Arkiv

Jag tror inte (bara) på mer av samma

Mer av samma?

Betyder mer av samma per automatik bättre?

Frågeställningen gäller den diskussion som nu pågår angående att regeringen och idrottsminister Gabriel Wikström (S) i nuläget säger nej till att utöka skolämnet Idrott och hälsa med 100 timmar.

Frågan drivs starkt av bland andra riksdagsledamoten Saila Quicklund (M) med stöd att av ett stort antal idrottskändisar, men även av Riksidrottsförbundet.

Jag vill direkt säga att jag inte är mot att det blir mer rörelse i skolan. För barnen och deras hälsa är det ett måste, i skolan når vi i stort sett alla barn och målet bör vara att skapa en jämställd hälsa.

Däremot: om vi bara lägger på 100 timmar av samma sak, menar jag att hälsoklyftorna istället ökar. De som redan är aktiva, som deltar på idrottslektionerna, får mer rörelse medan de inaktiva fortsätter att vara inaktiva. Det är ingen vild gissning att de som tycker om idrotten i skolan också är aktiva i förening efter skoltid.

Vi måste alltså först skapa någon form av rörelse som lockar de inaktiva barnen. Fråga dem vad som skulle få dem att röra på sig, utbilda i vikten av hälsa, kanske bygga rörelse på gejming om det är vad som får dem att aktivera sig.

Här är ett mycket gott exempel från Kringlaskolan i Södertälje:

https://www.facebook.com/groups/121441368013731/permalink/723214861169709/?hc_location=ufi

Barnen som fått välja och prova nya idrotter kommer oftare på idrottspassen i idrottshallen. Ett enkelt, men genialt sätt att bygga upp trygghet och rörelseglädje.

Exemplet ovan bygger egentligen på samma logik som den vi vill ska gälla i våra skol-IF. Att barn och unga själva väljer vilket sätt de vill röra sig på. Att vi erbjuder varierad rörelse, att alla kan hitta något som passar dem.

Och så – som jag sagt och skrivit så många gånger förr – fyller vi på med utbildning i ledarskap och föreningskunskap så att de unga kan leda yngre och varandra. Många är de som vittnar om att de haft nytta av sin tid i skol-IF även när de gått vidare i livet.

Vi börjar tidigt. Kanske inte så tidigt som i filmen nedan, men från tio års ålder har vi utbildningar för unga ledare.

Och är är ett riktigt gott exempel på hur en skol-IF driver varierade, regelbundna aktiviteter för sina medlemmar. Allt detta som schemat visar, får du delta på för 20 kronor i medlemsavgift! Med unga, engagerade ledare. Kolla in Vislanda skol-IF. https://m.facebook.com/story.php?story_fbid=1436284653057799&substory_index=0&id=729237423762529

Följ oss här på bloggen, men också på facebook.com/skolidrott och Instagram @skolidrottsforbundet

Sommartankar & sommartanka

Snart tar hela kansliet semester och det börjar redan bli tomt på Idrottens hus. Förra veckan hade vi kanslidagar där vi bland annat pratade om begreppet inkludering.

Vad är inkludering egentligen? När är någon inkluderad? När en får vara med eller när en själv känner sig inkluderad? När en känner samhörighet?

Vi pratar mycket om inkludering inom Skolidrottsförbundet och inom svensk idrott i stort. Vi pratar om att det är viktigt med inkludering och att alla ska känna sig inkluderade. Men hur ska vi göra? Vad är vår plan och våra verktyg? Ofta återkommer vi till utbildning. För att förstå hur inkluderande verksamheter ser ut måste vi ha kunskap. I Skolidrottsförbundets utbildningsmaterial ”Unga leder unga” talas mycket om demokrati och ungdomsinflytande. Även normkritik är med som en viktig del men den behöver utvecklas och bli mer djupgående. För enda sättet att få alla att känna sig inkluderade är att se till att ha en verksamhet där alla kan känna sig lika värda och respekterade.

Människor vill känna samhörighet och ett sätt vi gör detta på är att hitta likheter hos varandra. Därför följer de flesta av oss olika normer, för att passa in och känna gemenskap. De som på olika sätt bryter normen kan därför ofta känna sig exkluderade. Jag letar själv, ibland medvetet och ibland mer omedvetet efter folk jag kan identifiera mig med. Vissa saker syns utanpå men de flesta inte. Är du till exempel rasifierad och arbetar på Idrottens hus i Skanstull är du relativt ensam. De flesta som arbetar här har ljus hy och ser europeiska ut. Detta skapar en vithetsnorm och därmed också en stor brist på kunskap och erfarenhet. Är du queer eller icke hetero kan du också känna dig exkluderad eftersom vi ofta tar för givet att alla är hetero och sexualitet eller könsidentitet är inget som behöver synas utanpå. Likaså om du har en dold funktionsvariation. Sitter du i rullstol däremot kommer de flesta på Idrottens hus direkt att lägga märke till dig eftersom du så tydligt bryter mot normen.

Det finns många grupper som är exkluderade inom svensk idrott men debatten och även praktiken hur vi ska kunna förändra, utveckla och bli bättre lever. Det som är viktigt att komma ihåg är att det inte är den enskilda personen som bryter mot normen som har ett problem. Problemet är när verksamheter och rörelser inte får ta del av alla sorters människor och alla sorters tankar. En homogen rörelse utan mångfald saknar alltid viktiga kunskaper och erfarenheter, den kan därför inte utvecklas och kommer tillslut att stagnera.

Nästa vecka drar Skolidrottsförbundet till Visby för att delta på Almedalsveckan. Veckan kommer innehålla många seminarier på ovanstående tema och många viktiga diskussioner kommer att få ta plats. Frågan är bara vem som får ta plats på Almedalsveckan? Är hela Sverige representerade där? Troligtvis inte och det är till exempel därför som den ”Alternativa politikerveckan” har anordnats sedan 2001 vid sidan av. Den Alternativa politikerveckan arrangeras som en protest mot dagens politiska system och de växande lobbygrupper som har mer makt att påverka politiker än de som inte har samma möjligheter till organisering, såsom exempelvis socioekonomiskt utsatta grupper.

Oavsett vad vi tycker om respektive arrangemang tänker jag att vad jag än gör i sommar eller vart jag än befinner mig ska jag hela tiden försöka vara medveten om mina egna privilegier så att jag kan bli uppmärksam på när jag ges makt och tar plats framför någon annan. Sen ska jag också njuta, bada och umgås med min hund så att jag kan fylla på energiförråden till hösten. För då blir det nya tag för Skolidrottsförbundet och ett fortsatt arbete med att bli ett ännu bättre och ett ännu mer inkluderande idrottsförbund!

För att se bilder från Almedalsveckan följ oss på Instgram @skolidrottsforbundet och facebook.

Kanslidagar med många pauser för idrott och lek
Kanslidagar med många pauser för idrott och lek

vollleyFör oss på kansliet funkar volleyboll som en inkluderande sport eftersom alla är ”nästan” lika ”dåliga” 🙂 

Idrotten ser inga begränsningar

För någon vecka sen fick jag chansen att besöka en skola och en förening i Uppsala och känna på riktigt engagerad verksamhet. Där engagemanget finns, där samlar jag energi till mitt eget engagemang.

På Valsätraskolan i Uppsala jobbar idrottsläraren och vuxenstödet Neno. Han har fått mycket uppmärksamhet eftersom att han på eget initiativ driver det som han kallar för Parasportdagarna. Dagarna handlar om att idrott inte ser några begränsningar. Neno hjälper eleverna att se möjligheterna. Fokus dessa två dagar, trots regn och kyla, var på topp och det var inte många som sa”jag kan inte”. För alla verkade eniga om att alla kan, att det bara handlar om att hjälpas åt, kämpa, tro på sig själv och varandra och se sina egna och varandras styrkor. Ordet hinder nämns inte en enda gång under dagen. Det blir extra tydligt för de flesta elever när de får se en film om olika atleter som idrottar. Att gnälla på att man inte kan vara med på idrotten för att skorna klämmer blir liksom väldigt fånigt när man ser människor utan underben springa maraton eller människor utan armar som rider genom att hålla tyglarna i munnen.

I Skrapans skolidrottsförening anordnar eleverna själva aktiviteter direkt efter skoltid. Vuxenstödet Oskar hejar på alla som trillar in och visar mig till ena sidan av salen där ett stort gäng spelar Vollyboll – för att det är kul. Ett annat gäng tränar olika danskoreografier. Den som kan en dans lär ut koreografin till de andra. Eftersom dans vanligen är en ganska dyr fritidsaktivitet ser ungdomarna de som ett smidigt och smart sätt att få dansa, i princip gratis. Tjugo kronor per år kostar det av vara medlem i Skrapans skol-IF, då får man även tillgång till gymmet. I gymmet tränar bland annat Hillevi, 17 år, flera gånger i veckan. När jag hör att alla medlemmar, för endast en tjuga har tillgång till allt detta blir jag nästan rörd, varför är det inte så här på alla skolor?

Ja, vad olika det kan se ut. Vissa skolor hinner inte ha någon aktivitet alls efter skoltid medans andra har hur mycket som helst. Är den slumpen, olika förutsättningar eller enskilda eldsjälar? Det finns inget enkelt svar på dessa frågor men genom att lyfta fram härliga exempel hoppas jag ge inspiration till fler att starta och engagera sig i skol-IF.

En skol-IF är kanske ett av de enklaste sätten att skapa enkel och rolig fysisk aktivitet för en stor målgrupp. Det behöver inte kosta, barnen behöver inte skjuts utan är redan på skolan och de flesta idrotter och fysiska aktiviteter är möjliga.

För jag tror verkligen att en skolidrottsförening ger så mycket mer än vad den tar i energi. Oavsett om du är ett engagerat vuxenstöd, idrottslärare, rektor, elev, förälder eller någon annan. Om man bara tar sig tiden att lyssna på de ungas önskemål, och då menar jag verkligen lyssna, så finns engagemanget där, och lusten till att röra på sig, leda aktiviteter och att få vara med och styra hur verksamheten ska se ut.

Skolidrottsföreningens dag

Eftersom föreningarna är kärnan i Skolidrottsförbundet uppmärksammas den varje år med skolidrottsföreningens dag. Dagen firas den andra tisdagen i maj varje år så i år inföll den igår, den 10 maj.

Gjorde er förening något särskilt denna dag? Skriv till oss och berätta!

Här på kansliet valde vi att uppmärksamma oss själva och dagen i Idrottens Hus genom att bjuda in de andra förbunden till olika lekar, Kin ball, rundpingis, tipspromenad och filmvisning. För oss är det viktigt att de andra förbunden och idrottsrörelsen känner till oss. Det är inte alltid så självklart som man kan tro. För till exempel Fotbollsförbundet eller Friidrottsförbundet är det enklare men för oss som ligger i gråzonen mellan skolan och föreningslivet är det lite klurigt. På den sista frågan, på tipspromenaden, fick de andra förbunden svara på varför vi egentligen finns, här kommer ett axplock av vad de svarade:

Tic, Tac, Toe (fysisk luffarschack)

”För att skapa fundamentet för livslång idrottsglädje i förening”

”För att barn och ungdomar ska engagera sig, leda och lära sig att ta initiativ och ansvar. Barn vet vad barn vill ha och det leder till bättre idrott för alla. De unga som leder aktiviteterna utvecklas på ett otroligt positivt sätt”

”För att se till att alla barn och ungdomar har möjlighet att utvecklas och idrotta”

”För att främja rörelseglädjen hos barn och unga”

”För att alla ska kunna idrotta samt vara med och påverka hur idrottssverige ser ut”

”För att involvera och utbilda unga i den svenska idrottsrörelsen”

”För att möjliggöra idrottande för precis ALLA”

”För att inspirera till idrott, ledarskap, föreningskunskap och hjälpa alla barn till makt över sina liv”

”För att öka idrottsintresset och motverka folkhälsoproblemen”

”För att alla på alla nivåer ska få idrotta på den nivån de själva vill”

”För att det är de unga som ska ta över samhället och de behöver bli satsade på!”

”För att förebygga utanförskap”

Tillsammans fångar dessa meningar det mesta som Skolidrottsförbundet står för. Det är nog inte många som inte skulle skriva under på ovan. Så, med risk att låta som Svt:s Kalle ”Gympaläraren”. Vi måste, alla, ta ett gemensamt ansvar för precis allas barn rätt till rörelse. Det ska vara enkelt, roligt och nästan gratis och det ska bygga på glädje, glöd och gemenskap.

Om ni inte redan gör det, se till att följa oss på Instagram, där lägger ungdomarna i olika skol-IF själva upp bilder från deras verksamhet. Följ @skolidrottsforbundet