• Hem

Kategori: Okategoriserade

Hej!

Mitt namn är Ella och jag är praktikant den här veckan på Skolidrottsförbundet. Jag är 15 år och går i 9an. På fritiden dansar jag, läser, skriver och är med mina vänner. Jag har fått äran att skriva ett gästinlägg här på Skolidrottsförbundets blogg och den chansen tänkte jag använda till att prata om ledare. Ledare i alla former och slag. Tränare, lärare, danslärare.

För mig är en bra ledare någon som ser alla. Som lägger märke till varenda elev. Känslan av att inte bli sedd och att inte få den hjälp man behöver för att utvecklas är något av det jobbigaste som finns. Alla utvecklas olika snabbt och utan stöd från en bra ledare är det svårt att komma vidare. Jag har haft ledare som aldrig lagt märke till mig. I början fick det mig att försöka bli bättre och jobba hårdare men till slut när ledaren inte lägger märke till det arbete man lägger ner ger man upp. Till slut lägger man av och slutar.

När jag var 6 år upptäckte jag streetdance. Jag gick på prova-på-dagar på alla dansstudios som fanns i Uppsala men fastnade speciellt för en studio, eller speciellt för en lärare. Min första danslärare är den bästa ledare jag haft. Jag kommer fortfarande ihåg hur cool jag tyckte hon var med sina stora gråa mjukisbyxor och sitt korta blonda hår. Jag såg upp till henne och tyckte att hon var en av de coolaste personer jag någonsin träffat. Hon var min första riktiga förebild. Det som gjorde henne till en så bra ledare är att hon pushade mig till att bli bättre men aldrig satte för stor press. Om man misslyckades med ett steg var det bara att resa sig upp och försöka igen. Att ge upp fanns inte på kartan. Jag gick aldrig från en lektion och kände mig dålig eller att jag inte hade åstadkommit något.

Jag dansade streetdance tills jag blev 12 år. Under de 6 år jag dansade streetdance tröttnade jag aldrig. Jag kom alltid till lektionen och var taggad på att lära mig något nytt och gick alltid därifrån med ett leende. Allt för att min lärare under alla år trodde på mig och peppade mig till att bli bättre. Jag slutade för 3 år sen med streetdance och började med balett. Just nu dansar jag till största del klassisk balett men även lite jazz och modernt. Fortfarande idag tar jag med mig det jag lärde från min första danslärare både i dansen och i livet.

Jag kan inte räkna på mina fingrar hur många gånger jag velat ge upp. Speciellt när det gäller baletten då jag ibland glömmer varför jag började. Då behöver jag en lärare som kan ge mig motivationen igen. Om det inte var för mina fantastiska tränare hade jag aldrig fortsatt dansa, utan dem hade jag plockat ihop mitt pick och pack och dragit för längesen. Men de fortsätter att peppa mig när jag själv tror att jag inte kan. Det här är varför en bra ledare är så viktigt.

Tänk vad viktigt det är med en bra ledare och att du själv säkert är en jättestor förebild för någon. Jag ångrar att jag aldrig berättade för min streetdance lärare hur mycket jag såg upp till henne. Så om du har en ledare av något slag som du ser upp till eller bara tycker är en riktigt bra ledare, säg det till den! Och om du själv är en ledare så kom ihåg att du gör jättestor skillnad för många runt om dig.

Tack och hej för mig!

Hej Skolverket, föreslå Skol-IF för mer rörelse i skolan!
Inom Skolidrottsförbundet har vi många goda exempel på hur Skol-IF dagligen ger barn och unga möjlighet till mer rörelse i skolan - på sina egna villkor! Klicka för att Tweeta

Nytt regeringsuppdrag till Skolverket för mer rörelse i skolan

Det nya regeringsuppdraget ”Mer fysisk aktivitet för att höja resultaten i skolan” ger Skolverket i uppdrag att föreslå hur mer rörelse kan bli en del av vardagen i grundskolan:

”Stillasittande är vanligt och alldeles för få unga rör på sig tillräckligt. Regeringen anser att det är viktigt att skolan tar tillvara på de möjligheter som finns under skoldagen för att engagera eleverna, både flickor och pojkar, till mer fysisk aktivitet. Mer rörelse i vardagen kan främja elevernas utveckling och hjälpa dem att nå utbildningens mål.”

– Det handlar inte om en ny uppgift på lärarna utan möjlighet till struktur och kultur på skolorna som gör att lärarna får lättare att ha ordning i klassrummet och eleverna lättare att lära sig, säger utbildningsminister Gustav Fridolin.

Riksidrottsförbundet understryker att det är bråttom

Riksidrottsförbundets ordförande Björn Eriksson är positiv men menar också att det är bråttom i inlägget Våra barn behöver rörelse nu:

– Vi kan inte vänta längre. Våra barn behöver rörelse nu, vi behöver göra något åt den ojämlika hälsan och här måste vi tillsammans med kommuner och skolor intensifiera arbetet, säger Björn Eriksson.

Skol-IF ger redan nu möjlighet till mer rörelse i skolan

Inom Skolidrottsförbundet finns goda exempel på hur Skol-IF dagligen ger barn och unga möjlighet till mer rörelse i skolan - på sina egna villkor! Klicka för att Tweeta

– Vi har skapat en friluftsdag för våra skolkompisar, vi har egna träningar och är danslärare på rasterna. Onsdagsträningarna är frivilliga träningspass, efter skoltid, varje vecka. Det brukar komma 50-60 elever. Det räcker att vi visar oss så har vi en svärm omkring oss som vill lära sig dansa!, berättar Murgårdsskolans Skol-IF i Sandviken.

Skol-IF ger så mycket mer än bara mer rörelse

En bra Skol-IF har en styrelse bestående av unga som stöttas av en vuxen. Har medlemmar som utbildas i föreningslära och ledarskap. Skapar former för demokrati och medlemsinflytande och erbjuder kvalitativa, regelbundna och varierande aktiviteter.

Runt om i landet märker vi att efterfrågan på våra verksamheter ökar i takt med att skolorna försöker hitta bra lösningar för att skapa mer rörelse i skolan.

– De kommuner som har satsat på Skol-IF har sett att det är många barn, som överhuvudtaget inte tänkt att börja idrotta, som faktiskt gör det, säger Kristina Svensson (S), som tillsammans med Dalarnas idrottsförbund skrivit på ett historiskt avtal om obligatorisk rörelse på skolschemat.

Skolidrottsförbundets fyra bästa tips för mer rörelse i skolan

Med vår samlade erfarenhet inom Skolidrottsförbundet är detta våra fyra bästa tips för att skapa mer rörelse i skolan - långsiktigt och hållbart: Klicka för att Tweeta

– Se till att det finns ett vuxenstöd som har tid för Skol-IF i sin tjänst.
– Se till att skolledningen ger vuxenstödet rätt förutsättningar.
– Se till att kommunen ger skolledningen de ekonomiska möjligheter som krävs.
Se till att Skolverket föreslår Skol-IF för mer rörelse i skolan.

Missa inte nästa blogg

Signa upp nu så skickar vi ett meddelande när det finns något nytt.

Tänk dig en Skol-IF på varje skola. Låter det som en möjlighet eller är det bara en overklig dröm? Tänk om det är möjligt, vad skulle i så fall krävas för att uppnå målet? Klicka för att Tweeta

En strategi för varje Skol-IF

Eftersom förutsättningarna för varje skola skiljer sig åt kommer det krävas flera olika strategier för att bilda Skol-IF på alla skolor. Hur kan vi då bättre förstå de olika förutsättningarna för skolorna? Kanske med hjälp av den här analysmodellen som kategoriserar skolorna utifrån fyra olika slags förutsättningar:

Vill vi uppnå målet med en Skol-IF på varje skola måste vi vara beredda på att göra det jobb som krävs utifrån varje enskild skolas förutsättningar. Klicka för att Tweeta

Visst låter det enkelt att arbeta med de skolor som både har ett stort intresse bland unga och ett stort stöd från vuxenstöd och skolledning? Tänk då på utmaningen att bilda en Skol-IF på en skola med noll intresse bland de unga och inget stöd från varken vuxenstöd eller skolledning? Hur skulle den strategin kunna se ut som skapar intresse från grunden?

Vi gör det enkelt att bilda Skol-IF istället

Kanske är det bättre om vi bestämmer oss för att göra det enkelt för oss. Vi bildar bara Skol-IF på de skolor där det redan finns intresse och där det redan finns ett bra stöd! Fast missar vi inte det som är poängen med Skolidrottsförbundet då? Om vårt uppdrag i världen är att engagera unga i Skol-IF så kan vi väl inte ge oss förrän vi har nått vår fulla potential?

Vår fulla potential är när det finns en Skol-IF på varje skola med stort intresse bland unga och med stort stöd från både vuxenstöd och skolledning! Klicka för att Tweeta

Visst låter det som ett evigt arbete för att nå dit, men vem har sagt att det ska vara enkelt? Vårt mål, att nå vår fulla potential, bör vara så lockande att vi alla är beredda att göra vad vi kan för att nå dit. Vad du och jag gör kommer att göra stor skillnad och vara direkt avgörande för om en Skol-IF på varje skola bara är en dröm eller om det en dag kommer att vara verklighet.

När vi har nått vår fulla potential.
Det är väl då det roliga börjar?

Missa inte nästa blogg

Signa upp nu så skickar vi ett meddelande när det finns något nytt.

Igår: riksdagsledamöter, partiledare och gamla statsministrar vid Riksmötets öppnande. Idag: barn och skolpersonal på Parkhemsskolan som njöt av Skoljoggen.

Vad har de gemensamt förutom att de bidrar till att jag känner mig lyckligt lottad i ett varierat arbete? De behöver rörelse, ung som gammal.

Politiska beslutsfattare kan på olika sätt bidra till att unga får ökade möjligheter att röra på sig. Genom beslut om mer rörelse i skolan, genom samhällsplanering, och genom riktade medel. Klicka för att Tweeta

Vi inom idrottsrörelsen ska bidra genom att använda de pengar vi får på bästa sätt för att fler ska få möjlighet att vara med oavsett förutsättningar.

Får man springa ett varv till?

Varv efter varv springer glada barn på Parkhemsskolan i Tullinge. Någon får ont i foten,  en annan tar lite vatten och fortsätter. De allra flesta tar sig runt varv efter varv utan krav på resultat eller jämförande med andra. Alla deltar på sina egna villkor. När tiden är på väg att ta slut är det ändå några som frågar:

”Får man springa ett varv till?”

Ja, spring, bara spring. Eller gå. Eller hoppa. Njut av rörelseglädjen.

Rörelse i skolan

Idrottsläraren Jessica Edman är en som bidrar till rörelseglädje i högsta grad.

Den här veckan har de hälsovecka på skolan, där Skoljoggen är en del. En annan är att barnen äter frukost tillsammans i skolan, en tredje att femmorna efter Skoljoggen cyklar till BMX-banan och testar den. Hon kör rastdisco på fredagar och har provat med morgonfys för dem som vill.

- På mina idrottslektioner handlar det aldrig om tävling. Det handlar om allsidig motorisk träning där alla ska kunna och vilja delta, säger Jessica. Klicka för att Tweeta

Jag ler där jag står och tittar på de springande barnen. Jessica verkar ha lyckats. Glada barn joggar, går och springer. Kolla bara glädjen! Det lilla extra, hoppsteget, skratten och de viftande armarna.

Jessica har skapat mycket rörelse efter de förutsättningar hon har på skolan. Politiker kan skapa förutsättningar. Idrottsrörelsen, vi, kan skapa rörelse. Som är rolig. För alla.

Det finns så många vinster för individen och samhället.

Bättre inlärningsförmåga med bättre skolresultat som följd, med friskvård minskar behovet av sjukvård, med rörelse i förening skapar vi sammanhang och gemenskap. Läs mer om vinsterna med ökad rörelse i skolidrottsbloggen Alla vinner på fler i rörelse.

Vi behöver alla samverka för att nå bästa resultat: beslutsfattare, skolor, föräldrar, organisationer av olika slag. Alla med samma mål: friska och glada människor som gemensamt bidrar till ett friskt och glatt samhälle. Klicka för att Tweeta

Igår hade jag förmånen att vara inbjuden till Riksmötets öppnande. Att i riksdagen, vår demokratiska högborg, få lyssna till regeringsförklaringen och efteråt få träffa riksdagsledamöter, men också flera tidigare statsministrar. Det var ett tillfälle att kort berätta om idrottens strategi mot 2025, ett kort tillfälle för påverkansarbete. Det arbetet måste vi alla inom idrottsrörelsen göra på olika nivåer för att nå bästa och mesta möjliga rörelse efter den enskilda personens egen förmåga.

Jag hörde inte statsministern nämna idrotten i regeringsförklaringen, men jag hörde honom säga att vi ska bygga ett tryggare Sverige för alla. Och det innefattar för mig till stor del idrottsrörelsen.

Kungafamiljen var också på plats vid Riksmötets öppnande. Kronprinsessparet har engagerat sig i barns hälsa och rörelse med Gen-Pep.Det är bra, ju fler olika delar av samhället som gör det, desto bättre.

Rörelse för en halv miljon barn

Parkhemsskolan är en av cirka 1 400 skolor (vi vet att det är fler som är med) som anmält att de arrangerar Skoljoggen främst under september. Exakt hur många barn som rör sig under Skoljoggen vet vi inte, men det rör sig om 100 000-tusentals, vissa år upp mot en halv miljon.

I samband med Skoljoggen samlas också en frivillig springslant in till Clowner utan gränser som jobbar för att skänka glädje till barn på flykt. Bilder, videor och annat hittar ni på vår hemsida och på vår Facebook-sida. Och förstås på Instagram under Skoljoggen och #skoljoggen.

Läs också:
Alla vinner på fler i rörelse

”Regeringen vill halvera påverkbara hälsoklyftor under en generation.”

”Barnrättsperspektivet är oerhört viktigt.”

”Barnen måste få hitta sin väg att idrotta, på sina egna villkor.”

”Öka fokus på ungas delaktighet, konkretisera ungas rättigheter och fortsätt se över tävlingsformer.”

Citaten är från ett seminarium i riksdagen på temat ”Statens idrottspolitiska mål – en uppföljning med inriktning på barn och ungdomar”. 

Här kan du se seminariet på SVT Play

Jag var där – tillsammans med ett antal andra idrottsförbund och organisationer – i riksdagens andrakammarsal. Det kändes lite högtidligt och förmodligen bröt jag mot någon etikettsregel när jag begärde ordet mitt i en frågestund. Men de pratade ju om idrottens samarbete med skolan. Och då kunde jag förstås inte vara tyst.

Jag fick inte prata då, men senare blev det min tur. Det jag då – med fjärilar i magen – försökte få fram (notering till mig själv; punkta upp vad du vill ha sagt och gör det konkret och kort) var att det finns en organisation som är ypperligt lämpad att vara idrottens väg in i skolan. För barnens och för Svensk Idrotts bästa

En organisation som i nuläget jobbar för fullt för att stärka sina strukturer för att nå fram till det allra bästa stödet till våra föreningar som därmed ska kunna bidra till Svensk Idrott.

Värdegrunden är på plats, verksamhetsidén är oslagbar. Så använd Skolidrottsförbundet, ge oss stöd och förståelse, så ska vi göra allt vad vi kan för att lägga en stabil grund för att Svensk Idrotts nya hus ska stå stadigt 2025. Vi vill jobba för att bidra till att citaten i inledningen fylls med verklighet.

Medan jag på seminariet hörde att vi inom idrotten ska göra en redan bra idrott än bättre, ser jag idrottskamrater som hörde något annat och sparkar bakut och ser hotande krav och pekpinnar från staten. Som undrar om idrottsrörelsen får syssla med idrott?

Min motfråga blir då: om vi för att skapa en än bättre idrottsrörelse lägger ett träningspass på att prata om normer och strukturer, en kväll på träningslägret för att prata om jämställdhet och inkludering, blir vi då sämre på att idrotta? Om föräldragruppen under barnens träning får en föreläsning om barnrättsperspektiv? Om vi utvecklar våra ledarutbildningar?

Eller skapar vi på så sätt en bättre idrott och bättre förutsättningar för alla att idrotta mer?

Vi fick också se och höra flera fina exempel på hur god idrott kan bedrivas. Och som visade att vi faktiskt får fram världselit genom att ”bara” ha kul och vilja utvecklas en bra bit upp i tonåren.

Men som Carolina Klüft sa: Det kan inte handla om att en del ska ha tur och få rätt ledare och rätt möjligheter. Alla ska kunna erbjudas den möjligheten. Klicka för att Tweeta

Istället för att se riksdagens utredning som pekpinnar kan vi välja att se att vi vill göra det här för att få fler att stanna kvar och bli en del av en fantastisk rörelse. Och då är ju troligt att vi snarare får mer pengar av staten. Fler medlemmar, mer pengar, fler som idrottar hela livet och fler som blir bäst i världen.

Och vem kan svara ja på frågorna: Är du mot inkludering? Är du mot jämställdhet?

Nä.

Idrottsrörelsen har tagit stora steg från det stängda rum vi var för 10–20 år sedan. RF ser vikten av samarbeten och är betydligt mer öppet för kritik från andra organisationer som till exempel är experter på barnrätt. Eller som RF:s generalsekreterare Stefan Bergh skriver i medskicket till ”Idrottens samhällsnytta – en vetenskaplig översikt av idrottsrörelsens mervärde för individ och samhälle:

  • Kombinationen av ett starkt egenvärde och stor samhällsnytta inom många områden gör idrottsrörelsen till en viktig del av det svenska samhället. Vi vill möta gemensamma samhällsutmaningar och vi kan bidra till att skapa gemenskap och framtidstro i samhällets alla delar”.

Bra så!

Och vi kan inom Svensk Idrott dela upp arbetet. Ett förbund som Skolidrottsförbundet kan – och ska – definitivt ligga i täten när det gäller detta arbete.

Skolidrottsförbundet jobbar inte för att skapa en egen elit, vi vill lägga grunden för en rörelseglädje som varar livet ut, oavsett om du bara vill motionera eller om du drömmer om att stå högst på pallen i ett OS. Klicka för att Tweeta

Vi kan dessutom bidra till Svensk Idrott genom att utbilda barnen i ledarskap och föreningskunskap för att de ska kunna vara nutidens och framtidens idrottsledare.

 

 

Nu sitter jag här igen. Framför datorn. Som jag gjorde mellan 7.30 och 15.30 med kortare avbrott.

Men just de där avbrotten är viktiga. Som när jag jobbar hemma; ta en tur upp och ner i trappen, gå ut till postlådan, kanske till och med plocka ner tvätten (det måste väl vara tillåtet under en rast?).

Nu sitter jag här. Igen. Framför datorn. Men det är efter drygt en halvtimmes jogg, efter ett antal steg, ett antal andetag i kallt regn, lite soldis – och fågelsång. Min favorit är koltrasten. Jag tränar för ett fysisk friskt liv. Men mer och mer märker jag att det allra viktigaste för mig är den mentala delen. För att få ny kraft, ny glädje och nya tankar. Och då är koltrasten en bra kompis.

Under joggingturen fick jag en idé, det blir ofta så. Upp med telefonen och skapa en joggblogg. Förvarnar om att det är lite berg- och dalbanekänsla, får jobba på det till nästa gång:

https://skolidrott.solidtango.com/widgets/embed/u605npux?auto_play=false

Om det inte gick fram så uppmanar jag alltså föräldrar, skolledare, kommunpolitiker att berätta för barn och unga om skol-IF. Och sedan så klart stötta i arbetet med barn och ungas egen förening. En väl fungerande skol-IF bidrar till såväl samhället som till övriga idrottsrörelsen. Här hittar ni mer: skolidrott.se, facebook.com/skolidrott. Och tveka inte att höra av er. Vi, våra distrikt och på ett antal ställen i landet även SISU, står redo att hjälpa till.

Alla mår däremot inte så bra. Många har andra saker än koltrasten att fundera på. Jag själv tillhör en gynnad del av befolkningen. Men enligt Folkhälsomyndighetens nyligen lämnade rapport till regeringen ökar psykisk ohälsa och övervikt. Enligt rapporten har nu drygt hälften av befolkningen i åldern 16-84 år övervikt eller fetma.

Rapportförfattarna säger också att det finns ett tydligt samband mellan utbildningsnivå och hälsa, samt, här citerar jag rakt av: ”Myndighetens årsrapport redovisar skillnader i hälsa utifrån kön, ålder och utbildningsnivå. Det finns andra grupper i befolkningen som av olika skäl också har sämre förutsättningar för god hälsa och därmed kan sägas vara utsatta, exempelvis personer med funktionsnedsättning, homosexuella, bisexuella, transpersoner, flyktingar och personer tillhörande någon av de fem nationella minoriteterna i Sverige”.

Lägre socioekonomisk status, desto sämre hälsa. Utsatta grupper desto sämre hälsa. Skolidrottsförbundet har möjligheten att inkludera fler grupper. Det är oftast väldigt billigt (ibland faktiskt gratis) att vara med i en skol-IF:s aktiviteter. Och när det gäller andra utsatta grupper jobbar vi på att lära oss mer för att bli mer inkluderande i hela rörelsen. Det ska vara en låg tröskel för att vara med hos oss.

Skolidrottsförbundet vill inkludera dessa grupper på ett tidigt stadium i rörelselivet. Nu rustar vi för att klara av det, vi rustar för att våra föreningar ska bli starkare och mer inkluderande. Det är egentligen ganska enkelt, vi förstår faktiskt inte varför inte fler skolledare, fler kommunpolitiker, fler föräldrar, hänger på. Skol-IF är ett enkelt, roligt och billigt sätt att bidra såväl till individens välmående och i förlängningen till samhällets välmående.

Och till övriga kompisar inom idrottsrörelsen vill vi säga: vi är ingen konkurrent, vi vill skicka nya aktiva utövare till din idrott, vi vill skicka nya, välutbildade ledare till din idrott.

Vårt budskap är tydligt: genom en satsning på skolidrottsföreningar lägger vi grunden till Svensk Idrotts strategi 2025. En strategi som till stor del handlar om en inkluderande och jämställd idrott. Vi börjar bygga den i skol-IF, vi bjuder på det.

För att klara av det vi vill ska vi också under det kommande året stärka vår organisation, inte minst våra distriktsförbund som i många fall gör ett fantastiskt jobb med utbildningar och stöttning av föreningarna. Men vi kan – och ska – bli bättre och tydligare även på den fronten.

Det – och flera andra insatser – ska göra oss så starka att vi stolta kan stå upp och säga: Vi bidrar till jämlik idrott och hälsa!

 

Jag insåg nyligen att jag har pratat och tänkt på demokrati en hel del den senaste tiden. Och sämre tankar kan en ju ha. 🙂
Jag har pratat och också upplevt demokrati på några olika sätt den senaste tiden. För oss i Skolidrottsförbundet är demokratifrågan central och vi ser utbildning i demokrati som en av våra viktigaste uppgifter.

Skolidrottsförbundet har en treårig utvecklingsplan där vi tagit fram fyra punkter för en väl fungerande skol-IF. En av dem handlar om att skapa former för demokrati, att involvera och engagera medlemmarna i föreningen så att de får en levande och aktiv demokrati.

Demokrati är ju sannerligen ingen enkel sak ska gudarna veta. Det är mycket som ska klaffa för en väl fungerande demokrati. Målet är att medborgare/medlemmar ska ha full kunskap för att göra ett rättvist val utifrån egna prioriteringar och värderingar. Det är en fin målsättning om än i grunden en utopisk föreställning. Men vi får göra vårt bästa!

I Skolidrottsförbundet brottas vi med demokratiska utmaningar precis som många andra organisationer, föreningar och förbund. Det är årsmötestider hos oss nu under tidig vår. Jag hör som vanligt om det ena årsmötet efter det andra i våra distriktsförbund med väldigt få röstberättigade föreningar på plats trots många verksamma föreningar i området. Och jag funderar.

Jag funderar på demokrati. För jag hör ganska ofta att vi måste lyssna på de synpunkter och åsikter som förs fram. Vi kan inte gå emot viljan hos föreningar/förbund. Det vore odemokratiskt. Trots att det kan röra sig om att två personer eller föreningar hörs när 100 är tysta. Är demokrati bara att följa stadgar, att hålla årsmöte? Räcker det? Nej.

Alla andra då tänker jag? Alla andra som inte riktigt förstått eller känner sig hemma i vår i vissa delar komplicerade och byråkratiska demokrati som kräver både den ena och den andra förståelsen. Har de ingen rätt att tas på allvar om de inte kommer på årsmötet, om de aldrig hör av sig, om de aldrig tycker något annat än på hemmaplan? Ska vi som nationellt förbund och distriktsförbund inte brinna lika mycket för dem? Har vi inte ett ansvar att utveckla och anpassa vårt demokratiska arbete så att de också är med?

Det här kräver en hel del av de som av få har fått makten att styra över många. De behöver vilja finnas till för alla. De behöver brinna för att skapa engagemang och för att ta del av så mycket kunskap som möjligt också från dem som sitter tysta. Hur tänker de tysta egentligen? Vad vill de som varken syns eller hörs? De vill inte komma på ett distriktsförbunds årsmöte en tisdagskväll i mars klockan 18.30 och käka lite smörgåstårta, så mycket vet vi. Men annars då?

Ansvaret att förnya och utveckla demokratin har ju förstås också vi som förbund precis som föreningarna. Demokrati som formalia räcker ju inte. Demokrati är åtminstone för mig att ha kunskap, engagemang, åsikter från alla håll och att samlas och förhoppningsvis enas kring beslut som tar hänsyn till alla. Det är lätt att tycka att alla ska ta ett eget ansvar för demokratin och bryr sig ingen så är det deras eget fel. Men vilken väg är vi inne på då? En farlig sådan skulle jag säga som banar väg för något helt annat än folkstyre. Nej, vi som bryr oss om en demokrati på riktigt behöver också kavla upp ärmarna och engagera, sprida kunskap och få våra medlemmar att tycka och tänka. Vi behöver förstå vad som engagerar, ger kunskap och skapar åsikter. Vi behöver utveckla vår demokrati och få den att leva. Det blir dessutom så mycket roligare då!

Det är bra att utbildning är grunden i vår verksamhet. Det är grunden för demokrati. Att förstå vad det handlar om. Det är bra att vi hjälper föreningar att stärka sin demokrati så att fler på ett konkret sätt får uppleva och förstå kraften. Det är en viktig väg framåt.

För oss är det lite drygt ett år kvar till nästa förbundsmöte, det är bara ett år till nästa omgång årsmöten i våra distriktsförbund. Det finns massor av engagemang i våra föreningar, av unga för unga. Hur för vi det vidare in i vår organisation, in i de övergripande frågorna? Hur blir vi relevant, intressanta och hur skapar vi engagemang? Det har vi att klura på framöver. Hjälp oss gärna! 🙂

Snön yr utanför köksfönstret. Landar mjukt och bildar ett täcke på förstukvisten och gatan utanför.

Snöbild

Och jag längtar ut. Längtar efter att få lufsa och ta emot vind och snöflingor i ansiktet. Att njuta av stunden, av lugnet, av att låta själen renas och tankarna klarna. För att sedan komma in i värmen – med färg i ansiktet – och äta en god lunch. Och ett antal timmar senare, efter mer betalt arbete, hushållsarbete och umgänge med mina kära, få lägga mig och sova. Helst åtta timmar.

Det är vad ett hälsosamt liv betyder för mig. Rörelse, bra mat, kärlek och sömn.

Men just idag, och några dagar tillbaka, blir det inget av med den helheten. Jag är förkyld, tung i huvudet, seg i tankarna och trött i kroppen. Längtar ändå ut. Rastlösheten sprider sig i trött kropp och tungt huvud.

I det stora är jag självklart mycket privilegierad. Jag har ju allt det där ovan när jag inte är förkyld (ja, allt utom träningen även när jag inte är det). Möjligheten och viljan att träna, en säng (ja, snart i alla fall, en ny är beställd), mat på bordet, tak över huvudet och en kär familj.

Tankarna kring det här inlägget väcktes av en inbjudan till en reflekterande diskussion med Fysioterapeuterna, fackförbundet för fysioterapeuter, det som tidigare hette sjukgymnast.

Fysioterapeuterna antog 2016 en ny vision: Att alla ska kunna leva ett hälsosamt liv i rörelse.

Självklart klarar de inte att uppfylla den visionen utan samverkan med andra, och där är förstås idrottsrörelsen och vi i Skolidrottsförbundet parter som kan bidra. Vi vill ju vara öppna för alla, alla ska få möjligheten att i skol-IF hitta rörelseglädjen som kan leda till livslångt idrottande.

Att alla ska kunna leva ett hälsosamt liv är förstås en politisk fråga i allra högsta grad, en fråga med socioekonomiska aspekter. En fråga om stadsplanering, om hur vi bygger och utnyttjar ytorna. Vi måste kunna tänka i flera led, det där med gungor och karuseller ni vet. Om vi lägger lite mer på förebyggande arbete, får vi tillbaka det längre fram.

Det handlar om att erbjuda aktiviteter som alla har råd med. Det handlar om att skapa kultur där alla är välkomna. Det handlar om inflytande för dem som vill röra på sig.

Fysiskt och mentalt friskare människor betyder lägre kostnader för sjukvård och fler arbetsföra. Och kan du arbeta, får du också möjlighet att vara i ett sammanhang, vilket de allra flesta mår bra av.

Det finns numera gott om bevis på att hjärnan fungerar bättre om vi rör på oss. Lyssna gärna på Anders Hansen, överläkare i psykiatri, och författare till boken Hjärnstark, om du har 40 minuter över. Eller förresten, prioritera det (har du möjlighet så passa på att röra dig medan du lyssnar).

Det kan påverka hela ditt – och andras – liv. Glöm att han vid ett tillfälle pratar om skolidrott när han menar skolämnet Idrott och hälsa. Men alldeles oavsett kan vi med skol-IF alltså bidra till både fysiskt friskare barn och unga samt högre skolbetyg. Ja, ni ser…

Därför jobbar vi på olika sätt för att hitta in på skolor för att få berätta om hur vi kan bidra till ett friskare samhälle, ja, för att alla ska kunna leva ett hälsosamt liv i rörelse. Vi klurar på hur vår verksamhetsidé och värdegrund ska nå så många som möjligt för ett friskare samhälle.

Rektorer och kommuntjänstemän, vi finns här, i de allra flesta delarna av landet. Vi behöver er förståelse, lägg en liten peng på att låta ett vuxenstöd i tjänsten stötta de unga i skol-IF och ni kan med stor säkerhet sträcka på er när medelbetygen presenteras om ett par år. Det är inte krångligare än så.

Känner att det här inlägget är en variant på sådant både jag själv och många andra har skrivit tidigare. Det blir lite jobbigt när jag tänker på att vi inte riktigt når fram, att inte fler politiska beslut fattas med mening att vi ska må bättre. Visst ser vi positiva exempel, men det behövs fler som exempelvis i Eskilstuna.

Eller som i Malmö där staden involverat Skånes Skolidrottsförbund i ett föreningsprojekt.

Men vi måste fortsätta att skriva och agera vidare mot Fysioterapeuternas vision:

Att alla ska kunna leva ett hälsosamt liv i rörelse.

Att röra på sig är helt enkelt medicin för kropp och själ.

Nu ser jag fram mot att diskutera frågan vidare med fysioterapeuter och andra senare i mars. Förhoppningsvis har både förkylningen och snön försvunnit då. Så att jag kan säga något klokt.

Känner efter en gång till, men kroppen säger fortfarande nej till en joggingtur i snöyran. Får vänta någon dag till innan jag ska bli bättre på att vara klok. Några tåhävningar, lite stretching, eventuellt en promenad och någon lätt magövning kanske jag ändå fixar. För livet.

 

 

Vi människor söker oss till sammanhang där vi kan känna oss trygga. Sammanhang där vi är med människor som liknar oss själva och delar liknande intressen. För att känna oss inkluderade handlar det dels om hur välkomnade vi blir när vi kommer till ett nytt sammanhang. Om någon hälsar på oss, lär sig vårt namn, pratar med oss, berättar och introducerar oss för andra så känner vi oss ofta välkomna. Om det dessutom finns någon där som vi känner igen oss i, liknar oss till utseendet, talar liknande språk, skrattar åt samma skämt – då känner vi oss ännu mer hemma. Att försöka inkludera oss människor i sammanhang som är främmande för oss, utan att sammanhanget innehåller någon vi kan identifiera oss med är svårt, det kräver tålamod och medvetenhet.

Nu i februari deltog jag på den nationella konferensen ”Idrott och Mångfald” som i år hade temat nyanländas inkludering. Konferensen ägde rum i Karlstad och du kan läsa mer om den på www.idrottochmangfald.se.

När vi som tar initiativet till mångfaldsarbete inte själva tillhör målgruppen finns risken att vi skapar en känsla av ”vi och dom”.  Ofta blir perspektiven smala när vi själva saknar egna erfarenheter. Faran är då att vi arbetar kontraproduktivt, att vi ökar känslan av dessa grupper som stigmatiserade fast det är precis det motsatta vi vill. Det blir lätt en känsla av ett slags välgörenhetsprojekt särskilt när vi som tagit initiativet är de privilegierade.

Om vi på riktigt vill arbeta med inkludering måste det komma från alla håll. Arbetsgruppen som tar initiativet måste se över sig själv och saknas mångfalden redan här måste något göras. Vi måste lyssna och prata med de människor vi vill inkludera annars ökar distansen.

Under första dagen på konferensen i Karlstad saknade jag representanter från grupperna vi talade om. Det kändes som att vi gissade oss till lösningar och jag blev rädd att vi missade det viktigaste. Andra dagen innehöll lite mer mångfald gällande representationen på scen även om de med egna erfarenheter fortfarande var i minoritet. Här hittar du bilder från de olika dagarna, dag 1 och dag 2.

Om vi på riktigt vill arbeta med inkludering måste vi fundera över oss själva, vilka vi är och vilka privilegier vi har. När vi rannsakat oss själva kan vi fundera över vad som gör att vi trivs i olika sammanhang och sedan kan vi fråga människor som har andra erfarenheter än oss vad som får dem att trivas. Om de som har makten inom idrotten är de som får höras, synas och ta plats blir det skevt när vi ska arbeta med mångfald. Ju högre upp i hierarkin vi kommer desto färre individer finns till exempel med invandrarbakgrund. Detta tror jag är ett av grundproblemen när vi försöker integrera.

Om en människa som kommer till Sverige varit på flykt och fått lämna stora delar av sin identitet såsom kultur, religion och språk kan vägen till att känna sig inkluderad i en idrottsförening vara ganska lång. Men, finns det igenkänningsfaktorer i föreningen, någon som ser ut som du, en ledare som snackar ditt språk, en blandad styrelse, då blir det lättare.

Så, vill vi på allvar arbeta med inkludering måste vi se över oss själva, våra strukturer och vår representation. Vi som tillhör en privilegierad grupp måste ibland våga ta ett steg tillbaka för att någon annan ska få ta plats. Som jag sagt förr och som de allra flesta vet, mångfald gör att vi alla utvecklas tillsammans, alltför homogena grupper stagnerar. Vill vi att idrotten ska utvecklas måste vi ibland vara modigare och låta vår främlingsovana få stå i bakgrunden. Vi måste våga integrera oss själva och inte bara tänka att det är andra människor än vi som ska integreras.

Inspiration:
Med på konferensen var bland annat Sportopen som har en hel hemsida med verktyg, forskning och inspiration på temat inkludering. Det var flera föreningar på plats, tex Arvika United som är en fotbollsklubb med 15 olika nationaliteter i laget och fem olika i styrelsen. Ett annat uppskattat inslag på konferensen var Fritidsbanken som presenterade sin idé om att vem som helst ska kunna låna idrottsprylar gratis.

skarmbild-66

Klick på bilden ovan för att kika in på sportopen.se

walid

Klicka på bilden ovan  för att läsa mer om Arvika United Bk

videdalskolans-if

Klicka på bilden för att läsa om en av våra skolidrottsföreningar som arbetar med inkludering.

invigning_vansbro4.jpg

Klicka på bilden ovan för att läsa mer om Fritidsbanken.

Vad är att tävla? Vad betyder det egentligen? Och är det viktigt vad det betyder?
För mig är tävla att försöka uppnå någonting, klara av något utifrån givna förutsättningar. Det behövs också ett motstånd att mäta sig mot. När jag var liten tävlade jag mycket. Mest mot mig själv, påhittade figurer, klockan, olika måttenheter och föremål. Men det kunde vara mot kompisar och andra människor också. Det var en massa olika tävlingar. Eller lekar. Vad är skillnaden? Finns det någon? Går det att tävla i kull eller är det bara en lek? Blir leken en tävling när vi mäter resultatet och påtalar det? Nej, det räcker ju inte. En lek kan fortfarande vara en lek även om vi räknar poäng. Det räcker att vi säger att det är en lek. Vi kan tävla i allt och vi kan leka i allt. Mitt barn tävlar mot vår automatiska dörr i porten. Hon ska ha den på vid gavel och sedan springa bort till en plats och tillbaka innan den stängs. För det mesta lyckas hon. Och sedan går livet vidare. En lek med tävlandet.

När vi spelar spel utgår hon från att alla som inte vinner har förlorat. Jag går inte med på det. Visst, vi kan ha en som kom först i mål eller som lyckas bäst med uppdraget. Men jag räknar mig inte som förlorare för det. Vad har jag förlorat? Måste det finnas förlorare bara för att det finns vinnare? Och måste det bara finnas en vinnare? På allvar…i en löpartävling med tiotusentals deltagare, finns det bara en vinnare och massor med tusen förlorare? Det är ju absurt.
nyhetsbild_vinter_forsta_backen_vasaloppet_2016_1350x690-2
LOOOOOOOOOOSERS!!! 😉

Vår tävlingslogik och struktur har en form just nu, och har haft länge, men det finns ju inget som måste vara för evigt eller något som är givet som en naturlag. Det är mycket som känns så och det är mycket märkligt. Saker kan förändras om vi kommer på något bättre. Det är det som kallas utveckling. Och utveckling är viktigt och ossoplaget_2toppbart.

Här är Riksidrottsförbundets anvisningar för barn- och ungdomsidrott

Mycket kul händer inom idrottsrörelsen för att förnya synen på tävlingsidrott och få den att bli mer inriktad på glädje och långsiktig utveckling och minska betydelsen av förluster och besvikelser. Idrott efter idrott blandar den traditionella leken med den traditionella tävlingen. De löser upp strukturer och blandar delar i sin idrott på nya sätt för att utmana och förnya. De bryter upp vuxenlogiken och skapar nya sätt att utöva idrotten för olika åldrar, för olika förutsättningar och för olika sammanhang. Det är spännande!

Curlingförbundet, som jag lånat bilden till höger av, kör massor med nya kul grepp för barn upp till tolv år. Passar säkert även äldre…

Vi vill också vara med i utvecklingen! Och hösten 2018 kommer vi att ha många intressanta och viktiga saker på plats. Jag har fått i uppdrag av vår styrelse att ta fram ett förslag på förnyad tävlingsverksamhet som utvecklar vårt nuvarande system med skol-DM och skol-SM. Vi har känt att den typen av verksamhet inte utvecklar skolidrottsföreningarna på det sätt som vi önskar och att det också i många fall eldar på en utveckling mot mer elittänk och prestationsbaserat tävlande där bara de riktigt duktiga kan vara med och tävla. Vi vill ju att tävling ska vara roligt för alla! 🙂

Såhär tänker vi nu:

Vi vill att den nya tävlingsverksamheten ska bidra till att bredda utbudet i föreningarnas aktiviteter och göra dem mer varierade och därmed motverka specialisering. En ny verksamhet ska också stå för mångfald och tillgänglighet såväl när det gäller deltagare som när det gäller utbud av aktiviteter.

Vi vill att tävlingsverksamheten ska leda till att barn och unga, framförallt som medlemmar i en skol-IF, ska vara involverade och engagerade som till exempel arrangörer, funktionärer, administratörer av tävlingar och arrangemang. Tävlingarna ska öka kännedomen om skol-IF och Skolidrottsförbundet för såväl deltagare som övriga som kommer i kontakt med tävlingarna

Vi vill också passa på att se över systemet med att alltid ha slutsegrare i alla sammanhang och att fästa så stor vikt vid just segern och istället titta på andra sätt att uppmuntra till engagemang och idrottsutövande. Vi ska också se över olika åldersgrupper och om vi kan tävla könsblandat.

Här är intressant att titta på en uppsats från Högskolan i Gävle som konstaterar : ”…att många ledare i Gävleborg menar att barnidrotten kan innehålla tävlingsmoment, utan seriespel och tabeller. Tävling inom barnidrotten kan många gånger uppfattas som ett vuxenproblem, medan barnen själva inte uppfattas ha problem med tävling inom idrotten, enligt ledarna.
Läs mer om uppsatsen från Högskolan i Gävle här
hig

Arbetet pågår nu med att titta på olika lösningar och fundera på hur vår organisation på bästa sätt ska kunna arbeta för att ta sig an en ny utmaning och nya arbetssätt. Det finns en stor potential i detta men det ställer förstås också krav på oss som organisatörer och inspiratörer. Det är därför vi väntar till hösten 2018 med att fullt ut köra igång för att vi både på regional nivå och nationell nivå ska vara redo och göra ett bra jobb för skolidrottsföreningarna.

Häng med! 🙂

Sist en länk till mer info på vår webb om denna spännande satsning

/Johan Sandler, förbundskansliet

  • 1
  • 2
  • 7