Etikettarkiv: barn

Att bryta normer för att ge plats

Barn på lågstadiet slutar idrotta för att de inte är duktiga.

Vi tar det igen.

Barn på lågstadiet slutar idrotta för att de inte är duktiga.

Detta säger i alla fall en SIFO-undersökning som gjorts på uppdrag av Rädda barnen. Det är 1 000 föräldrar till barn som svarat, vilket i och för sig gör att svaren inte kommer direkt från barnen. Och är det normen att det är viktigt att vinna och vara bäst som styr detta?

Men ändå. Det känns inte bra att många barn inte känner sig välkomna i idrotten. Det som ger hopp är att Svensk Idrott just nu jobbar hårt med att bredda sig; att finnas till för fler oavsett om du vill bli bäst eller om du tycker att det är kul och skönt att träna tillsammans med andra.

Även inom Skolidrottsförbundet har vi ett jobb att göra. Och det är precis vad vi gör just nu på flera olika sätt. Vi vill erbjuda alla Sveriges skolbarn- och ungdomar varierade, återkommande aktiviteter, vi vill att de själva är med och styr, leder, sina aktiviteter, vi vill att de utbildar sig och att även de medlemmar som inte är ledare får reell möjlighet att påverka.

Detta måste ske i våra 1 300 föreningar och där är vi inte än. Vi jobbar på det och under återstoden av det här året och under nästa år händer mycket. Vi har ett utvecklingsarbete igång. Ni får höra mer på vägen.

Ett av våra ledord i det här arbetet är inkludering. Inkluderande ledarskap, inkluderande aktiviteter. Ja, en inkluderande miljö och kultur. Oavsett vem du är eller var du bor, eller vad du har för ekonomiska förutsättningar, ska du få den här möjligheten.

Och för att bli ännu bättre på inkludering inledde vi tidigare i veckan en diplomeringsutbildning i normkreativitet med Rebecca Vinthagen från Settings (ägare av utbildningen) och Jenny Claesson från Add Gender. Kortfattat och förenklat för att bli bättre på att se normer och strukturer för att ta till tillvara alla kompetenser. Det är alla vi på kansliet, två styrelseledamöter och ett par kompisar från andra förbund.

Ta mig själv som exempel. Vem ser du när du ser mig? En drygt 50-årig man, vit, inte så mycket hår längre, sticker inte ut klädmässigt, men med en gubbkeps ibland. Försök att på riktigt utifrån det tala om vem jag är, vad jag står för, vad jag kan och tycker. Nu kanske du som läser känner mig lite närmare, men testa ute på gatan. Visst har vi fördomar om varandra. Visst petar vi in varandra i fack ganska snabbt och enkelt.

par-byline-2

Det är naturligt att vi läser av en annan människa när vi möts, men har ni funderat på hur mycket vi bär med oss när vi bedömer en människa bara på utsidan? När du tycker att du kan se hur den personen är? Och kanske tycker du då att alla människor som ser ut som den du möter är likadana?

Vi ska använda oss av det i det vardagliga arbetet och i ett större perspektiv sprida det i hela förbundet. Vi, Skolidrottsförbundet och hela Svensk Idrott, ska vara öppet för alla. Alla är förstås en sanning med modifikation, då vi måste göra val. Att inkludera någon kan exempelvis innebära att vi exkluderar en annan. Men tillsammans inom idrotten, med 71 specialidrottsförbund (och många, många fler grenar) och 20 000 föreningar, borde vi kunna bereda plats för de allra flesta.

Ett exempel:

Hos oss pågår en utredning av vår tävlingsverksamhet. Så här långt – styrelsen har inte fattat något beslut – föreslår utredarna kommit att vi ska göra om tävlingsverksamheten genom att bland annat ta bort slutsegrare. (Vi ska spela matcher, springa lopp, hoppa längd, men alla ska få göra det lika mycket och med glädje). Fler ska helt enkelt få vara med och tävla.

Det innebär att vi faktiskt exkluderar dem som i första hand är med för att vinna medaljer och pokaler. Men vi inkluderar dem som tycker att det är roligt att tävla, men inte fått vara med tidigare. I och med att vi är en del av helheten Svensk Idrott finns det fortfarande plats för dem som i första hand är med för att vinna och bli bäst (de får förstås vara med hos också om de vill!).

Till nästa utbildningsträff ska vi ägna oss åt betydelsefulla mikrohandlingar. Jag har bestämt mig för att bland annat vara uppmärksam på sociala medier hur vänner och bekanta, samt okända, uttrycker sig. Jag ska också reagera och ställa frågor. Målet? Att själv se, och förhoppningsvis att även andra ser, hur ord och bilder påverkar positivt och negativt. Att vi kan bryta negativa normer och strukturer för att ge plats åt fler människor. Att du ska kunna vara dig själv.

Fundera gärna på vad/vem som är normen i ditt förbund eller i din förening.

Och kom ihåg att en hel del normer måste finnas för att vi ska fungera tillsammans överhuvudtaget.

En plats i solen

Det var lite kulet i morse. Klädde mig i tre lager skolidrottskläder och gav mig iväg mot Hammerstaskolan i Norsborg. De tre lagren visade sig under dagen vara överflödiga då jag omgavs av så mycket värme, såväl mänsklig som den som solen bjöd på.

Innan jag ens kom fram till skolan möttes jag av den första dosen mänsklig värme. Yrade runt kring Norsborgs t-banestation och frågade en kvinna om vägen till Hammerstaskolan dit jag skulle på Skoljoggen. Hon förklarade och jag började gå. Hon kom ikapp mig, vevade ner rutan och sa:
– Äsch, jag är lite sen till jobbet, men jag kör dig!
På vägen hann vi konstatera att vi hade gemensamma bekanta och prata lite fotboll och Skoljoggen.

Väl framme vid skolan hälsade jag på idrottsläraren Janne, 27. Ja, 27 år som idrottslärare på skolan alltså. Men fortfarande med ett imponerande engagemang. Inför första start pratade han till barnen:
– Många har frågat om det är betyg på Skoljoggen. Nej, det är inga betyg. Och det finns det som är viktigare i livet än betyg. Det är er hälsa, att ni mår bra. Och vi springer dessutom för barn som inte har det lika bra som vi, barn som har förlorat sina föräldrar.

Skoljoggen i lite av ett nötskal. Värme.

Och där, på min plats i solen (jag fick knäppa upp och plocka av mig kläder), var det mer än en gång jag kände lyckan av barn i rörelse. Barnens entusiasm, från 6-åringar till nior, smittade av sig. Varv efter varv gick, joggade och sprang de efter förmåga. Och jag hittar faktiskt inte på när jag säger att de flesta hade ett stort leende på läpparna.

Träffade också två killar jag haft i fotbollen i Rönninge och fick uppmuntrande ord om mitt ledarskap (Tack Paul och Christian). Värme från två 15-åringar.

Vidare till jobbet där jag höll ett par spännande anställningsintervjuer över telefon. Intervjuer som också innehöll värme och som utvecklar mig på ett personligt plan. Blir väldigt spännande att se vilka som blir våra nya arbetskamrater på Skolidrottsförbundet.

Innan det var dags att gå för dagen fick jag också glädjen att stötta en av våra trotjänare i ett av våra distrikt. Vi bollade och diskuterade och det känns som att vi kom fram till en bra lösning.

Jag känner det som att jag är lyckligt lottad, som att jag faktiskt har en plats i solen. Jag önskar att alla barn någon gång ska få en plats i solen, oavsett om det är på en skolgård i södra Stockholm, i idrottsrörelsen eller i en barnby i Bouar i Centralafrikanska republiken. De barnen kan inte fly. Men de kan få ett bättre liv med en ny familj, få gå i skolan och få äta sig mätta tack vare den insats som SOS Barnbyar gör där. Den frivilliga springslant som samlas in i samband med Skoljoggen går dit, till Astrid Lindgrens barnby.

Hur avslutade jag då den här Skoljoggen-dagen fylld av värme? Med en joggingtur så klart.

”Fråga barnen hur de vill ha sin idrott – bygg efter svaren”

Har du tränat på lunchen idag? Eller tänkte du ta ett pass när du kommer hem? Cykla, springa, gymma? Eller kanske är ni ett gäng kompisar som spelar fotboll ihop när ni känner för det?

Erkänn att det är ganska skönt att du inte måste göra samma sak varje gång. Att du kan välja när och hur ofta du vill röra på dig.

I Svenska Skolidrottsförbundet är vi övertygade om att dina och andras barn tycker likadant.

Enligt Sveriges Televisions satsning på barnidrott, #ettsverige, är Svenska Skolidrottsförbundet ett av de 20 förbund som ökat i antal aktiviteter (4 %). Vi är inte förvånade. Eller vi är möjligen förvånade över att det inte är mer då vi har den verksamhet som efterlyses från barn, föräldrar, forskare och politiker på olika nivåer.

I ett antal år har Skolidrottsförbundet slagits för breddidrotten, för de barn och unga som inte vill ”satsa” på idrotten. För de barn och unga som älskar att röra på sig och delta i en gemenskap utan krav på att komma varje gång för att få vara med. Utan krav på att tävla.

Vi är ganska säkra på att vi sitter på en stor del av lösningen för att minska avhoppen från idrotten. En skolidrottsförening (Skol-IF) är barns och ungas egen förening. Där barn och unga själva är både aktivitetsledare och organisationsledare med (minst) en vuxen som stöd. Där barnen alltså själva är med och beslutar om sin verksamhet.

Forskaren Johan Norberg (som har uppdrag för Centrum för idrottsforskning) säger på svt.se att:

”… klubbarna är inte jättebra på att ta hand om de som bara vill ägna sig åt idrotten ibland. Det finns en grupp ungdomar som försvinner i det tysta därför att de inte uppmärksammas. Om man vill bryta trenden med att färre slutar måste man nog ta tag i det.”

Vi har tagit tag i det! Det är en stor del av Svenska Skolidrottsförbundets verksamhetsidé! Lägg till att vi står för utbildning i föreningskunskap, ledarskap och demokrati från tio års ålder och att man kan välja att tävla om man vill.

På det sättet skapar vi en idrott ur barnens perspektiv, inte ur de vuxnas. Låter väl rimligt?

Ur det får vi friskare barn som blir friskare vuxna. Dessutom från tidig ålder skolade i demokratifrågor och föreningskunskap, något som hela idrottsrörelsen och övriga samhället kan dra nytta av.

Att Skolidrottsförbundets idé fungerar, får vi bekräftat från skolor och kommuner, men även från exempelvis Riksidrottsförbundets distriktsorganisationer som stöttar på många ställen. Förbundet får även förfrågningar från fristående föräldrar som undrar hur man gör för att starta skol-IF.

Vi fortsätter med relativt små resurser göra allt vi kan för att hjälpa fler barn, unga, föräldrar, skolor och kommuner att starta fler föreningar av unga för unga. Vi vill bidra till att bygga en ny kultur inom idrottsrörelsen där det faktiskt också är naturligt att inte tävla.

Som Riksidrottsförbundets ordförande, Karin Mattsson Weijber, konstaterade i Aktuellt den 20 april:
”En del vill tävla, men alla vill inte det. Vi har en del att göra gällande till exempel flexibilitet.”

I Skolidrottsförbundet finns den flexibiliteten. Vi tar gärna ansvar och sprider våra kunskaper vidare.

Detta är skolidrott!

I dagarna publicerades ett upprop av ett antal kända idrottsutövare. Med rätta kräver de att barnen i den svenska skolan ska få röra på sig mer.

Jag kan bara instämma. Min egen son går om ett par veckor ut nian. De har under de senaste terminerna haft två idrottslektioner i veckan. Många av dem har dessutom gått åt till den teoretiska delen. Jag är inte mot att barnen och ungdomarna också läser teori inom Idrott och hälsa, men mycket av det de läser kan likaväl rymmas inom samhällskunskap, naturkunskap samt hem- och konsumentkunskap. Låt barnen röra på sig!

Så länge inget händer – och även om det händer – tar vi i Svenska Skolidrottsförbundet ansvar för att barn och unga ska få idrotta på sina egna villkor. Eller kalla det att de ska få röra på sig och ha roligt. Tillsammans. I en skolidrottsförening är det barn och unga som själva planerar och driver verksamheten efter medlemmarnas önskemål. Eget ansvar föder motivation.

Ett mycket gott exempel är Klågerupskolans IF (Svedala kommun) där de unga står i kö för att få vara ledare i den mycket populära verksamheten. Ett bevis för föreningens framgång är att den 2012 utsågs till Årets idrottsförening i Skåne alla kategorier. Efter ett par års verksamhet.

Skol- och kommunledningen i Svedala prisar verksamheten och de unga ledarna. Skolans rektor säger:

– Föräldrarna är lyriska över hur äldre ungdomar leder aktiviteter för de yngre!

– Enorm utveckling i ansvarstagande och ledarskap. Relationer och trygghet på skolan, säger utvecklingsstrategen på utbildningsenheten i kommunen.

Hur kan en inte vilja ha en skolidrottsförening på sin skola? Jag ställer mig frågande till att inte fler skolledare, kommunala politiker och tjänstemän, satsar mer på att underlätta för barnen i skolan att starta skol-IF. Vi försöker påverka såväl på kommunal nivå som på riksnivå. Vi möter förståelse och uppskattning, men vad händer sedan? Detta är livsviktigt för att skapa en känsla av sammanhang och för att skapa långsiktig folkhälsa, såväl fysiskt som mentalt. I Skol-IF får du också från tidig ålder utbildning i demokrati, ledarskap, föreningskunskap!

Här är ett exempel från Borlänge, där Dalarnas Skolidrottsförbund under tre år med arvsfondsmedel jobbar för att få fungerande skol-IF i varje skola.

I det, och många andra fall, är integration en viktig del. Ett sätt att locka och introducera nyanlända till det svenska föreningslivet. Åter igen: Känsla av sammanhang och folkhälsa.

Jag vill också påpeka att i våra ögon används ordet skolidrott felaktigt. Det som debatteras av idrottsprofilerna är skolämnet Idrott och hälsa. För oss är skolidrott något jättekul som innebär att väldigt många kan ha roligt med fysisk aktivitet många gånger i veckan. Vi använder oss av #skolidrott på Twitter och vet att det är något positivt. Vi är 1 300 föreningar och 150 000 medlemmar. Men vi vill blir fler.

Så jag vill – politiska beslut om mer fysisk aktivitet i skolan eller inte – uppmana alla skolledare, andra tjänstemän och politiker att stötta och uppmuntra bildande av Skol-IF! Det finns faktiskt inga ursäkter.

Vill ni veta mer skriver barn och unga själva på www.skolifblogg.com samt vår hemsida www.skolidrott.se. Eller ring mig: 08-699 65 01.

Unga leder unga. Bilden är från en utbildning i Borlänge.

Bild