver kunskap, omtanke och en vilja att förena istället för att splittra.

Skolidrottsförbundets värderingsgrund vilar tryggt i Idrotten vill och Barnkonventionen som värnar barn och ungas rätt i samhället. Och det gäller alla barn och unga. I våra föreningar ska ingen väljas bort, inte av någon anledning. Du platsar, oavsett vilka kunskaper du har, oavsett vilken religion du tror på, oavsett vilket kön du har, oavsett var du är född, oavsett vem du älskar och oavsett om du har en funktionsvariation.

Alla dessa delar är viktiga, men just nu står arbetet med integration och inkludering högt på agendan. Lätt är det inte med så mycket information och desinformation som är i omlopp, vilket gör Skolidrottsförbundets pågående arbete och nedanstående satsning så nödvändig.

När regeringen presenterade höstbudgeten förra veckan visade idrottsminister Gabriel Wikström nämligen igen att han tror på idrottsrörelsens kraft. För 2017 finns 14 miljoner extra avsatta för ett intensifierat arbete i särskilt utsatta områden. Satsningen är långsiktig och syftar till att skapa varaktig idrottsverksamhet genom ledarutbildning och föreningskunskap.

gabriel-och-maslah

Ledarutbildning och föreningskunskap är ju, utöver fysisk aktivitet som passar alla, Skolidrottsförbundets huvudsakliga verksamhet. Vi är gärna med och tar ett större ansvar för att stärka föreningslivet och bidra till ett mer sammanhållet samhälle. Vi finns ju i skolan där de flesta barn finns.

Bara smaka på ordet förening. En gång till: förening. Vad får du för associationer?

För mig är det något mjukt, sammanhållande, inkluderande och vackert. Både organisatoriskt och fysiskt.

Om vi inom idrottsrörelsen föregår med gott exempel och lever som vi lär, är det ett stort steg på vägen. Påminner om vår värdegrund som förstås borde gälla även i övriga delar av samhället. Med tanke på att vi inom Svensk Idrott är cirka 3 miljoner medlemmar kan vi vara en än starkare kraft.

  • Glädje och gemenskap
  • Demokrati och delaktighet
  • Allas rätt att vara med
  • Rent spel

För att Skolidrottsförbundet ska kunna bidra än mer till ovanstående, fortsätter vi nu att utveckla vår utbildning Unga leder unga på olika sätt. Vi vill erbjuda fler varianter, vi tittar på digitalisering, tillgänglighet och uppdateringar för att fler ska kunna bidra till en stärkt rörelse och därmed ett starkare samhälle. Vi har många exempel på att ungdomar som fått ta plats i förening och förbund vittnar om att de blir starkare även i andra sammanhang.

img_1347

Vi fortsätter också att jobba för att ge våra föreningar det allra bästa stödet för att de ska kunna utvecklas och långsiktigt vara idrottens bas, föreningen där du tar klivet in i idrottsrörelsen. Då är det mycket viktigt att de ansvariga föreningarna har de kunskaper som krävs för att driva verksamheten – att vi skapar en kultur där det är vardag.

Förbundsstyrelsen har därför fastslagit vad som definierar en kvalitetsmässigt bra skol-IF:

  • Att erbjuda medlemmarna kvalitativa, regelbundna och varierande aktiviteter.
  • Att ha en styrelse bestående av unga medlemmar som stöttas av vuxen.
  • Att låta medlemmar, oavsett nivå, utbilda sig i föreningslära och ledarskap.
  • Att skapa former för demokrati och ungdomsinflytande.

För att lyckas med detta, för att nå ut till föreningarna, anställde vi för en månad sedan fem föreningsutvecklare som jobbar i olika delar av landet. Det gör att vi kommer närmare våra föreningar och kan finnas på plats när de behöver stöd för att utvecklas i den utpekade riktningen. Vi hoppas få medel för fler föreningsutvecklare under 2017 så att vi kan verka nära föreningarna på fler platser i landet.

Ytterligare en insats för att lyckas med våra föresatser är att kanslipersonal och styrelseledamöter inom kort påbörjar en utbildning i normkreativitet. Vi gör detta för att utöka vårt synfält, lära oss mer om strukturer som begränsar oss och bli än mer inkluderande i vårt tankesätt. Jag är övertygad om att detta utvecklar oss själva som individer och att det gagnar såväl förbundet som hela idrottsrörelsen.

Tillsammans i förening – så tar vi steg framåt.

Skoljoggen och alla dessa leenden

Före sommaren skrev jag en text om Skoljoggen och om dess förmåga att skapa gemenskap och samhörighet. Nu är vi mitt inne i denna hektiska period joggande och jag är överraskad.

Jag hade ju glömt HUR viktigt det här är. Jag hade ju glömt allt engagemang, alla frågor från skolor som planerar sin Skoljoggendag, alla barn som faktiskt tack vare detta 34-åriga arrangemang får en upplevelse som jag hade glömt hur stor den är.

Har du någon gång varit ute på ett Skoljoggenarrangemang på en skola som förstått budskapet med Skoljoggen så vet du ju också precis hur det är. Om du inte glömt…

Alla dessa leenden.

De finns där överallt. Och de är äkta. Det går liksom inte att inte le när en är ute i naturen en vacker förhöstdag med sommarvärme, när en rör på sig och blir svettig i pannan, när en får hänga med sina skolkompisar. Klart en ler. Och leenden smittar. Leenden är oemotståndliga.

Skoljoggen får barn att må bra och det gör mig stolt. Arrangemanget har alltmer utvecklats till att vara en manifestation för glädje och gemenskap i ett idrotts-och rörelsesammanhang. Det är allt mer sällan en tävling med vinnare och förlorare. Det är allt oftare ett minne för livet med bara vinnare. I år kommer det återigen att ha varit närmare 2000 skolor som arrangerat Skoljoggen och hundratusentals barn har joggat. Och jag nås av berättelser om ”en underbar dag”, ”årets höjdpunkt”, ”bästa dagen”. På Instagram flödar det av bilder med #skoljoggen och #skoljoggen2016 som visar rörelseglädje och sammanhållning. Och leenden.

Jag cyklade till Husby i norra Stockholm i onsdags på Skoljoggens huvuddag. Det var en strålande dag. Trädens gröna blad hade fått en lätt antydan till gulnad av de svala nätterna som den senaste tiden överträffats med råge av de tropiska dagarna. På Järvafältet, detta vackra, stora fält av skog och mark, mötte jag upp lärare och elever som hoppande och skuttande och skrattande var på väg mot sin Skoljoggen. Varv efter varv sprang de. En klunk vatten, sedan iväg igen. Upp och ner för backarna och varmare och varmare i kroppen och gladare och gladare.

 

Leendena smittade. Jag var ett enda stort sådant på min väg mot arbetsplatsen vid Skanstull i den södra delen av Stockholms innerstad. I Kista hejade jag på ett annat gäng som var mitt i sin upplevelse av Skoljoggen. Och i Tantolunden på Södermalm var det ösigt värre och visst var det Skoljoggen där också. Och detta bara på en kort cykeltur i stan. Samtidigt var tre av mina kollegor ute på tre andra arrangemang. Det är då jag inser storheten av denna dag, detta Skoljoggenarrangemang. Det är då jag inser att jag ju glömt hur stort och viktigt detta ju är och hur många ansikten som spricker upp i leenden runt om i Sverige på denna dag och på andra Skoljoggendagar. Om ett år kör vi igen. Som vi alltid gör. Med ett leende.

/Johan Sandler, projektledare för Skoljoggen