Alla inlägg av Johan Sandler

Om Johan Sandler

Johan Sandler arbetar som kommunikatör på Skolidrottsförbundet som är förbundet för landets skolidrottsföreningar. Skolidrottsföreningen (skol-IF) är barn och ungdomars egen förening. Här idrottar de på sina egna villkor i anslutning till skoldagen. Tanken med en skol-IF är att ge alla barn och ungdomar möjlighet till en enkel, rolig och billig fysisk aktivitet. Föreningens grund är eftermiddagsaktiviteter och återkommande tävlingar där alla kan vara med. Skol-IF drivs av barn och ungdomar med hjälp av ett vuxenstöd. Därför är det viktigt för föreningen att de drivande barnen och ungdomarna utbildas i förenings- och ledarkunskap. Skolidrottsförbundet är riksorganisationen för landets samtliga skolidrottsföreningar och alla deras medlemmar. I dag finns cirka 1 300 skolidrottsföreningar vid landets skolor fördelade på förbundets 26 distrikt.Totalt har dessa föreningar ungefär 150 000 medlemmar. Skolidrottsförbundet fungerar som ett så kallat fleridrottsförbund och är inte begränsat till någon speciell idrott utan rymmer många olika fysiska aktiviteter.

Demokrati av unga för unga behöver stöd

Jag insåg nyligen att jag har pratat och tänkt på demokrati en hel del den senaste tiden. Och sämre tankar kan en ju ha. 🙂
Jag har pratat och också upplevt demokrati på några olika sätt den senaste tiden. För oss i Skolidrottsförbundet är demokratifrågan central och vi ser utbildning i demokrati som en av våra viktigaste uppgifter.

Skolidrottsförbundet har en treårig utvecklingsplan där vi tagit fram fyra punkter för en väl fungerande skol-IF. En av dem handlar om att skapa former för demokrati, att involvera och engagera medlemmarna i föreningen så att de får en levande och aktiv demokrati.

Demokrati är ju sannerligen ingen enkel sak ska gudarna veta. Det är mycket som ska klaffa för en väl fungerande demokrati. Målet är att medborgare/medlemmar ska ha full kunskap för att göra ett rättvist val utifrån egna prioriteringar och värderingar. Det är en fin målsättning om än i grunden en utopisk föreställning. Men vi får göra vårt bästa!

I Skolidrottsförbundet brottas vi med demokratiska utmaningar precis som många andra organisationer, föreningar och förbund. Det är årsmötestider hos oss nu under tidig vår. Jag hör som vanligt om det ena årsmötet efter det andra i våra distriktsförbund med väldigt få röstberättigade föreningar på plats trots många verksamma föreningar i området. Och jag funderar.

Jag funderar på demokrati. För jag hör ganska ofta att vi måste lyssna på de synpunkter och åsikter som förs fram. Vi kan inte gå emot viljan hos föreningar/förbund. Det vore odemokratiskt. Trots att det kan röra sig om att två personer eller föreningar hörs när 100 är tysta. Är demokrati bara att följa stadgar, att hålla årsmöte? Räcker det? Nej.

Alla andra då tänker jag? Alla andra som inte riktigt förstått eller känner sig hemma i vår i vissa delar komplicerade och byråkratiska demokrati som kräver både den ena och den andra förståelsen. Har de ingen rätt att tas på allvar om de inte kommer på årsmötet, om de aldrig hör av sig, om de aldrig tycker något annat än på hemmaplan? Ska vi som nationellt förbund och distriktsförbund inte brinna lika mycket för dem? Har vi inte ett ansvar att utveckla och anpassa vårt demokratiska arbete så att de också är med?

Det här kräver en hel del av de som av få har fått makten att styra över många. De behöver vilja finnas till för alla. De behöver brinna för att skapa engagemang och för att ta del av så mycket kunskap som möjligt också från dem som sitter tysta. Hur tänker de tysta egentligen? Vad vill de som varken syns eller hörs? De vill inte komma på ett distriktsförbunds årsmöte en tisdagskväll i mars klockan 18.30 och käka lite smörgåstårta, så mycket vet vi. Men annars då?

Ansvaret att förnya och utveckla demokratin har ju förstås också vi som förbund precis som föreningarna. Demokrati som formalia räcker ju inte. Demokrati är åtminstone för mig att ha kunskap, engagemang, åsikter från alla håll och att samlas och förhoppningsvis enas kring beslut som tar hänsyn till alla. Det är lätt att tycka att alla ska ta ett eget ansvar för demokratin och bryr sig ingen så är det deras eget fel. Men vilken väg är vi inne på då? En farlig sådan skulle jag säga som banar väg för något helt annat än folkstyre. Nej, vi som bryr oss om en demokrati på riktigt behöver också kavla upp ärmarna och engagera, sprida kunskap och få våra medlemmar att tycka och tänka. Vi behöver förstå vad som engagerar, ger kunskap och skapar åsikter. Vi behöver utveckla vår demokrati och få den att leva. Det blir dessutom så mycket roligare då!

Det är bra att utbildning är grunden i vår verksamhet. Det är grunden för demokrati. Att förstå vad det handlar om. Det är bra att vi hjälper föreningar att stärka sin demokrati så att fler på ett konkret sätt får uppleva och förstå kraften. Det är en viktig väg framåt.

För oss är det lite drygt ett år kvar till nästa förbundsmöte, det är bara ett år till nästa omgång årsmöten i våra distriktsförbund. Det finns massor av engagemang i våra föreningar, av unga för unga. Hur för vi det vidare in i vår organisation, in i de övergripande frågorna? Hur blir vi relevant, intressanta och hur skapar vi engagemang? Det har vi att klura på framöver. Hjälp oss gärna! 🙂

Nu ska Skolidrottsförbundet tävla på nytt sätt

Vad är att tävla? Vad betyder det egentligen? Och är det viktigt vad det betyder?
För mig är tävla att försöka uppnå någonting, klara av något utifrån givna förutsättningar. Det behövs också ett motstånd att mäta sig mot. När jag var liten tävlade jag mycket. Mest mot mig själv, påhittade figurer, klockan, olika måttenheter och föremål. Men det kunde vara mot kompisar och andra människor också. Det var en massa olika tävlingar. Eller lekar. Vad är skillnaden? Finns det någon? Går det att tävla i kull eller är det bara en lek? Blir leken en tävling när vi mäter resultatet och påtalar det? Nej, det räcker ju inte. En lek kan fortfarande vara en lek även om vi räknar poäng. Det räcker att vi säger att det är en lek. Vi kan tävla i allt och vi kan leka i allt. Mitt barn tävlar mot vår automatiska dörr i porten. Hon ska ha den på vid gavel och sedan springa bort till en plats och tillbaka innan den stängs. För det mesta lyckas hon. Och sedan går livet vidare. En lek med tävlandet.

När vi spelar spel utgår hon från att alla som inte vinner har förlorat. Jag går inte med på det. Visst, vi kan ha en som kom först i mål eller som lyckas bäst med uppdraget. Men jag räknar mig inte som förlorare för det. Vad har jag förlorat? Måste det finnas förlorare bara för att det finns vinnare? Och måste det bara finnas en vinnare? På allvar…i en löpartävling med tiotusentals deltagare, finns det bara en vinnare och massor med tusen förlorare? Det är ju absurt.
nyhetsbild_vinter_forsta_backen_vasaloppet_2016_1350x690-2
LOOOOOOOOOOSERS!!! 😉

Vår tävlingslogik och struktur har en form just nu, och har haft länge, men det finns ju inget som måste vara för evigt eller något som är givet som en naturlag. Det är mycket som känns så och det är mycket märkligt. Saker kan förändras om vi kommer på något bättre. Det är det som kallas utveckling. Och utveckling är viktigt och ossoplaget_2toppbart.

Här är Riksidrottsförbundets anvisningar för barn- och ungdomsidrott

Mycket kul händer inom idrottsrörelsen för att förnya synen på tävlingsidrott och få den att bli mer inriktad på glädje och långsiktig utveckling och minska betydelsen av förluster och besvikelser. Idrott efter idrott blandar den traditionella leken med den traditionella tävlingen. De löser upp strukturer och blandar delar i sin idrott på nya sätt för att utmana och förnya. De bryter upp vuxenlogiken och skapar nya sätt att utöva idrotten för olika åldrar, för olika förutsättningar och för olika sammanhang. Det är spännande!

Curlingförbundet, som jag lånat bilden till höger av, kör massor med nya kul grepp för barn upp till tolv år. Passar säkert även äldre…

Vi vill också vara med i utvecklingen! Och hösten 2018 kommer vi att ha många intressanta och viktiga saker på plats. Jag har fått i uppdrag av vår styrelse att ta fram ett förslag på förnyad tävlingsverksamhet som utvecklar vårt nuvarande system med skol-DM och skol-SM. Vi har känt att den typen av verksamhet inte utvecklar skolidrottsföreningarna på det sätt som vi önskar och att det också i många fall eldar på en utveckling mot mer elittänk och prestationsbaserat tävlande där bara de riktigt duktiga kan vara med och tävla. Vi vill ju att tävling ska vara roligt för alla! 🙂

Såhär tänker vi nu:

Vi vill att den nya tävlingsverksamheten ska bidra till att bredda utbudet i föreningarnas aktiviteter och göra dem mer varierade och därmed motverka specialisering. En ny verksamhet ska också stå för mångfald och tillgänglighet såväl när det gäller deltagare som när det gäller utbud av aktiviteter.

Vi vill att tävlingsverksamheten ska leda till att barn och unga, framförallt som medlemmar i en skol-IF, ska vara involverade och engagerade som till exempel arrangörer, funktionärer, administratörer av tävlingar och arrangemang. Tävlingarna ska öka kännedomen om skol-IF och Skolidrottsförbundet för såväl deltagare som övriga som kommer i kontakt med tävlingarna

Vi vill också passa på att se över systemet med att alltid ha slutsegrare i alla sammanhang och att fästa så stor vikt vid just segern och istället titta på andra sätt att uppmuntra till engagemang och idrottsutövande. Vi ska också se över olika åldersgrupper och om vi kan tävla könsblandat.

Här är intressant att titta på en uppsats från Högskolan i Gävle som konstaterar : ”…att många ledare i Gävleborg menar att barnidrotten kan innehålla tävlingsmoment, utan seriespel och tabeller. Tävling inom barnidrotten kan många gånger uppfattas som ett vuxenproblem, medan barnen själva inte uppfattas ha problem med tävling inom idrotten, enligt ledarna.
Läs mer om uppsatsen från Högskolan i Gävle här
hig

Arbetet pågår nu med att titta på olika lösningar och fundera på hur vår organisation på bästa sätt ska kunna arbeta för att ta sig an en ny utmaning och nya arbetssätt. Det finns en stor potential i detta men det ställer förstås också krav på oss som organisatörer och inspiratörer. Det är därför vi väntar till hösten 2018 med att fullt ut köra igång för att vi både på regional nivå och nationell nivå ska vara redo och göra ett bra jobb för skolidrottsföreningarna.

Häng med! 🙂

Sist en länk till mer info på vår webb om denna spännande satsning

/Johan Sandler, förbundskansliet

Vi vill göra det onormala normalt!

Vad är en normal idrottsförening för dig? Okej, det kanske känns som en konstig fråga. Men om vi säger så här: Vad är en vanlig idrottsförening för dig? Då tror jag att det blir lättare.

Kanske tänker du på den lokala fotbollsföreningen för den finns i varje samhälle, i varje stad och ort. Ett svenskt samhälle utan en fotbollsplan är väl knappast att betrakta som normalt? 😉 Idrottshallar finns överallt också och säkert en innebandyförening eller två. För sisådär 30 år sedan var det väl kanske inte någon som tyckte att innebandy var särskilt vanligt eller normalt som föreningsidrott men idag är det enormt vanligt och normalt att barn spelar innebandy i en förening. Och hur ser den här föreningen ut?

Jo, det finns lag och grupper som är indelade efter åldrar och juridiskt kön. Det finns ledare som vanligtvis är åtminstone 18 år. Många är föräldrar till barn som spelar och många har själva en bakgrund inom idrotten. Föreningen har en styrelse där det vanligtvis väljs in vuxna ledamöter till största del. Lagen  spelar matcher mot andra lag i sin sport och deras förening ser ungefär likadan ut. De är ganska vanliga på det sättet.

Och det som är normalt och vanligt behöver ju inte vara fel. Bara det inte stänger ute och försvårar för det ovanliga och onormala, det som vi inte är vana vid. Att vara van betyder trygghet och likhet och skapar gemenskap och förståelse. Men det kan också stänga ute det ovana och det kan ta tid att vänja sig.

img_1347

En skol-IF är som en helt vanlig förening sett till åtaganden och regler för idrottsföreningar som vill vara medlemmar i Riksidrottsförbundet. Det finns stadgar, styrelse, medlemsregister och årsmöte. Men sedan blir det lite ovanligt. Kanske onormalt rentav?

Vuxna ska vara ett stöd med sin erfarenhet och kunskap. Men det är barn och unga som driver föreningen. De går utbildningar för att lära sig om föreningen som organisation, de fattar beslut, diskuterar och tar ansvar. Det är unga som är ledare i föreningen och som lär och hjälper de yngre att få röra på sig på ett roligt sätt. Föreningen utövar nya idrotter som inte redan har en självklar plats i föreningslivet. Föreningen växlar idrotter efter intresse och är flexibel och ombytlig. Medlemmar byts ständigt ut, så också styrelse och nya unga människor lär sig för livet.

Det här är ganska ovanligt. Rentav onormalt. Ska unga driva förening? Kan de det? Kan de vara ledare? En tioåring? Det kan inte vara vanligt?

Nej, det kanske inte är så himla vanligt eller normalt. Men det kan bli det. Vi vill ändra på normen om en idrottsförening som utövar en enda idrott med en vuxen styrelse och vuxna ledare. Det finns annat som är normalt också. Helt normalt!

Vore det ändå inte ganska förträffligt om det normala var en bra blandning av olika typer av idrottsföreningar med olika åldrar  och framförallt en bättre representation av unga eftersom i stort sett alla föreningar har en hel massa barn och unga som medlemmar. Och att allt sågs som normalt och alldeles självklart. Varför ska det vara så särskilt onormalt att ha en 15-årig ordförande i en idrottsförening? Vad är det som är så märkvärdigt med det?

Fram för mer onormala idrottsföreningar som gör det onormala normalt!

onormalt

Satsning på skol-IF i Stockholms budget

En skol-IF är en del av idrottsrörelsen. Samtidigt är en idrottsförening som drivs i samband med och under den samlade skoldagen i stort behov av ett nära och bra samarbete med skolan. Många skolor har historiskt stöttat en skolidrottsförening för att delta i tävlingar som skol-DM och skol-SM men kanske inte satsat på en mer omfattande föreningsverksamhet där de unga på riktigt fått sköta verksamheten.

I takt med att medvetenheten om hur viktigt det är att barn rör på sig mer för att må bra och för att på ett bättre sätt ta till sig kunskap och utveckla förmågor i skolan har kommuner och skolor fått upp ögonen för och har börjat lyssna på de som förespråkar skolidrottsföreningen som ett sätt att få in mer rörelse för barn i skolåldern. Det här sammanfaller också med en önskan om att barn lär sig mer om inflytande, delaktighet och demokrati och få chansen att på allvar delta i föreningsliv och organisering och förstå vad det innebär.

karin-wanngard
Karin Wanngård (s), finansborgarråd i Stockholm

I budgeten för Stockholm stad för 2017 med inriktning också för 2018-2019 skriver den rödgrönrosa majoriteten följande:

”Samhället förändras och vi ser ett växande behov av stöd och omsorg på fritiden allt längre upp i åldrarna. Skola, fritidsverksamhet, kultur, idrott och övrigt föreningsliv ska kraftsamla kring våra barn och ungdomar för att skapa trygghet och studiero.

Utbildningsnämndens arbete med idrottslyftet och skolidrottsföreningsutveckling ska spridas till fler skolor i syfte att nå unga som inte vanligtvis upptas av föreningsliv och idrott.”

Det är naturligtvis en jättestor sak att Sveriges största kommun pekar ut skolidrottsföreningen i sin budget och vill se en satsning från kommunens sida för att utveckla verksamheten och få fler skolor att ha väl fungerande föreningar som bidrar med mer rörelse till fler som annars inte idrottar och för att fler ska lära sig om föreningsliv. Skolidrottsföreningen är en bräcklig organisation med medlemmar som kontinuerligt byts ut i hög takt och där styrelser kommer och går. Det är oerhört viktigt med en stödapparat som omfamnar föreningen och aldrig släpper taget. Där är kommunens insats så viktigt för att både ge resurser till men också för att påverka skolornas inställning till skol-IF för att de ska kunna organisera sig på bästa sätt för att ge skol-IF det stöd som behövs.

img_6422

Vi, Skolidrottsförbundet, är självklart den naturliga stödorganisationen men med våra begränsade resurser i en mycket omfattande verksamhet, bara i Stockholm har vi 118 skolidrottsföreningar och totalt omkring 1300, är vi beroende av att fler aktörer bidrar och är med och vill samma sak. I Farsta pågår ett pilotprojekt där Skolidrottsförbundet tillsammans med Stockholm stad och SISU idrottsutbildarna stöttar och utvecklar nya och befintliga föreningar. Meningen är att projektet ska utvecklas till att omfatta fler föreningar och att hela Stockholm jobbar med skolidrottsföreningen som ett naturligt och självklart inslag i skolverksamheten. Det blir ett självklart sätt att samverka skola-idrottsrörelse för att fler får röra på sig mer och hitta glädjen i idrott. Sedan tar de det med sig vidare i livet tillsammans med en nyvunnen insikt om möjligheten att påverka sitt liv och kunskap om vad en förening är, vad gemensamhet är.

Budgetens inriktning är mycket välkommen i detta arbetet. Samtidigt är vi väl medvetna om att det inte finns pengar öronmärkta för ändamålet eller en plan för hur målet att utveckla fler skol-IF. Men vi har ett gott samarbete med utbildningsnämnden i staden och tillsammans får vi se till att göra verklighet att budgetens önskan.

Läs mer om majoritetens budgetförslag för Stockholm här på Svenska Dagbladet

Och så till sist vår föreningsutvecklare i Norrbotten som började sitt jobb första september men som redan besökt ett gäng förening och fått rejält med snurr på snacket om skolidrottsföreningens förtjänster. Läs om Oscar och arbetet i Norrbotten i artikeln i Norrländska Socialdemokraten!

oscar-och-bollen

 

/Johan Sandler

Skoljoggen och alla dessa leenden

Före sommaren skrev jag en text om Skoljoggen och om dess förmåga att skapa gemenskap och samhörighet. Nu är vi mitt inne i denna hektiska period joggande och jag är överraskad.

Jag hade ju glömt HUR viktigt det här är. Jag hade ju glömt allt engagemang, alla frågor från skolor som planerar sin Skoljoggendag, alla barn som faktiskt tack vare detta 34-åriga arrangemang får en upplevelse som jag hade glömt hur stor den är.

Har du någon gång varit ute på ett Skoljoggenarrangemang på en skola som förstått budskapet med Skoljoggen så vet du ju också precis hur det är. Om du inte glömt…

Alla dessa leenden.

De finns där överallt. Och de är äkta. Det går liksom inte att inte le när en är ute i naturen en vacker förhöstdag med sommarvärme, när en rör på sig och blir svettig i pannan, när en får hänga med sina skolkompisar. Klart en ler. Och leenden smittar. Leenden är oemotståndliga.

Skoljoggen får barn att må bra och det gör mig stolt. Arrangemanget har alltmer utvecklats till att vara en manifestation för glädje och gemenskap i ett idrotts-och rörelsesammanhang. Det är allt mer sällan en tävling med vinnare och förlorare. Det är allt oftare ett minne för livet med bara vinnare. I år kommer det återigen att ha varit närmare 2000 skolor som arrangerat Skoljoggen och hundratusentals barn har joggat. Och jag nås av berättelser om ”en underbar dag”, ”årets höjdpunkt”, ”bästa dagen”. På Instagram flödar det av bilder med #skoljoggen och #skoljoggen2016 som visar rörelseglädje och sammanhållning. Och leenden.

Jag cyklade till Husby i norra Stockholm i onsdags på Skoljoggens huvuddag. Det var en strålande dag. Trädens gröna blad hade fått en lätt antydan till gulnad av de svala nätterna som den senaste tiden överträffats med råge av de tropiska dagarna. På Järvafältet, detta vackra, stora fält av skog och mark, mötte jag upp lärare och elever som hoppande och skuttande och skrattande var på väg mot sin Skoljoggen. Varv efter varv sprang de. En klunk vatten, sedan iväg igen. Upp och ner för backarna och varmare och varmare i kroppen och gladare och gladare.

 

Leendena smittade. Jag var ett enda stort sådant på min väg mot arbetsplatsen vid Skanstull i den södra delen av Stockholms innerstad. I Kista hejade jag på ett annat gäng som var mitt i sin upplevelse av Skoljoggen. Och i Tantolunden på Södermalm var det ösigt värre och visst var det Skoljoggen där också. Och detta bara på en kort cykeltur i stan. Samtidigt var tre av mina kollegor ute på tre andra arrangemang. Det är då jag inser storheten av denna dag, detta Skoljoggenarrangemang. Det är då jag inser att jag ju glömt hur stort och viktigt detta ju är och hur många ansikten som spricker upp i leenden runt om i Sverige på denna dag och på andra Skoljoggendagar. Om ett år kör vi igen. Som vi alltid gör. Med ett leende.

/Johan Sandler, projektledare för Skoljoggen

 

Ny energi och kraft ut till skolidrottsföreningarna

Kan en nystart på jobbet efter en lång ledighet bli så mycket bättre än att fem nya kollegor väntar runt hörnet?! Knappast. Skulle vara en sex-sju stycken då kanske… 😉

Att känna att vi med gemensamma krafter nu kan uträtta mer av det vi vill uträtta, att vi kan komma närmare de mål vi jobbar mot och att vi kan kan sätta fart på en snöboll som vi vet kan bli så stor att den rullar av sig själv med full kraft vinter som sommar är en minst sagt behaglig myskänsla.

Så välkomna in i värmen Anna, Oscar och Oscar, Malin och Jasmin! Med er hjälp kommer fler skol-IF att känna att de har ett tillräckligt stöd för att vara det de vill vara och för att utvecklas som de vill utvecklas. Fler skolor kommer att skapa rätt förutsättningar för en fungerande förening på skolan och få nytta av föreningens möjligheter att skapa rörelse på skolan och skapa gemenskap mellan åldersgrupper och andra indelningar.

Fyra fullspäckade dagar för nyanställda på Skolidrottsförbundet med lära känna-lekar, information och utdelning av telefoner och profilkläder.

En skol-IF är bräcklig. Vi har fler än 1000 bräckliga medlemsföreningar. Vi vill räcka till för alla men vi gör inte det. Vi vill ha resurser att finnas till för alla men vi har inte det. Vi har under många år framförallt byggt vår stödapparat nära föreningar på ideella krafter. Det har inte räckt och nu har vi modet och gör de prioriteringar vi känner behövs samtidigt som idrottsrörelsen som helhet och samhället tydligare än på länge ser värdet av att barn rör mer på sig och deltar i sociala sammanhang där de lär sig om samarbete och demokrati. Det sammantaget gör att vi kan utöka kraften i vår organisation genom att ytterligare fem personer gör allt i sin makt för att barn  och unga ska ha egna idrottsföreningar där de får utöva idrott och rörelse på det sätt de själva önskar och samtidigt lär sig verka i en förening och att vara ledare.

Den här veckan lär sig de fem nya föreningsutvecklarna allt om sin nya arbetsgivare och hur de på bästa sätt stöttar, skapar och utvecklar skolidrottsföreningar. Det här kommer märkas i första hand i Bohuslän, Dalsland, Västergötland, Östergötland, Norrbotten, Västerbotten, Södermanland, Örebro och Västmanland när de nästa vecka sätter full fart ute i verksamheten.

Men håll i er. Det här är bara början! 🙂

/Johan Sandler

Leka idrott – att bli som barn på nytt!

Barn. Vuxen. Gränsen är inte tydlig och det kan skifta från person till person och från egenskap till egenskap. Men det finns en skillnad ändå. Att behöva tas om hand och att behöva vara omhändertagande.

Barn- och ungdomsidrott har traditionellt sett skapats av vuxna för unga. Vuxna har skapat vuxenidrott för unga, en kopia fast för barn. Kanske en kortare sträcka att springa, kanske mindre mål, mindre boll och så vidare.

Vuxna har tävlat och velat vinna så då har barnen fått göra det också. Minimaran, Lilla Göteborgsvarvet, (de här exemplen har inte alltid segrar i fokus men de är en kopia av vuxenföreteelsen)  ja ni vet.  Så här är det fortfarande förstås men det finns en hel del intressant som förändrar bilden och som fått mig att tänka.

padeltennisDet finns så många vuxna just nu som vill leka idrott. Vi vill utmana oss själva och testa nytt. Listan av allehanda nya sporter som till exempel paddeltennis
med tillskyndare som Måns Zelmerlöw och Jonas Björkman och Swimrun som fullständigt exploderat på ett par år med tusentals utövare kan göras lång. Och samtidigt börjar vuxna utöva nya sporter i allt större utsträckning både i föreningsform och på gym och andra privata aktörer. Väldigt många upplever just nu en känsla av att det aldrig är försent att börja och det är ju en fantastisk nyhet. Och vi är bara i början av den här utvecklingen.

swimrun

Jag provade själv på swimrun för första gången häromveckan. Jag är ingen duktig simmare så jag fick verkligen kämpa och slita och utmana mig själv både mentalt och fysiskt. Det var en härlig idrottsupplevelse helt fri från kampen om att vara bäst. Vi var ett skönt gäng som samlats på initiativ av Swimrunentusiasten Erika Rosenbaum. Det är bara att dyka upp en eller flera torsdagskvällar under för- och sensommar på friluftsgården Hellasgården i Stockholm. Det pratas och skrattas och gemenskapen är stor före, under och efter träningstävlingen. Någon var snabbast och fick ett pris, sedan lottades det ut priser bland alla deltagare. Erika bjöd på supersmaskiga hembakta kakor och kaffe och skrev resultatlistan på ett kollegieblock.

Den här nya vuxenidrotten, som är mer spontan, mer flexibel, mer föränderlig, känns mer barnslig, mer likt barns sätt att vara, att leka. Fokuset skiftar snabbt, det kan vara roligt att förbereda för lite hemmaorientering i trädgården men när allt är klart vill barnet plötsligt spela fotboll… 😉
Och nya sporter och idrottslekar uppstår ständigt hos barn och det är roligt att prova, roligt att utvecklas och bli bättre. Det är kul att träffa andra och lära dem och lära av varandra och utveckla sin idrott och utveckla sitt idrottande.

För några år sedan skapade jag och några kompisar i 30-årsåldern ett helt nytt strandtennisspel som vi allteftersom förfinade och lekte fram. Och vi spelade matcher och blev bättre och vi skrattade mycket. Som barn gör. På en annan strand för drygt ett år sedan inledde jag mitt projekt att lära mig att gå på händer. Det kan jag nu. Det är aldrig försent att lära sig nya saker, att prova nytt, att utvecklas, att leka.

Jag brukar tänka ”Lek i sandlådan när du tycker det är kul att leka i sandlådan, för sedan kan det vara försent”.  Alltså passa på att göra det du tycker är roligt för stunden för rätt var det är har intresset skiftat och den upplevelsen och möjligheten har gått dig förbi.  Och på samma gång handlar det då om att göra det som passar just en själv.

Och för att knyta ihop säcken så är det ju det som gäller också barn. Att få göra det en gillar och göra det så sitt sätt. Där kan det nya vuxenidrottandet göra att nutidens barnidrott som skapas utefter vuxenvärlden också innebär idrott för barn på barnens sätt. Vi vuxna har blivit barn, snacka om win-win! 😉

Här ett klockrent exempel på idrott som skapas av unga – för unga. Barnidrott när den är som bäst. Idrott som är rolig här och nu. Barn älskar ett schyst vattenkrig! Och det gör väl vuxna också… 🙂

Klågerupskolans IF:
https://www.facebook.com/plugins/video.php?href=https%3A%2F%2Fwww.facebook.com%2Fklagerupskolansif%2Fvideos%2F789005954568903%2F&show_text=0&width=560

Skoljoggen – så självklart viktig

Jag sitter och tänker på Skoljoggen. På siffror. En halv miljon barn och unga varje år. Totalt måste det handla om säkert fler än fem miljoner som någon gång sprungit Skoljoggen. 34:e året i år. Det innebär ju att alla som är yngre än 53 år har kunnat springa Skoljoggen. Och en avsevärd del av de som är plus 53 har barn som har mött Skoljoggen under sin skoltid. Så jag inser ju att vi som lever i Sverige 2016 i stort sett alla har Skoljoggen gemensamt. Det sägs ju att det är viktigt för ett samhälle med saker som förenar, saker som vi har gemensamma erfarenheter från och upplevelser vi har delat och delar. Det gör att vi känner samhörighet med andra och att förståelsen för likheter och olikheter kan öka. I vår tid finns inte de självklara sakerna som att se samma tv-program, läsa samma tidning gilla samma artist. Utbudet är i alla sammanhang enormt och kanalerna lika många. Möjligheterna att vara en del av en gemensam värld är stora men det kan också vara så att det blir lättare att känna sig ensam och utan samhörighet och sammanhang.

Vet du trots allt inte vad Skoljoggen är så ta en titt på webbsidan. 😉

Skoljoggen skapar gemensamma upplevelser och förenar vårt samhälle. Det är stora ord men sanna ord. Många är de lärare som vittnar om hur bra Skoljoggen fungerar för att skapa gemenskap på skolan. Skoljoggendagen är en dag som förenar och skapar enighet.

Råby skola utanför Nyköping var först att anmäla sig till årets Skoljoggen. Läraren Mari Andersson:
”Skoljoggen är ett perfekt sätt att starta upp skolåret tillsammans.  Det är inte bara en happening utan kan utvecklas så mycket och knyta an till undervisningen”

Läs mer om vad Mari har att säga och Skoljoggen på Råby skola

Och kolla in klippet här ner så fattar du! 🙂

Och många gör just det. Alltså fördjupar Skoljoggen med att arbeta med det utbildningsmaterial som finns i samband med Skoljoggen. Det handlar om mänskliga rättigheter och mycket med barns rättigheter i fokus i form av barnkonventionen och går väldigt bra att kombinera med FN-dagen 24 oktober senare under hösten.

Alltså,  gemenskap och utbildning är två bra saker. En tredje är självklart rörelse, fysisk aktivitet. Det är ju så allmänt känt just nu att barn generellt rör på sig för lite. De skjutsas i bil till skolan, de sitter stilla både i skolan och hemma. Här finns Skoljoggen som en motkraft mot den utvecklingen. Det ska vara en dag fylld av rörelse och god hälsa. Många skolor utvecklar sin Skoljoggen till att innebära annan rörelse än just löpning. Det har skapats hinderbanor, lekar och en mängd kringaktiviteter och inte sällan diskussioner om kost och hälsa.  Skoljoggen bara finns där år efter år som en perfekt chans för skolor att bara med självklarhet använda sig av den för att ta sitt ansvar för mer glädjefylld kravlös rörelse. De som kan det här med fysik aktivitet på vetenskaplig grund säger ju ofta att barn ska vara mer utomhus för då uppstår rörelsen mycket mer automatiskt i bra miljöer som i skogen eller bra anpassade ytor.

Medicine doktor Ulrika Berg och docent Örjan Ekblom skriver i Rekommendationer om fysisk aktivitet för barn och ungdomar att:
”Alla barn och ungdomar ska uppmuntras till daglig fysisk aktivitet. Hälsovinster uppnås vid sammanlagt minst 60 minuters fysisk aktivitet per dag… Fysiska aktiviteter som ger en markant ökning av puls och andning (hög intensitet) bör ingå minst 3 gånger i veckan.”

-®WestPhoto-skoljoggen-003

Skoljoggen sker utomhus i miljöer som uppmuntrar till rörelse och ger skolor en möjlighet att manifestera vikten av motion och ta sitt ansvar för att intresset skapas hos barnen.
Jag har sett Skoljoggen på många skolor. Jag har sett många glada miner och svettiga pannor. Jag har sett lärare få stoppa barn att springa vidare för att de ska gå och äta lunch. Ge barn chansen och de tar den! Och i och med Skoljoggen får barnen chansen att uppleva ett ”lopp” utan krav på prestation och utan krav på anmälningsavgifter. För en familj kan det i många barnlopp uppgå till flera hundra kronor bara för att barnen ska springa några hundra meter och sedan få en glass eller annat sött som belöning. Här har friidrottsklubbar en del att göra om de på allvar vill vara med och ta ansvar för barns intresse för och tillgång till rolig fysisk aktivitet.

Och så slutligen. Jag sitter vid mitt skrivbord och pysslar med Skoljoggens hemsida, med anmälningsformulär, svarar på frågor och diskuterar nya idéer. Under stora delar av året är jag långt från ”verkligheten”. I år inträffar verkligheten den 14 september och dagarna därikring. Och förutom tillfredsställelsen av att vara med och skapa allt det ovan nämnda så är det ju helt fantastiskt att veta att vi med hjälp av Skoljoggen samlar in miljontals kronor som gör att barn får en chans till ett okej liv. SOS Barnbyar är vårt partner och barnbyn i Bouar i Centralafrikanska republiken är under 2012-2016 mottagare av de pengar vi samlar in.

Vill du veta mer om hur situationen är i Bouar just nu så finns senaste information i länken här nedan:
Senaste nyhetsbrevet om läget i Bouar i Centralafrikanska republiken

Det är fyra månader till Skojoggendagen den 14 maj. Men arbetet pågår för fullt förstås för att på allra bästa sätt bli det Skoljoggen kan vara. Och nu kan jag ju inte låta bli att dela med mig av det som precis blev klart! En interaktiv karta för att se Skoljoggens fantastiska utbredning över landet. Aldrig tidigare har vi på ett så överskådligt sätt kunnat visa hur stor och viktig Skoljoggenfamiljen är. Och än så länge har bara en dryg tiondel anmält att de kommer att köra. Vi brukar ju vara fler än 2000 skolor och omkring en halv miljon barn och unga. Fantastiskt!

Här kan du se en Sverigekarta med alla Skoljoggande skolor

Vårt viktigaste möte – Av unga för unga

Kunskap är makt! Så är det ju. Men ibland räcker inte ens det för att ha möjligheten att påverka. Vår ideella organisation bygger precis som andra medlemsorganisationer på medlemsmakt. Organisationen är medlemmarna. Men så finns alla inbyggda strukturer som kommer både inifrån organisationen och utifrån vårt samhälle i stort.

I helgen har vi årsmöte/förbundsmöte. Det innebär att vi samlar Skolidrottsförbundet. Vi har en härlig blandning av unga och äldre. Jag tror mig vara ganska säker på att den blandningen är svår att hitta i någon annan organisation. Ge mig gärna exempel på annat så vill vi gärna veta mer om er. 🙂

Här kan du läsa mer på vår webb om mötet 2016

tova
Tova Johnsson var en av de som tog plats på förbundsmötet i Sundsvall 2014.

I vår organisation, i de föreningar som är vår själ är åldern en faktor. Det är för barn och unga vi finns till. En låg ålder innebär naturligt att en troligtvis hunnit samla färre erfarenheter än någon som levt länge. Men samtidigt ser en världen på ett nyare sätt. Unga uppfattas ofta som naiva och att det är negativt. Men naivitet är ju något energifyllt och ohämmat som rätt omhändertaget kan ge nya infallsvinklar på gamla problem och ge glöd åt kreativitet. I vintras läste jag Stefan Einhorns ”Vägar till visdom”. Något som fastnade hos mig var uppgiften om att ålder inte längre lika självklart ses som en förutsättning för visdom. Unga människor har aldrig tidigare haft möjligheten att på ett så omfattande och snabbt sätt ta till sig kunskap och tillgodogöra sig andras erfarenheter. Och unga människor tillgodogör sig den nya tekniken, som är en förutsättning för att leva i ett modernt samhälle, på nolltid vilket gör dem till makthavare.

Men trots detta ser vi på unga som någon som ”inte riktigt är färdig”, någon som ”behöver lite tid men sedan så…”

Vi vill inte ha det så i Skolidrottsförbundet. Nu när vi samlas för att summera de två år som gått och lägga grunden för kommande år samtidigt som vi firar att vi blir riktigt vuxna som organisation och fyller 100 år så vill vi ge plats åt alla. Här och nu. Vi gör det genom att alltid ha de unga i fokus för vi vet att de så lätt blir åsidosatta eftersom de strukturer och normer vi lever i gärna gör det så.

ungasundsvall
Några av deltagarna på ungdomsträffen senaste förbundsmötet.

Här kan ni se sköna bilder från ungdomsträffen i Sundsvall och övrigt från vårt förra förbundsmöte

workshop
I helgen satsar vi extra på sociala medier. Fokus Instagram.

Något av det viktigaste vi gör är att vi bjuder in unga förbundsmötesdeltagare till en förträff där vi umgås och har skoj tillsammans och skapar en trygghet i en grupp som kanske är nya i sammanhanget eller just känner för sig själva att låg ålder är en black om foten. Sedan har vi workshops och föreläsningar och framförallt går vi igenom vad ett årsmöte är. Vi har en regelrätt utbildning och övar mötet dagen innan det äger rum på riktigt så att alla känner sig trygga med det som ska komma. Senaste förbundsmötet var i Sundsvall 2014 och då klev de fram en efter en i talarstolen och tog plats och kände sig välkomna och trygga. De hade kunskapen. De visste vad de gjorde och varför. De hade fått koden.

Men kanske ännu viktigare var det att de visste att det var okej. Att vi äldre ville att de skulle kunna koden. De visste att vi tycker att det blir bättre om vi är fler som tycker och tänker från olika bakgrunder, i olika åldrar och med olika erfarenheter. Det är ju nog så viktigt. Kunskapen ger chans till makten men det behövs också rätt inställning hos äldre för att ge plats åt unga att kunna utnyttja just sin unika kunskap och det krävs rätt inställning hos äldre att kunna lyssna och ta till sig ungas kunskap.

På torsdag kör vi igen. Förbundsmöte i Stockholm med 100-talet deltagare från 15 år till ja säkert 75 år. Och så 100-åringen förstås. Vi alla.

100-år-200x200

 

 

Alla borde ha en Kalle – alla kan få en Kalle!

Efter gårdagens avsnitt av Gympaläraren vill alla ha Kalle. Samtidigt som jag är sjukt peppad är jag också nästan frustrerad. Hallå! Kommuner och skolledningar och föräldrar. Se till att ge rätt förutsättningar för en skolidrottsförening så är allt kirrat! Ja, i alla fall är det flera  bra steg på vägen som dessutom är enkla, roliga och nästan gratis.

Jag har gråtit igen. Det finns mycket i världen som skapar tårar i ögonen just nu och väldigt sällan är det av lycka. Men när det gäller SVT:s ”Gympaläraren” med Kalle Zachari Wahlström så gäller det att ha näsduken framme när det är dags att bänka sig för ett nytt avsnitt av detta fantastiska program som framkallar så starka fina känslor för och av rörelse. Och jag är inte ensam. Efter gårdagens program flödar kommentarerna på Kalles Facebooksida ”Stark som en Björn – Snabb som en örn” och det är full fart på idrottslärararnas egna forum. Och föräldrar är med och tycker och tänker.  Alla berörs. Många får som jag tårar i ögonen av svårigheterna men framförallt av engagemanget och av de underbara ungdomarna.

Det har varit en del diskussioner om huruvida Kalle visar upp en rättvisande bild av idrottsläraryrket, om programmet verkligen har rätt vinkel. Men allt eftersom inser tittarna att det framförallt är en bild av samhället som Kalle visar upp, en bild av unga människor och deras vardag. En vardag som till stor del spenderas i och kring skolan. Idrottsläraren Tommy som är en av huvudpersonerna i programmet skriver i kommentarer att han gillar det han ser och vill att folk ska vänta och se innan de dömer. Han är trygg i sig själv med vad han gör och han vet vilka förutsättningar han har att utföra sitt jobb. Han tror att tittarna förstår idrottslärarens svåra position och han tror att programmet ska skapa en viktig diskussion om ungas vardag, deras skolgång och deras fysiska status.

Nu efter fjärde programmet är känslorna större än någonsin.

Jag läser på Facebook:

”Alla skolor borde ha en Kalle!”

”Sorgen att pingisborden försvann”

”Underbart att se så enkla, billiga förändringar ge så stora resultat!”

Och jag känner samma sak. Jag satt på ett fullsmockat tåg och såg ”gympaläraren” igår kväll och försökte att inte snyfta alltför ljudligt.

Alla borde ha en Kalle…

Faktum är att alla kan få en Kalle. Hur stark och snabb han än är kan han förstås inte finnas överallt men hans idé och det han försöker göra är möjligt för alla skolor att göra. Det handlar bara om att vilja och att skapa rätt förutsättningar. För saken är den att det Kalle gör är just det som är själva idén med en skolidrottsförening. En skol-IF ska stärka gemenskapen och få unga att arbeta tillsammans med målet att utvecklas som individer och stärkas som grupp. De gör det genom att utrycka vad de själva vill och samtidigt ta ansvar för att alla ska med på tåget.

Ni i skolledningar runt om i Sverige som känner igen er i Vanstaskolan men som vill skapa andra förutsättningar för elever på er skola och för era ungdomar, ta en funderare på skolidrottsföreningen.

En skol-IF skapas av unga för unga. Det är en organisation som finns till just för att ge rätt förutsättningar för ALLA att känna sig trygga med rörelse och att vilja röra på sig eftersom det är de själva som bestämmer vad som passar och vad som känns bra.

En skol-IF kan arrangera de hett eftertraktade rastverksamheterna som ger rörelseglädje och större gemenskap på raster som annars kan ge effekter åt ett helt annat håll. Här kan du kolla på en förening som satsar på ”rastisar” som är aktivitetsledare på raster som har ansvar för att erbjuda fysik aktivitet av olika slag på rasterna.

En skol-IF kan ta del av idrottsrörelsens resurser och ha en egen ekonomi skild från skolan. Det gör att de med hjälp av Lokalt aktivitetsstöd belönas för sina aktiviteter och kan skapa bättre förutsättningar för nya. Till exempel kan föreningen köpa in pingisbord som inte försvinner! De kan också söka pengar från Idrottslyftet för projekt som kan utveckla föreningen och det är fritt fram för en förening att söka andra typer av bidrag och pengar från fonder osv. Det finns skolidrottsföreningar i Sverige som ligger stadigt på en inkomst bara från LOK-stöd på 10-15 000 kronor per termin. Kolla in Hagaskolans IF i småländska Alvesta som drog in 43 000 vårterminen 2015.

Såhär kul har de på påsklovet:

Hagas Skol-IF

erbjuder

följande aktiviteter under påsklovet

TISDAG 29/3

KL.13.00–15.00 PYSSEL HAGAS BILDSAL

KL.14.00–15.30 PINGISTURNERING SPORTHALLEN

KL.14.00–16.00 BREAKDANCE HAGAS GYMNASTIKSAL

ONSDAG 30/3

KL.13.00–15.00 RIDNING FÖRANMÄLAN

KL.15.00–17.00 TJEJVERKSAMHETET HAGAS CAFE

TORSDAG 31/3

BOWLING

KL.13.00–14.30 TJEJER

KL.14.30–16.00 KILLAR

FÖRANMÄLAN KRÄVS

SKOL-IF MEDLEMMAR GRATIS * ÖVRIGA 50KR

KL.14.00–16.00 BREAKDANCE HAGAS GYMNASTIKSAL

KL.19.00–20.30 BROTTNING HAGAS GYMNASTIKSAL

FREDAG 1/4

KL.13.00–17.00 VÄXJÖ SIMHALL

SKOL-IF MEDLEMMAR GRATIS * ÖVRIGA 100KR

INKL TÅG OCH INTRÄDE

FÖRANMÄLAN OCH SIMKUNNIGHET KRÄVS

KL.17.00–19.00 BASKET HAGAS GYMNASTIKSAL

 

Jag vet att många idrottslärare väldigt orättvist genom nästan alla tider har blivit pålastade skol-IF utan att vare sig fått välja det själva eller ha tid för det. Men som jag skrev till Tommy på Vanstaskolan, det är inte han ensam som ska driva och stötta skol-IF. Det är framförallt medlemmarna, eleverna, men det är de vuxna på skolan som ska ta ett gemensamt ansvar för en fungerande skol-IF. Skolledningen ska se vinsterna med en aktiv skol-IF och skapa förutsättningar för det och inte bara dumpa det i knät på en utarbetad idrottslärare som precis som vi ser i ”gympaläraren” har nog med sitt. På Hagaskolan har föreningen fem vuxenstöd. FEM! Och ingen av dem är ens ledamöter i styrelsen. Till detta finns klassrepresententer från varje klass. Det här är en organisation som gör att det är möjligt att skapa något bra som håller på längre sikt.

Kalle Zachari Wahlström är ett perfekt vuxenstöd i en skolidrottsförening. Det gäller att ge de unga chansen till eget ansvar, ge dem utrymme att bestämma själva och att skapa förutsättningar för rörelseglädje  på sina egna villkor.

I avsnitt två säger Kalle såhär och det låter som att han pratar om en väl fungerande skolidrottsförening när det handlar om ämnet Idrott och hälsa:

”Okej, så mindre grupper, större valfrihet. Flytta fokus från tävlingsmomentet och mer fokus på att röra på sig.”

”Det ska vara tryggt, enkelt och lätt så alla kan vara med. Det är inte variationen på grejer att göra som är tricket. Det är att förändra gruppdynamiken. Så att ingen känner sig sämre än de andra. Det är inget kul att känna så. Då drar man sig undan. Ha inte innebandy! Några känner sig bra och andra dåliga. Det viktiga är att lära sig samarbete i spel och lekar. Vänd på innebandyklubban så att ingen blir bra. Då blir heller ingen blir extra dålig och känner sig uttittad och utskrattad. Alla kan vara med på lika villkor.”

Just grejen att hitta på nya idrotter eller att förändra dem och ge dem nya förutsättningar har varit lyckosamt i många skol-IF. Det öppnar upp dörrarna för fler och skapar jämlikare och roligare idrott och gemenskap. Och när några blir bra är det bara att vända till det igen och ge nya förutsättningar. Problemet är som sagt inte variationen utan gruppdynamiken. Och då kan en skol-IF hjälpa Idrott och hälsa och Idrott och hälsa hjälpa skol-IF. Det kallas väl win-win. Alla vinner!

Kalle, välkommen som vuxenstöd. Skolledare, kommuner och huvudmän för friskolor, välkomna att satsa på skol-IF!

Johan
/Johan Sandler, kommunikatör på Skolidrottsförbundet