Idrott & Mångfald – att våga integrera sig själv

Vi människor söker oss till sammanhang där vi kan känna oss trygga. Sammanhang där vi är med människor som liknar oss själva och delar liknande intressen. För att känna oss inkluderade handlar det dels om hur välkomnade vi blir när vi kommer till ett nytt sammanhang. Om någon hälsar på oss, lär sig vårt namn, pratar med oss, berättar och introducerar oss för andra så känner vi oss ofta välkomna. Om det dessutom finns någon där som vi känner igen oss i, liknar oss till utseendet, talar liknande språk, skrattar åt samma skämt – då känner vi oss ännu mer hemma. Att försöka inkludera oss människor i sammanhang som är främmande för oss, utan att sammanhanget innehåller någon vi kan identifiera oss med är svårt, det kräver tålamod och medvetenhet.

Nu i februari deltog jag på den nationella konferensen ”Idrott och Mångfald” som i år hade temat nyanländas inkludering. Konferensen ägde rum i Karlstad och du kan läsa mer om den på www.idrottochmangfald.se.

När vi som tar initiativet till mångfaldsarbete inte själva tillhör målgruppen finns risken att vi skapar en känsla av ”vi och dom”.  Ofta blir perspektiven smala när vi själva saknar egna erfarenheter. Faran är då att vi arbetar kontraproduktivt, att vi ökar känslan av dessa grupper som stigmatiserade fast det är precis det motsatta vi vill. Det blir lätt en känsla av ett slags välgörenhetsprojekt särskilt när vi som tagit initiativet är de privilegierade.

Om vi på riktigt vill arbeta med inkludering måste det komma från alla håll. Arbetsgruppen som tar initiativet måste se över sig själv och saknas mångfalden redan här måste något göras. Vi måste lyssna och prata med de människor vi vill inkludera annars ökar distansen.

Under första dagen på konferensen i Karlstad saknade jag representanter från grupperna vi talade om. Det kändes som att vi gissade oss till lösningar och jag blev rädd att vi missade det viktigaste. Andra dagen innehöll lite mer mångfald gällande representationen på scen även om de med egna erfarenheter fortfarande var i minoritet. Här hittar du bilder från de olika dagarna, dag 1 och dag 2.

Om vi på riktigt vill arbeta med inkludering måste vi fundera över oss själva, vilka vi är och vilka privilegier vi har. När vi rannsakat oss själva kan vi fundera över vad som gör att vi trivs i olika sammanhang och sedan kan vi fråga människor som har andra erfarenheter än oss vad som får dem att trivas. Om de som har makten inom idrotten är de som får höras, synas och ta plats blir det skevt när vi ska arbeta med mångfald. Ju högre upp i hierarkin vi kommer desto färre individer finns till exempel med invandrarbakgrund. Detta tror jag är ett av grundproblemen när vi försöker integrera.

Om en människa som kommer till Sverige varit på flykt och fått lämna stora delar av sin identitet såsom kultur, religion och språk kan vägen till att känna sig inkluderad i en idrottsförening vara ganska lång. Men, finns det igenkänningsfaktorer i föreningen, någon som ser ut som du, en ledare som snackar ditt språk, en blandad styrelse, då blir det lättare.

Så, vill vi på allvar arbeta med inkludering måste vi se över oss själva, våra strukturer och vår representation. Vi som tillhör en privilegierad grupp måste ibland våga ta ett steg tillbaka för att någon annan ska få ta plats. Som jag sagt förr och som de allra flesta vet, mångfald gör att vi alla utvecklas tillsammans, alltför homogena grupper stagnerar. Vill vi att idrotten ska utvecklas måste vi ibland vara modigare och låta vår främlingsovana få stå i bakgrunden. Vi måste våga integrera oss själva och inte bara tänka att det är andra människor än vi som ska integreras.

Inspiration:
Med på konferensen var bland annat Sportopen som har en hel hemsida med verktyg, forskning och inspiration på temat inkludering. Det var flera föreningar på plats, tex Arvika United som är en fotbollsklubb med 15 olika nationaliteter i laget och fem olika i styrelsen. Ett annat uppskattat inslag på konferensen var Fritidsbanken som presenterade sin idé om att vem som helst ska kunna låna idrottsprylar gratis.

skarmbild-66

Klick på bilden ovan för att kika in på sportopen.se

walid

Klicka på bilden ovan  för att läsa mer om Arvika United Bk

videdalskolans-if

Klicka på bilden för att läsa om en av våra skolidrottsföreningar som arbetar med inkludering.

invigning_vansbro4.jpg

Klicka på bilden ovan för att läsa mer om Fritidsbanken.

Om Hanne Liljeholm

Jag arbetar som föreningsutvecklare på Skolidrottsförbundet. Jag brinner för allas rätt till en god hälsa och jobbar helst heltid med frågor kring bredd, inkludering, mångfald och jämlikhet! Skolidrottsföreningen (skol-IF) är barn och ungdomars egen förening. Här idrottar de på sina egna villkor i anslutning till skoldagen. Tanken med en skol-IF är att ge alla barn och ungdomar möjlighet till en enkel, rolig och billig fysisk aktivitet. Föreningens grund är eftermiddagsaktiviteter och återkommande tävlingar där alla kan vara med. Skol-IF drivs av barn och ungdomar med hjälp av ett vuxenstöd. Därför är det viktigt för föreningen att de drivande barnen och ungdomarna utbildas i förenings- och ledarkunskap. Skolidrottsförbundet är riksorganisationen för landets samtliga skolidrottsföreningar och alla deras medlemmar. I dag finns cirka 1 300 skolidrottsföreningar vid landets skolor fördelade på förbundets 26 distrikt. Totalt har dessa föreningar ungefär 150 000 medlemmar. Skolidrottsförbundet fungerar som ett så kallat fleridrottsförbund och är inte begränsat till någon speciell idrott utan rymmer många olika fysiska aktiviteter.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s