Tagg: barn- och ungdomsidrott

Det var lite kulet i morse. Klädde mig i tre lager skolidrottskläder och gav mig iväg mot Hammerstaskolan i Norsborg. De tre lagren visade sig under dagen vara överflödiga då jag omgavs av så mycket värme, såväl mänsklig som den som solen bjöd på.

Innan jag ens kom fram till skolan möttes jag av den första dosen mänsklig värme. Yrade runt kring Norsborgs t-banestation och frågade en kvinna om vägen till Hammerstaskolan dit jag skulle på Skoljoggen. Hon förklarade och jag började gå. Hon kom ikapp mig, vevade ner rutan och sa:
– Äsch, jag är lite sen till jobbet, men jag kör dig!
På vägen hann vi konstatera att vi hade gemensamma bekanta och prata lite fotboll och Skoljoggen.

Väl framme vid skolan hälsade jag på idrottsläraren Janne, 27. Ja, 27 år som idrottslärare på skolan alltså. Men fortfarande med ett imponerande engagemang. Inför första start pratade han till barnen:
– Många har frågat om det är betyg på Skoljoggen. Nej, det är inga betyg. Och det finns det som är viktigare i livet än betyg. Det är er hälsa, att ni mår bra. Och vi springer dessutom för barn som inte har det lika bra som vi, barn som har förlorat sina föräldrar.

Skoljoggen i lite av ett nötskal. Värme.

Och där, på min plats i solen (jag fick knäppa upp och plocka av mig kläder), var det mer än en gång jag kände lyckan av barn i rörelse. Barnens entusiasm, från 6-åringar till nior, smittade av sig. Varv efter varv gick, joggade och sprang de efter förmåga. Och jag hittar faktiskt inte på när jag säger att de flesta hade ett stort leende på läpparna.

Träffade också två killar jag haft i fotbollen i Rönninge och fick uppmuntrande ord om mitt ledarskap (Tack Paul och Christian). Värme från två 15-åringar.

Vidare till jobbet där jag höll ett par spännande anställningsintervjuer över telefon. Intervjuer som också innehöll värme och som utvecklar mig på ett personligt plan. Blir väldigt spännande att se vilka som blir våra nya arbetskamrater på Skolidrottsförbundet.

Innan det var dags att gå för dagen fick jag också glädjen att stötta en av våra trotjänare i ett av våra distrikt. Vi bollade och diskuterade och det känns som att vi kom fram till en bra lösning.

Jag känner det som att jag är lyckligt lottad, som att jag faktiskt har en plats i solen. Jag önskar att alla barn någon gång ska få en plats i solen, oavsett om det är på en skolgård i södra Stockholm, i idrottsrörelsen eller i en barnby i Bouar i Centralafrikanska republiken. De barnen kan inte fly. Men de kan få ett bättre liv med en ny familj, få gå i skolan och få äta sig mätta tack vare den insats som SOS Barnbyar gör där. Den frivilliga springslant som samlas in i samband med Skoljoggen går dit, till Astrid Lindgrens barnby.

Hur avslutade jag då den här Skoljoggen-dagen fylld av värme? Med en joggingtur så klart.

I helgen var vi närmare 200 ombud – och ett stort antal fantastiska funktionärer – som satt på rumpan i Helsingborg Arena och på Riksidrottsmötet beslutade om idrottsrörelsens framtid. Eller funktionärerna satt inte, inte alla hela tiden i alla fall.
Det kändes bra (ja, alltså inte att sitta ner så länge) att få vara med om det. Det kändes som att idrottsrörelsen den här gången var ovanligt enig. Som att alla var mycket nöjda med arbetet med huvudnumret (utöver ordförandevalet) Idrottens framtida strategi. En stor eloge till Riksidrottsstyrelsen och kanslipersonalen som tillsammans med många SF arbetat fram förslaget.
Inom Skolidrottsförbundet känner vi att vi har en plats att fylla i den nya strategin, i Idrottsrörelsen 2.0. En viktig plats. Såväl avgående ordförande, Karin Mattsson Weijber som idrottsminister Gabriel Wikström pratade om folkhälsa, motionsidrott och integration. Med vår plats i idrottsrörelsen, med vår ingång i skolan, måste vi kunna göra ett mycket bra arbete gällande folkhälsa och integration. I Borlänge har Skolidrottsförbundet kommit långt med integrationsarbetet, bland annat genom att många av Borlänges unga somalier gått utbildningen Unga leder unga (föreningskunskap, ledarskap) för att lära känna den svenska idrottsrörelsen och få en väg in i samhället.
Tillsammans med Korpen är vi det förbund som oftast sjunger bredd- och motionsidrottens lov. Vi sjunger också utbildningens lov och prisar ungas delaktighet och inflytande i sin egen idrott.
Vi står redo att ta emot ett uppdrag från idrottsrörelsen; ett uppdrag som skulle kunna handla om att nå inaktiva barn i anslutning till skolan. Vi vet, att där vi har avlönade eller arvoderade människor händer det grejer. Genom att stötta och utbilda dem som vill starta skol-IF kan vi nå fler och visa vad idrottsrörelsen kan erbjuda.
En av de mer dramatiska punkterna på RIM blev faktiskt valet till valberedningen. De föreslagna kandidaterna fick motstånd, bland annat genom Skolidrottsförbundets egen Jennifer van der Gronden. Det slutade med att Jennifer fick flest röster och nu får axla det stora ansvaret att hitta de personer som ska leda idrottsrörelsen.

Om det var något vi saknade i en rörelse där vi pratar om vikten av rörelse så var det – rörelse. Visst borde det gå att lägga in några minuters pausgympa då och då?
Själv löste jag helgens rörelsebehov genom att på lördagsmorgonen lufsa ner mot havet. På vägen ut kände jag mig lättast i hela världen. Eller i alla fall det snabbaste jag känt mig under våren.
Det fick sin förklaring när jag mötte RF/SISU:s personalchef, Susanne Jidesten. Vet inte om jag hann se hur hon kämpade och slet, innan hon sa:
– Vänta bara tills du ska tillbaka. Det är en grym motvind.
Det var det.
Vågorna slog och vinden den drog. Men som jag ofta tänker:
Blåser det motvind, går det dig emot, så se det som en utmaning; en kulle eller ett berg du ska besegra.
Nu är jag ingen optimistkonsult som predikar att tron, den positiva inställningen, kan övervinna allt. Men en hel del vardagliga bakslag, kopplade till arbete och fritid, kan besegras.
När motvinden mött sin överman den här gången kunde jag sitta på min stol under resten av dagen. Och under kvällens middag.
Men sedan blev det ju dans. Och på en timme dansade jag enligt stegräknaren 4,4 km. Snacka om medvind. Så löste jag två dygns stillasittande i övrigt.
Nu är det dags för idrottsrörelsen att dansa vidare. Det kommer att blås mot ibland, det kommer att dyka upp kullar. Men jag är övertygad om att det nu är dags att på riktigt gå från ord till handling. Och då blir det riktigt, riktigt bra.

I debatten som nu förs kring klassfrågorna inom idrotten, allra senast genom rapporten från Centrum för Idrottsforskning, uppföljning av statens stöd till idrotten, tog mig tankarna tillbaka till 1970-talet i Falun.

Vi sålde 21-lotter, tärningslotter och säkert också någon annan typ av lotter. Vinstlotter och pengar för sålda lotter förvarades i en plastpåse i ett av köksskåpen i radhuset med heltäckningsmatta i gillestugan och väv på väggen i matrummet.

När lotterna var slutsålda rullade jag på cykeln ner till Postparkeringen, numer Gamla postparkeringen där partytältet ställts upp under skid-VM i vintras. På andra ledden, lite längre ner mot Trotzgatan låg Falu BS kansli i en röd träbyggnad (som jag minns den i alla fall).

Stolt klev jag in bland lagvimplar, bilder och pokaler och redovisade lottförsäljningen för Börje. Känslan var redan då, som 10- eller 12-åring att jag var en del i något större. I föreningen.

Den här gången kanske jag hade fått ihop till en poplinoverall med sponsortryck från Göthes Järn på ryggen. Eller så var det delbetalning för en cupresa.

Som jag minns det hade alla i föreningen en sådan overall, oavsett vad vi hade för stöd hemifrån, oavsett vad våra föräldrar arbetade med. Och det tack vare att vi alla sålde lotter, ingen köpte sig fri. Jag kan ha fel, men det är så jag minns det.

Och inte var det så jäkla noga när vi spelade sjumanna grus-serier på anrika Kopparvallen, (kanske mest känd för bandy och Bempa). Några av killarna kom direkt från en shoppingtur på stan i jeans, jeansjacka och playboy-skor. Klart att Erik och Jonas fick vara med ändå. Jag tror att vårt lag hette Leeds den säsongen.

Jag har ingen aning om vilka statliga och kommunala bidrag som fanns och hur de fördelades. Men jag vet att vi jobbade in pengar via lottförsäljning. Att köpa sig fri fanns inte.

Senare var jag mer aktiv i volleybollsektionen i KFUM Falun. Vi sålde julkalendrar med tecknade Falu-motiv. De hade en strykande åtgång, år efter år. Bingolotterna började nog göra sitt intåg. Och jag minns inte att vi – eller våra föräldrar – köpte oss fria.

Vi var nog inte fyllda 18 när flera av oss arbetade mer aktivt i föreningen som styrelseledamöter och ledare samtidigt som vi spelade själva. Vi hängde tillsammans, ibland på kansliet, ibland vid KFUM-gården där det senare anlades beachvolley-planer.

Får dagens barn och unga uppleva det som vi fick? Att vi jobbade ihop pengar, att vi var med på lika villkor, att vi hade en gemenskap över åldersgränser, att vi faktiskt också på ett tidigt stadium engagerade oss i föreningen.

Vet de ens att de är med i föreningen? Det är väl laget och lagkassan som gäller nu. Köp dig fri och träna, träna, träna.

Idrotten är en stor del av samhället och när samhället och människors attityder förändras, händer förstås något med idrottsrörelsen också. Om samhället inte är för alla, hur kan då idrotten vara det?

Idrottsrörelsen är förstås inte ansvarig för samhällsutvecklingen, men vill vi leva som vi lär kan vi heller inte bara åka med. Det är inte för sent att gå från ord till handling. Den nya strategin för svensk idrott som ska behandlas vid Riksidrottsmötet i Helsingborg i maj innehåller många fina ord och tankar. Jag hoppas att en enda idrottsrörelse tar chansen och gör dessa ord och tankar till verklighet.

Jag hoppas att det åter blir modernt att vara föreningsaktiv på det där gamla viset.

* * *

Minns jag fel? Har jag blivit en bitter gammal gubbe? Eller finns det kanske trots allt delar som var bättre förr? Jag minns i alla fall min barn- och ungdomstid inom idrotten med stor glädje och värme. Det vill och hoppas jag att många barn gör även i framtiden.

Och det var med stolthet jag sålde nästa omgång lotter. Med Göthes Järn på ryggen.

Har du tränat på lunchen idag? Eller tänkte du ta ett pass när du kommer hem? Cykla, springa, gymma? Eller kanske är ni ett gäng kompisar som spelar fotboll ihop när ni känner för det?

Erkänn att det är ganska skönt att du inte måste göra samma sak varje gång. Att du kan välja när och hur ofta du vill röra på dig.

I Svenska Skolidrottsförbundet är vi övertygade om att dina och andras barn tycker likadant.

Enligt Sveriges Televisions satsning på barnidrott, #ettsverige, är Svenska Skolidrottsförbundet ett av de 20 förbund som ökat i antal aktiviteter (4 %). Vi är inte förvånade. Eller vi är möjligen förvånade över att det inte är mer då vi har den verksamhet som efterlyses från barn, föräldrar, forskare och politiker på olika nivåer.

I ett antal år har Skolidrottsförbundet slagits för breddidrotten, för de barn och unga som inte vill ”satsa” på idrotten. För de barn och unga som älskar att röra på sig och delta i en gemenskap utan krav på att komma varje gång för att få vara med. Utan krav på att tävla.

Vi är ganska säkra på att vi sitter på en stor del av lösningen för att minska avhoppen från idrotten. En skolidrottsförening (Skol-IF) är barns och ungas egen förening. Där barn och unga själva är både aktivitetsledare och organisationsledare med (minst) en vuxen som stöd. Där barnen alltså själva är med och beslutar om sin verksamhet.

Forskaren Johan Norberg (som har uppdrag för Centrum för idrottsforskning) säger på svt.se att:

”… klubbarna är inte jättebra på att ta hand om de som bara vill ägna sig åt idrotten ibland. Det finns en grupp ungdomar som försvinner i det tysta därför att de inte uppmärksammas. Om man vill bryta trenden med att färre slutar måste man nog ta tag i det.”

Vi har tagit tag i det! Det är en stor del av Svenska Skolidrottsförbundets verksamhetsidé! Lägg till att vi står för utbildning i föreningskunskap, ledarskap och demokrati från tio års ålder och att man kan välja att tävla om man vill.

På det sättet skapar vi en idrott ur barnens perspektiv, inte ur de vuxnas. Låter väl rimligt?

Ur det får vi friskare barn som blir friskare vuxna. Dessutom från tidig ålder skolade i demokratifrågor och föreningskunskap, något som hela idrottsrörelsen och övriga samhället kan dra nytta av.

Att Skolidrottsförbundets idé fungerar, får vi bekräftat från skolor och kommuner, men även från exempelvis Riksidrottsförbundets distriktsorganisationer som stöttar på många ställen. Förbundet får även förfrågningar från fristående föräldrar som undrar hur man gör för att starta skol-IF.

Vi fortsätter med relativt små resurser göra allt vi kan för att hjälpa fler barn, unga, föräldrar, skolor och kommuner att starta fler föreningar av unga för unga. Vi vill bidra till att bygga en ny kultur inom idrottsrörelsen där det faktiskt också är naturligt att inte tävla.

Som Riksidrottsförbundets ordförande, Karin Mattsson Weijber, konstaterade i Aktuellt den 20 april:
”En del vill tävla, men alla vill inte det. Vi har en del att göra gällande till exempel flexibilitet.”

I Skolidrottsförbundet finns den flexibiliteten. Vi tar gärna ansvar och sprider våra kunskaper vidare.

Dagen du fyller år kan vara en dag av eftertanke.

Vad har jag lärt mig det senaste året? Vad har jag lärt mig under alla mina år?

På vägen till jobbet, denna 52:a födelsedag (låter konstigt, egentligen har du ju bara en dag då du föddes, eller återföds vi varje födelsedag?) reflekterade jag genom Lilljansskogen över vad jag uppskattar hos människor.

Det är förstås många saker, men jag fastnade för:

Ödmjukhet, kunskap och kompetens samt ärlighet och förmåga att förstå andra människor.

Att få och vilja dela med sig av kunskap, erfarenhet, makt och tankar är stort. Lite som Svenska Skolidrottsförbundets värdegrund och verksamhetsidé.

Tänkte också på att ha styrkan att utvecklas av svårigheter, motgångar och misstag. Att erkänna fel och brister för sig själv och andra och jobba på dem. För att komma ut starkare.

Men det är också en styrka att kunna lyfta det du är bra på och stå upp för det du tror på.

Detta, och mycket mer, hoppas och tror jag att Skolidrottsförbundet bidrar med och i framtiden kan bidra än mer med.

Vi jobbar på olika sätt för ökade resurser. Lobbningsarbete mot beslutsfattare, kontaktskapande med potentiella ekonomiska partners, ansökningar hos stiftelser som delar ut pengar till organisationer av olika slag.

Igår hade jag åter förmånen att få träffa riksdagspolitiker för att berätta om vår verksamhet. Jag berättade om vad vi drömmer om, om vad vi skulle kunna vara. Att vi på många ställen är jättebra, men att vi inte når ut över hela landet med endast ideella krafter. Som vanligt, måste jag säga, möttes jag av förståelse och uppskattning för våra tankar. Men vi är inte riktigt där.

Och hur mycket ideell kraft vi än har ute i landet så räcker inte resurserna. Om vi hade medel för att anställa konsulenter ute i landet skulle det betyda oerhört mycket för den svenska idrottsrörelsen och samhället i stort. Vi skulle verkligen kunna nå i stort sett alla barn. Och det skulle bidra till än fler barn och unga i idrottsrörelsen, förbättrad folkhälsa, bättre skolresultat, bredare demokratisk fostran och en mer lyckad integration i samhället.

Som sagt: Vi har värdegrunden, verksamhetsidén och drömmarna.

Var är du, mecenat eller filantrop, som vill hjälpa oss att genomföra dem för ett bättre samhälle?

Mina tankar kring läget i Sverige och världen just nu lever ett rörigt och eget liv. Terrorism, satir, yttrandefrihet, religiös och politisk extremism. Att då ge sig in i debatten om hur barn- och ungdomsidrott ska bedrivas kan te sig futtigt.

Men tankarna går ihop genom människan som av olika orsaker väljer att tro på olika sanningar. Idrott kan tyckas vara en bisak i det stora, men det är vad vi jobbar med, det är (bland annat) vad vi brinner för och tror på. Det är vårt medel. Vardagen måste gå vidare trots allt fruktansvärt omkring oss. Och med en väl genomtänkt barn- och ungdomsidrott kan vi bidra till ökad förståelse och ett bättre samhälle.

I den aktuella debatten gör vi också ett eller flera val. Ett är att välja om vi tror på de sanningar som presenteras i radions granskning.
Eller om vi litar blint på idrottens företrädare och andra som menar att det är orättvisa eller felaktiga anklagelser.

För mig är det inte svart eller vitt. Självklart är en anledning till att barn och unga slutar med idrott att de inte längre anses platsa, för att okunniga vuxna jagar pokaler. Lika självklart är att Riksidrottsförbundet och många specialidrottsförbund har tydliga och bra anvisningar för hur barn- och ungdomsidrott ska bedrivas. Den stora utmaningen är att nå varje enskild föreningsledare, i de allra flesta fall en förälder.

Som synen är nu är det nästan extremt och uppseendeväckande om träning inte leder till organiserad tävling. Prova att vända på rådande norm. Prova att tänka att barnidrottens mål inte är att få fram stjärnor. Prova att tänka att barn- och ungdomsidrottens mål inte i första hand är att vinna pokaler och medaljer.
Prova att tänka att målet är att få barn och unga, som blir vuxna, att ha roligt tillsammans och må bra. Att utvecklas dels inom sin idrott, men framförallt i det gemensamma föreningslivet där vi i en väl fungerande förening ges en chans att lära oss om demokrati och samspel. Där nyfikna, lekfulla barn och unga får växa till friska, hälsosamma och ansvarstagande vuxna. En vinst för hela samhället.
Ja, jag vet att det är så vi säger att vi gör. Men vi måste också, en gång för alla, gå från ord till handling, även ute i varje enskilt lag eller grupp!

Vi måste omdefiniera framgång, skapa en annan syn på framgång. Att alla gör sitt bästa och utvecklas i sin takt, efter sin förmåga. Och fortsätter att röra på sig livet ut. Det är mer värt än varje vinst i den lokala fotbollserien, eller vilket VM- eller OS-guld som helst! Det är så vi säger att vi gör. Men det är dags att gå från ord till handling.

Och hur gör vi då, förutom att vuxna måste tänka om?
I Skolidrottsförbundet tror vi att vår modell skulle bli framgångsrik även i övriga rörelsen. Kortfattat genom att ge barnen och de unga mer makt och inflytande över sin egen verksamhet. Som det är nu är det oftast de vuxna som planerar och leder aktiviteterna. Vi tror inte att det behöver vara så för att det ska bli givande verksamhet även i vuxna ögon.

För nog måste det vara så att det är barnen som själva vet bäst vad som är roligt? För det är ju glädjen vi är ute efter, inte pokalerna. Våga fråga. Det är väl inte så farligt om de bara vill spela och skjuta eller kanske till och med leka kull i olika varianter hela träningen? Och när de blir något äldre kanske vi till och med kan våga att låta barnen leda träningen?
Vuxna, eller varför inte äldre tonåringar, ska förstås finnas där för att stötta och leda. I skolidrottsföreningen har vi något som kallas vuxenstöd. De finns där just i detta syfte. Alla ledare, tränare, coacher borde se sig som vuxenstöd! Utöver att barnen har roligt får ni också i förlängningen mer kreativa barn som hittar egna lösningar.

Jag har, och har haft, en hel del kontakter med politiker på riksnivå från olika partier. Min tolkning och bedömning efter möten och samtal är att idrotten ganska säkert kan räkna med ett högre stöd om vi skruvar lite på verksamheten enligt ovan och på sätt får fler att hitta glädjen och stanna längre inom den föreningsdrivna idrotten.

  • 1
  • 2