Tagg: delaktighet

Vi är många som frågar oss vad som händer i omvärlden just nu. Både i vår närhet och lite längre bort.

Vi reagerar på olika sätt på instabilitet, splittring och polarisering. Det finns de som tror på ”enkla lösningar” och det finns lösningar som tar lite längre tid, lite större tålamod och en stor arbetsinsats. Och som kräver kunskap, omtanke och en vilja att förena istället för att splittra.

Skolidrottsförbundets värderingsgrund vilar tryggt i Idrotten vill och Barnkonventionen som värnar barn och ungas rätt i samhället. Och det gäller alla barn och unga. I våra föreningar ska ingen väljas bort, inte av någon anledning. Du platsar, oavsett vilka kunskaper du har, oavsett vilken religion du tror på, oavsett vilket kön du har, oavsett var du är född, oavsett vem du älskar och oavsett om du har en funktionsvariation.

Alla dessa delar är viktiga, men just nu står arbetet med integration och inkludering högt på agendan. Lätt är det inte med så mycket information och desinformation som är i omlopp, vilket gör Skolidrottsförbundets pågående arbete och nedanstående satsning så nödvändig.

När regeringen presenterade höstbudgeten förra veckan visade idrottsminister Gabriel Wikström nämligen igen att han tror på idrottsrörelsens kraft. För 2017 finns 14 miljoner extra avsatta för ett intensifierat arbete i särskilt utsatta områden. Satsningen är långsiktig och syftar till att skapa varaktig idrottsverksamhet genom ledarutbildning och föreningskunskap.

gabriel-och-maslah

Ledarutbildning och föreningskunskap är ju, utöver fysisk aktivitet som passar alla, Skolidrottsförbundets huvudsakliga verksamhet. Vi är gärna med och tar ett större ansvar för att stärka föreningslivet och bidra till ett mer sammanhållet samhälle. Vi finns ju i skolan där de flesta barn finns.

Bara smaka på ordet förening. En gång till: förening. Vad får du för associationer?

För mig är det något mjukt, sammanhållande, inkluderande och vackert. Både organisatoriskt och fysiskt.

Om vi inom idrottsrörelsen föregår med gott exempel och lever som vi lär, är det ett stort steg på vägen. Påminner om vår värdegrund som förstås borde gälla även i övriga delar av samhället. Med tanke på att vi inom Svensk Idrott är cirka 3 miljoner medlemmar kan vi vara en än starkare kraft.

  • Glädje och gemenskap
  • Demokrati och delaktighet
  • Allas rätt att vara med
  • Rent spel

För att Skolidrottsförbundet ska kunna bidra än mer till ovanstående, fortsätter vi nu att utveckla vår utbildning Unga leder unga på olika sätt. Vi vill erbjuda fler varianter, vi tittar på digitalisering, tillgänglighet och uppdateringar för att fler ska kunna bidra till en stärkt rörelse och därmed ett starkare samhälle. Vi har många exempel på att ungdomar som fått ta plats i förening och förbund vittnar om att de blir starkare även i andra sammanhang.

img_1347

Vi fortsätter också att jobba för att ge våra föreningar det allra bästa stödet för att de ska kunna utvecklas och långsiktigt vara idrottens bas, föreningen där du tar klivet in i idrottsrörelsen. Då är det mycket viktigt att de ansvariga föreningarna har de kunskaper som krävs för att driva verksamheten – att vi skapar en kultur där det är vardag.

Förbundsstyrelsen har därför fastslagit vad som definierar en kvalitetsmässigt bra skol-IF:

  • Att erbjuda medlemmarna kvalitativa, regelbundna och varierande aktiviteter.
  • Att ha en styrelse bestående av unga medlemmar som stöttas av vuxen.
  • Att låta medlemmar, oavsett nivå, utbilda sig i föreningslära och ledarskap.
  • Att skapa former för demokrati och ungdomsinflytande.

För att lyckas med detta, för att nå ut till föreningarna, anställde vi för en månad sedan fem föreningsutvecklare som jobbar i olika delar av landet. Det gör att vi kommer närmare våra föreningar och kan finnas på plats när de behöver stöd för att utvecklas i den utpekade riktningen. Vi hoppas få medel för fler föreningsutvecklare under 2017 så att vi kan verka nära föreningarna på fler platser i landet.

Ytterligare en insats för att lyckas med våra föresatser är att kanslipersonal och styrelseledamöter inom kort påbörjar en utbildning i normkreativitet. Vi gör detta för att utöka vårt synfält, lära oss mer om strukturer som begränsar oss och bli än mer inkluderande i vårt tankesätt. Jag är övertygad om att detta utvecklar oss själva som individer och att det gagnar såväl förbundet som hela idrottsrörelsen.

Tillsammans i förening – så tar vi steg framåt.

Kan en nystart på jobbet efter en lång ledighet bli så mycket bättre än att fem nya kollegor väntar runt hörnet?! Knappast. Skulle vara en sex-sju stycken då kanske… 😉

Att känna att vi med gemensamma krafter nu kan uträtta mer av det vi vill uträtta, att vi kan komma närmare de mål vi jobbar mot och att vi kan kan sätta fart på en snöboll som vi vet kan bli så stor att den rullar av sig själv med full kraft vinter som sommar är en minst sagt behaglig myskänsla.

Så välkomna in i värmen Anna, Oscar och Oscar, Malin och Jasmin! Med er hjälp kommer fler skol-IF att känna att de har ett tillräckligt stöd för att vara det de vill vara och för att utvecklas som de vill utvecklas. Fler skolor kommer att skapa rätt förutsättningar för en fungerande förening på skolan och få nytta av föreningens möjligheter att skapa rörelse på skolan och skapa gemenskap mellan åldersgrupper och andra indelningar.

Fyra fullspäckade dagar för nyanställda på Skolidrottsförbundet med lära känna-lekar, information och utdelning av telefoner och profilkläder.

En skol-IF är bräcklig. Vi har fler än 1000 bräckliga medlemsföreningar. Vi vill räcka till för alla men vi gör inte det. Vi vill ha resurser att finnas till för alla men vi har inte det. Vi har under många år framförallt byggt vår stödapparat nära föreningar på ideella krafter. Det har inte räckt och nu har vi modet och gör de prioriteringar vi känner behövs samtidigt som idrottsrörelsen som helhet och samhället tydligare än på länge ser värdet av att barn rör mer på sig och deltar i sociala sammanhang där de lär sig om samarbete och demokrati. Det sammantaget gör att vi kan utöka kraften i vår organisation genom att ytterligare fem personer gör allt i sin makt för att barn  och unga ska ha egna idrottsföreningar där de får utöva idrott och rörelse på det sätt de själva önskar och samtidigt lär sig verka i en förening och att vara ledare.

Den här veckan lär sig de fem nya föreningsutvecklarna allt om sin nya arbetsgivare och hur de på bästa sätt stöttar, skapar och utvecklar skolidrottsföreningar. Det här kommer märkas i första hand i Bohuslän, Dalsland, Västergötland, Östergötland, Norrbotten, Västerbotten, Södermanland, Örebro och Västmanland när de nästa vecka sätter full fart ute i verksamheten.

Men håll i er. Det här är bara början! 🙂

/Johan Sandler

Norslund i Falun på 1970-talet, ett nybyggt typ miljonprogram. Ett gäng samlat. En tar ledarrollen. Det är olympiska spel på gång i sandlådan, över de låga staketen mot gräsmattan och runt klätterställningarna.

Tänk om jag då hade fått veta att det fanns något som hette skol-If. Tänk om jag som tonåring fått åka på ett förbundsmöte i Stockholm och möta andra tonåringar – och vuxna – som tagit tag i ledarpinnen. Om jag fått utbyta tankar och idéer kring ledarskap och föreningsliv. Och om ungas inflytande.

Nu blev det ändå en ledarbana. Men lite självlärt, kanske inte alltid helt genomtänkt. Tänk vad mycket mer jag hade fått med mig med skol-IF från tidig ålder.

Jag pendlar just nu – efter avslutat förbundsmöte- mellan två känslor när det gäller mitt arbete och engagemang i Skolidrottsförbundet:

  • Att fortsätta njuta av lyckokänslan efter lyckat förbundsmöte och jubileumsfest den gångna helgen.
  • Pirret av allt bra som är på gång i olika delar av Skolidrottsförbundet.

Och det är väl så det ska vara? Njuta av det som gått bra och samtidigt blicka och jobba framåt! Det är i det läget vi nu är som förbund.

Några revolutionerande beslut fattades inte vid förbundsmötet i helgen, men vi har tillräckligt mycket bra som redan är i rullning för att kunna se att utvecklingskurvan pekar stadigt uppåt.

Fortfarande ett par dagar efter avslutat möte går jag tillbaka till Skolidrottsförbundets Facebook-sida för att njuta av årets förbundsmöte och jubileumsfest. Och varje gång blir jag lika glad, stolt och nöjd! Och här finns fler bilder!

Glad, stolt och nöjd för att vi lever upp till att vara ett förbund för alla, unga som äldre. Glad stolt och nöjd för att 100-årsfesten blev lyckad. Glad stolt och nöjd för att vi tillsammans genomförde det formella mötet på ett korrekt, men ändå lättsamt, och trevligt sätt.

Många av oss som samlades för ungdomsträff, Ledarskapsprogram, formellt förbundsmöte och jubileumsfest, tyckte nog att dagarna gick för fort. Visst var vi trötta, men vi fick också så mycket energi av varandra, från 15 till 72 år! Det var verkligen glädje, glöd och gemenskap som vi vill ha det.

Två tidigare gs

Här ser vi två tidigare generalsekreterare, Ingemar Forsberg och Jan-Anders Allinger i samspråk.

Självklart uppstod även diskussioner, i och utanför mötessalen. Så ska det också vara. Skolidrottsförbundet jobbar för att alla ska få – och våga – göra sig hörda. Vi ska leva och leda som vi lär, varje dag ända in i märgen.

Vi berättar ofta att skol-IF och Skolidrottsförbundet är barn och ungas förening och förbund. Om vi tar förbundsmötet som exempel föregås det alltid av ett fiktivt förbundsmöte där de som är med första gången får öva sig i hur det går till i skarpt läge. Från årets förmöte hämtar vi att flera av de fiktiva motioner som skrivits mycket väl hade platsat på det formella årsmötet. Tänk om jag hade fått den chansen när jag var i tonåren.

Förmöte 2

Vi uppmuntrar också de unga att ta klivet upp i talarstolen. Med rutinerade Eva Johansson som mötesordförande känns det tryggt.

Vi konstaterar att en av två mötesordförande fortfarande går på gymnasiet och att mötessekreteraren är drygt 20 år.

Vi vet att mer än hälften av deltagarna på mötet är födda på 1990-talet.

Vi valde en ordförande i valberedningen som är 20 år.

Och när jag skriver ”vi”, menar jag Skolidrottsförbundet. Vi är inte de där i Stockholm, vi är inte enskilda distriktsförbund som jobbar var för sig, vi är inte vi och dom. Alla tillsammans är vi Skolidrottsförbundet. Det är viktigt att förstå om vi ska komma vidare och verkligen bli den starka basen i samhället och i idrottsrörelsen.

Vi utvecklas och utvecklar. Jag törs säga att vi ses som ett föredöme när gäller demokrati och när det ungt inflytande. Våra ungdomar utmärker sig positivt på allmänna träffar och i det lokala arbetet.

Tänk om jag fått veta att det fanns något som hette skol-IF när jag växte upp. Visst, jag blev ledare ändå, jag får leda det finaste förbundet och får vara med och påverka Svensk Idrott. Men varför chansa? När det finns något så fint och bra och utvecklande som skol-IF. Och Stefan Bergh, som gratulerade och talade till oss, han började i skol-IF och nu är han generalsekreterare för Riksidrottsförbundet.

Jag blir inte förvånad om vi har en kommande ledamot i Riksidrottsstyrelsen i våra led. Eller en generalsekreterare.

I väntan på det får vi njuta av bland annat den här filmen som visar hur det kan gå till i en skol-IF där vi jobbar med rörelse, ledarskap, demokrati och föreningskunskap.

Pär, generalsekreterare och stolt skolidrottare!

Idag den 21 mars, är det Internationella dagen för avskaffandet av rasdiskriminering. Dagen vill hedra minnet av de 69 demonstranter som sköts till döds i kåkstaden Sharpeville i Sydafrika år 1960. 69 vuxna och barn som fredligt demonstrerade mot apartheidlagarna sköts av polisen. Ibland kanske vi tänker att ras är något förlegat som inte längre existerar. Vi säger att vi tror på alla människors lika värde men ändå sitter vissa på gatorna och tigger och varje dag går vi förbi dessa människor. Eller pojken som inte fick vara med fotbollslaget för att han inte talar svenska (se länk). Eller flickan som ska skickas tillbaka till Burundi trots oroligheter (se länk).

Skärmbild (61)

Dagligen kommer människor till Sverige som flyr krig i sina hemländer, för att de inte har något val. Människor kommer till Sverige för att söka trygghet och ändå vill vi inte alltid ge dem det. Vad innebär då allas lika värde?

Människor avhumaniseras och tillskrivs andra egenskaper för att vi inte ska kunna identifiera oss med dem. Så att vi kan gå förbi dessa utan dåligt samvete. Allt detta är rasism, allt detta är rasdiskriminering och ett brott mot mänskliga rättigheter.

Inom idrottsvärlden finns lika mycket rasism som i övriga samhället. Jag har träffat domare som starkt hävdar sin rätt att få använda N-ordet, för chokladbollen han ska äta i rondpausen har han ju alltid kallat så. Han, den vite domaren, diskriminerar ju ingen, han behandlar ju alla lika så varför ska inte han få säga det han alltid sagt om sin chokladboll. Men, det är inte bara han som inte förstår innebörden av rasism. Rasismen tar sig hela tiden olika uttryck och smyger sig in i den mest rättvisetänkande. I mig. I dig. För rasismen överlever genom att normaliseras och bli ”legitim”. Rasismen överlever när vi omedvetet delar upp människor i vi och dem, och ”dem” tillskrivs andra rättigheter än ”vi”.

Rasismen tar sig så många utryck att det enda sättet för oss att göra motstånd är att aldrig vara tysta, att alltid våga diskutera och öppna våra ögon så fort vi anar diskriminering. Ta en sådan tydlig sak som idrott. Vissa tror på fullaste allvar att svarta människor skulle vara födda till basketspelare just för att de är svarta och att vita människor presterar bättre på universitetet. Att tillskriva människor dessa egenskaper, att någon skulle vara naturligt bättre på basket på grund av hudfärg, är rasism på så många nivåer. Dels genom att påståendet indirekt hävdar att någon inte tränat sig till sina förmågor utan att det är medfött. Dels själva uppdelningen och generaliserandet att en hel grupp människor är annorlunda än en annan grupp. Detta är mycket farligt och blir ofta en självuppfyllande profetia vilket bland annat resulterar i att färre afroamerikaner går på universitetet än vita amerikaner. I USA lever denna rasistiska myt så starkt att unga afroamerikanska pojkar hoppar av skolan i tron om en basketkarriär, dock är det få som lyckas, och resultatet blir bland annat färre afroamerikaner med politiskt inflytande.

Att fortsätta tro på dessa rasteorier är att bortse från alla former av sociala och kulturella grunder och ett upprätthållande av ålderdomliga och diskriminerande strukturer som gör att vi värderar människor olika. Ingen människa föds med vissa egenskaper just på grund av att denne har en viss hudfärg. Nej, vi tillskriver människor vissa egenskaper som införlivas just på grund av fördomar.

Vi i Skolidrottsförbundet vill arbeta mot dessa fördomar och få alla barn och unga att tro på sina förmågor oavsett hudfärg. Det är inte det lättaste. Förra veckan fick vi chans att klappa oss själva på axeln då det visade sig att vi var det förbund med flest ungdomar i våra styrelser. Hur det ser ut med dessa ungdomars bakgrund och etnicitet förtäljer inte historien men vi vet att vi måste bli bättre på att inkludera alla. Särskilt inom förtroende- och ledaruppdrag då dessa poster ger inflytande och verkar som viktiga förebilder.

Så vad vill jag säga med allt detta? Jo, bland annat att så länge människor diskrimineras på grund av hudfärg måste vi våga prata om rasdiskriminering och inte låtsas som att människor inte längre delas in efter ras. Eftersom jag är vit kan jag inte själv uppleva rasism och jag har den vita människans privilegier vilket innebär att jag ofta får gratisskjuts. Därför ser jag inte heller all rasism som pågår och jag måste ibland ta hjälp för att öppna mina ögon. Det underlättar om vi hjälps åt. Om vi hjälper varandra att lyfta all form av diskriminering så att vi kan motverka den. För ingen människa, svart eller vit, gynnas av rasism. Kanske tror vi av rädsla att skydda oss själva att det är bäst om inte alla människor får bo och leva i Sverige, men innerst inne vet vi vad som är rätt, vad som är en human och kärleksfull värld. Så varje gång vi handlar utifrån rasism förlorar vi en del av oss själva, en del av det humana, mänskliga inom oss. Därför är vi alla förlorare i ett rasistiskt system.

Skärmbild (62)

Så med dessa ord låt dig gärna inspireras och fundera på följande:

  • Vad gör vi i denna fråga?
  • Varför är det viktigt för just oss som organisation?
  • Hur kan en skol-IF arbeta mot rasism?
  • Kan en skol-IF vara viktig i det arbetet?

Själv svarar jag på dessa frågor i nästkommande inlägg, så håll ut! Möjligheterna finns där ute, inom idrotten, i skolidrottsförbundet och i den lilla skolidrottsföreningen – ingenting är omöjligt när vi hjälps åt!

/Hanne Liljeholm

Referenser:

Gems, Gerald R.; Pfister, Gertrud (2009). ”Sport and race”. Understanding American Sport: In Culture and Society

SVD: http://www.svd.se/aven-vita-hoppar-hogt

http://skolidrottsbloggen.com/2016/03/16/vi-ar-bast-men-ska-bli-annu-battre/

skolidrottsföreningens_dag

Nu kan vi som jobbar inom Skolidrottsförbundet – ideella och anställda – sträcka på oss lite extra. Skolidrottsförbundet är nämligen, inte alls oväntat, det förbund med flest föreningar där unga (under 26 år) finns med i föreningsstyrelser. Det firar vi bland annat med att en 20-åring föreslås att bli valberedningens nästa ordförande och en av våra två mötesordföranden på förbundsmötet i april är 16 år!

Vilka är det egentligen som bestämmer inom idrotten? Hur stort är det demokratiska inflytandet i föreningslivet? Och har barn och unga någon makt i Sveriges största barn- och ungdomsrörelse?

Centrum för Idrottsforskning (CIF) har regeringens uppdrag att följa upp statens stöd till idrotten. Under 2015 har CIF tillsammans med Ramböll Management Consulting undersökt i vilken utsträckning idrottsrörelsens medlemmar deltar i föreningsdemokratin och hur mycket medlemskapet ger kunskap om demokratiska processer i samhället.

Studien visar att föreningarna styrs av cirka 17 procent av medlemmarna och att det i stor utsträckning är män över 40 år som styr. Men det gäller förstås inte i Skolidrottsförbundets föreningar. Våra föreningar lyfts i rapporten ”Vem håller i klubban?” fram som ett gott exempel på ungdomsinflytande då cirka 40 procent av föreningarna som svarat på enkäten har ledamöter under 26 år.

Vi kan – och ska – självklart bli än bättre. 40 procent är bra, men inte tillräckligt bra. Nästa mål måste vara att minst hälften av ledamöterna i våra föreningar ska vara under 25 år. Vi vill ju att barn och unga ska få förtroendet att själva leda, planera och styra över sin verksamhet. Och att de ska få leda varandra – unga leder unga! Vårt mål är att de unga ska få inflytande i nuet, men också ta med sig sina kunskaper ut i livet vare sig det handlar om idrott, politik, näringsliv eller i en bostadsrättsförening.

En del i vårt förbättringsarbete ligger precis i startgroparna. Vi ska ut och besöka minst tio kommuner, det kan bli fler då intresset visat sig vara stort, för att berätta om vinsterna med att ha och stötta skol-IF. Det handlar förstås om fysisk aktivitet och folkhälsa, men även om ungdomsinflytande, ledarskap och demokrati.

Med början förra året har vi också genomfört ett mycket uppskattat Ledarskapsprogram där första omgången avslutas i samband med förbundsmöte och jubileumsfirande 22–23 april. De 13 deltagarna mellan 15 och 23 år har vid fyra träffar bland annat fått gå på djupet när det gäller idrottsrörelsens demokratiska uppbyggnad, drivit egna påverkansprojekt i hemdistrikten och fått utbildning i retorik av Elaine Eksvärd. Allt för att de med nyvunnen kunskap och stärkt självförtroende ska kunna ta större plats och påverka inom den rörelse som är deras egen!

För att ge plats åt unga har förbundet inskrivet i stadgarna att två ledamotsplatser och en suppleantplats är vikt åt kandidater som är 26 år eller yngre vid inval.

Skolidrottsförbundet har jobbat länge och ihärdigt med att öka ungdomsinflytandet inom hela idrottsrörelsen. Vi lägger motioner till Riksidrottsmötet och senast i Helsingborg gjorde vårt påverkansarbete så att vi fick in två yngre (med stor erfarenhet) personer i valberedningen för Riksdrottstyrelsen. Den ena är vår egen styrelseledamot Jennifer van der Gronden som nu har ett mycket viktigt uppdrag i att hitta de personer som är bästa lämpade att arbeta i idrottens högsta styrelse. Utan påverkansarbetet på stämman hade valberedningen bestått av en homogen skara mellan 50 och 65 år. Och vilka hade de valt att titta på inför nästa styrelseval?

Vi vill fortsätta att ha en ledande roll när det gäller demokratiarbete och ungdomsinflytande inom Svensk Idrott. För att ytterligare stärka den biten och förbundet i sin helhet pågår flera arbeten parallellt. Kortfattat handlar det om att ena förbundet (alltså att vi alla jobbar mot samma mål oavsett var i organisationen vi finns), att ytterligare öka kännedomen om vårt arbete samt att se över våra aktiviteter så att alla ska känna sig välkomna till oss och därmed till idrottsrörelsen.

Och till er som inte tror att unga klarar av att jobba i en förenings- eller förbundsstyrelse vill jag bara säga: Med förtroende, ansvar och stöttning klarar de unga så mycket mer än ni tror. Vi tror på de unga och ett exempel är att vid förbundsmötet i april föreslås en 20-årig kvinna bli ny ordförande för den så viktiga valberedningen. Tvivlar inte en sekund på att hon gör det på allra bästa sätt. Ett annat exempel kopplat till förbundsmötet är att en av våra två mötesordförande fyller 16 år i år. Alla förbundsmöten föregås också av en ungdomsträff där vi bland annat lajvar förbundsmöte på förmiddagen före det officiella mötet. Allt för att alla ska hänga med och känna sig delaktiga.

Hur har vi då nått dit vi är och hur får vi ännu fler unga att engagera sig i våra styrelser på alla nivåer? Det är inte så svårt. Det är bara att bestämma sig. Och hålla fast vid den linje vi bestämmer oss för. RF:s ordförande, Björn Eriksson, pratar om att alla fina riktlinjer, policys och tankar nu måste leda till verkstad. Och det gäller även inkludering när det gäller bland annat ålder.

Framtidsblickar, bland annat från konsultföretaget Kairos Future, spår att de unga sätter långsiktiga engagemang framför korta engagemang, den lilla världen framför den stora den närmaste tiden. Ungdomsbarometern sa redan 2014 att ungas engagemang och samhällsintresse ökar och då ska vi givetvis erbjuda dem plats i idrottsrörelsen.

IMG_4686_resized

Rapporten ”Vem håller i klubban?” presenterades och diskuterades idag vid Träffpunkt Idrott i Göteborg. I panelen deltog bland andra Skolidrottsförbundets ordförande, Erik Söderberg, och Riksidrottsförbundets ordförande, Björn Eriksson.

I debatten som nu förs kring klassfrågorna inom idrotten, allra senast genom rapporten från Centrum för Idrottsforskning, uppföljning av statens stöd till idrotten, tog mig tankarna tillbaka till 1970-talet i Falun.

Vi sålde 21-lotter, tärningslotter och säkert också någon annan typ av lotter. Vinstlotter och pengar för sålda lotter förvarades i en plastpåse i ett av köksskåpen i radhuset med heltäckningsmatta i gillestugan och väv på väggen i matrummet.

När lotterna var slutsålda rullade jag på cykeln ner till Postparkeringen, numer Gamla postparkeringen där partytältet ställts upp under skid-VM i vintras. På andra ledden, lite längre ner mot Trotzgatan låg Falu BS kansli i en röd träbyggnad (som jag minns den i alla fall).

Stolt klev jag in bland lagvimplar, bilder och pokaler och redovisade lottförsäljningen för Börje. Känslan var redan då, som 10- eller 12-åring att jag var en del i något större. I föreningen.

Den här gången kanske jag hade fått ihop till en poplinoverall med sponsortryck från Göthes Järn på ryggen. Eller så var det delbetalning för en cupresa.

Som jag minns det hade alla i föreningen en sådan overall, oavsett vad vi hade för stöd hemifrån, oavsett vad våra föräldrar arbetade med. Och det tack vare att vi alla sålde lotter, ingen köpte sig fri. Jag kan ha fel, men det är så jag minns det.

Och inte var det så jäkla noga när vi spelade sjumanna grus-serier på anrika Kopparvallen, (kanske mest känd för bandy och Bempa). Några av killarna kom direkt från en shoppingtur på stan i jeans, jeansjacka och playboy-skor. Klart att Erik och Jonas fick vara med ändå. Jag tror att vårt lag hette Leeds den säsongen.

Jag har ingen aning om vilka statliga och kommunala bidrag som fanns och hur de fördelades. Men jag vet att vi jobbade in pengar via lottförsäljning. Att köpa sig fri fanns inte.

Senare var jag mer aktiv i volleybollsektionen i KFUM Falun. Vi sålde julkalendrar med tecknade Falu-motiv. De hade en strykande åtgång, år efter år. Bingolotterna började nog göra sitt intåg. Och jag minns inte att vi – eller våra föräldrar – köpte oss fria.

Vi var nog inte fyllda 18 när flera av oss arbetade mer aktivt i föreningen som styrelseledamöter och ledare samtidigt som vi spelade själva. Vi hängde tillsammans, ibland på kansliet, ibland vid KFUM-gården där det senare anlades beachvolley-planer.

Får dagens barn och unga uppleva det som vi fick? Att vi jobbade ihop pengar, att vi var med på lika villkor, att vi hade en gemenskap över åldersgränser, att vi faktiskt också på ett tidigt stadium engagerade oss i föreningen.

Vet de ens att de är med i föreningen? Det är väl laget och lagkassan som gäller nu. Köp dig fri och träna, träna, träna.

Idrotten är en stor del av samhället och när samhället och människors attityder förändras, händer förstås något med idrottsrörelsen också. Om samhället inte är för alla, hur kan då idrotten vara det?

Idrottsrörelsen är förstås inte ansvarig för samhällsutvecklingen, men vill vi leva som vi lär kan vi heller inte bara åka med. Det är inte för sent att gå från ord till handling. Den nya strategin för svensk idrott som ska behandlas vid Riksidrottsmötet i Helsingborg i maj innehåller många fina ord och tankar. Jag hoppas att en enda idrottsrörelse tar chansen och gör dessa ord och tankar till verklighet.

Jag hoppas att det åter blir modernt att vara föreningsaktiv på det där gamla viset.

* * *

Minns jag fel? Har jag blivit en bitter gammal gubbe? Eller finns det kanske trots allt delar som var bättre förr? Jag minns i alla fall min barn- och ungdomstid inom idrotten med stor glädje och värme. Det vill och hoppas jag att många barn gör även i framtiden.

Och det var med stolthet jag sålde nästa omgång lotter. Med Göthes Järn på ryggen.

Har du tränat på lunchen idag? Eller tänkte du ta ett pass när du kommer hem? Cykla, springa, gymma? Eller kanske är ni ett gäng kompisar som spelar fotboll ihop när ni känner för det?

Erkänn att det är ganska skönt att du inte måste göra samma sak varje gång. Att du kan välja när och hur ofta du vill röra på dig.

I Svenska Skolidrottsförbundet är vi övertygade om att dina och andras barn tycker likadant.

Enligt Sveriges Televisions satsning på barnidrott, #ettsverige, är Svenska Skolidrottsförbundet ett av de 20 förbund som ökat i antal aktiviteter (4 %). Vi är inte förvånade. Eller vi är möjligen förvånade över att det inte är mer då vi har den verksamhet som efterlyses från barn, föräldrar, forskare och politiker på olika nivåer.

I ett antal år har Skolidrottsförbundet slagits för breddidrotten, för de barn och unga som inte vill ”satsa” på idrotten. För de barn och unga som älskar att röra på sig och delta i en gemenskap utan krav på att komma varje gång för att få vara med. Utan krav på att tävla.

Vi är ganska säkra på att vi sitter på en stor del av lösningen för att minska avhoppen från idrotten. En skolidrottsförening (Skol-IF) är barns och ungas egen förening. Där barn och unga själva är både aktivitetsledare och organisationsledare med (minst) en vuxen som stöd. Där barnen alltså själva är med och beslutar om sin verksamhet.

Forskaren Johan Norberg (som har uppdrag för Centrum för idrottsforskning) säger på svt.se att:

”… klubbarna är inte jättebra på att ta hand om de som bara vill ägna sig åt idrotten ibland. Det finns en grupp ungdomar som försvinner i det tysta därför att de inte uppmärksammas. Om man vill bryta trenden med att färre slutar måste man nog ta tag i det.”

Vi har tagit tag i det! Det är en stor del av Svenska Skolidrottsförbundets verksamhetsidé! Lägg till att vi står för utbildning i föreningskunskap, ledarskap och demokrati från tio års ålder och att man kan välja att tävla om man vill.

På det sättet skapar vi en idrott ur barnens perspektiv, inte ur de vuxnas. Låter väl rimligt?

Ur det får vi friskare barn som blir friskare vuxna. Dessutom från tidig ålder skolade i demokratifrågor och föreningskunskap, något som hela idrottsrörelsen och övriga samhället kan dra nytta av.

Att Skolidrottsförbundets idé fungerar, får vi bekräftat från skolor och kommuner, men även från exempelvis Riksidrottsförbundets distriktsorganisationer som stöttar på många ställen. Förbundet får även förfrågningar från fristående föräldrar som undrar hur man gör för att starta skol-IF.

Vi fortsätter med relativt små resurser göra allt vi kan för att hjälpa fler barn, unga, föräldrar, skolor och kommuner att starta fler föreningar av unga för unga. Vi vill bidra till att bygga en ny kultur inom idrottsrörelsen där det faktiskt också är naturligt att inte tävla.

Som Riksidrottsförbundets ordförande, Karin Mattsson Weijber, konstaterade i Aktuellt den 20 april:
”En del vill tävla, men alla vill inte det. Vi har en del att göra gällande till exempel flexibilitet.”

I Skolidrottsförbundet finns den flexibiliteten. Vi tar gärna ansvar och sprider våra kunskaper vidare.

Dagen du fyller år kan vara en dag av eftertanke.

Vad har jag lärt mig det senaste året? Vad har jag lärt mig under alla mina år?

På vägen till jobbet, denna 52:a födelsedag (låter konstigt, egentligen har du ju bara en dag då du föddes, eller återföds vi varje födelsedag?) reflekterade jag genom Lilljansskogen över vad jag uppskattar hos människor.

Det är förstås många saker, men jag fastnade för:

Ödmjukhet, kunskap och kompetens samt ärlighet och förmåga att förstå andra människor.

Att få och vilja dela med sig av kunskap, erfarenhet, makt och tankar är stort. Lite som Svenska Skolidrottsförbundets värdegrund och verksamhetsidé.

Tänkte också på att ha styrkan att utvecklas av svårigheter, motgångar och misstag. Att erkänna fel och brister för sig själv och andra och jobba på dem. För att komma ut starkare.

Men det är också en styrka att kunna lyfta det du är bra på och stå upp för det du tror på.

Detta, och mycket mer, hoppas och tror jag att Skolidrottsförbundet bidrar med och i framtiden kan bidra än mer med.

Vi jobbar på olika sätt för ökade resurser. Lobbningsarbete mot beslutsfattare, kontaktskapande med potentiella ekonomiska partners, ansökningar hos stiftelser som delar ut pengar till organisationer av olika slag.

Igår hade jag åter förmånen att få träffa riksdagspolitiker för att berätta om vår verksamhet. Jag berättade om vad vi drömmer om, om vad vi skulle kunna vara. Att vi på många ställen är jättebra, men att vi inte når ut över hela landet med endast ideella krafter. Som vanligt, måste jag säga, möttes jag av förståelse och uppskattning för våra tankar. Men vi är inte riktigt där.

Och hur mycket ideell kraft vi än har ute i landet så räcker inte resurserna. Om vi hade medel för att anställa konsulenter ute i landet skulle det betyda oerhört mycket för den svenska idrottsrörelsen och samhället i stort. Vi skulle verkligen kunna nå i stort sett alla barn. Och det skulle bidra till än fler barn och unga i idrottsrörelsen, förbättrad folkhälsa, bättre skolresultat, bredare demokratisk fostran och en mer lyckad integration i samhället.

Som sagt: Vi har värdegrunden, verksamhetsidén och drömmarna.

Var är du, mecenat eller filantrop, som vill hjälpa oss att genomföra dem för ett bättre samhälle?

Jag sitter och förbereder en presentation/föreläsning som jag ska hålla på GIH på tisdag nästa vecka. Vi har efter enträget arbete med att få en plats i det späckade schemat fått möjligheten att träffa blivande idrottslärare. De här blivande idrottslärarna är en viktig målgrupp för oss eftersom de i arbetslivet alldeles säkert kommer att stöta på skolidrottsföreningen på något sätt. Det finns ingen naturlag som säger att det är idrottsläraren som måste vara engagerad i en skol-IF, men så ser det ofta ut och då är det inte mer än rätt att de får höra mer om de förtjänster och utmaningar som finns med en idrottsförening på skolan. Så det ska de få höra. Men temat på föreläsningen är demokrati. Det är så jag passar in i läroplanen…

BildGymnastik- och idrottshögskolan, GIH

Och jag passar alldeles utmärkt faktiskt. Skolidrottsföreningen passar alldeles utmärkt.

En av våra medlemsföreningar lade ut den här filmen för någon vecka sedan. Det är föreningens högstadieelever som utbildar mellanstadielever som ska vara ledare för rastaktiviteter. De utbildar också föreningens ministyrelse som fungerar som en sektionsstyrelse som kan lämna förslag till huvudstyrelsen. Det är alltså barn som är 10-11 år som funderar över sin verksamhet, vad de ska göra och vad de behöver för att kunna göra det och vilka förslag som ska lämnas till huvudstyrelsen. De diskuterar och kommer överens. Se filmen och du förstår vad vår idé handlar om. Och är du lättrörd som jag så kanske du precis som jag får torka en tår.

Jag ska berätta om den här föreningen för lärarstudenterna. Jag ska berätta om att demokrati är att lyssna och bli lyssnad på. Att alla har det ansvaret och den rätten. Alla. Demokrati är inte en grej bara för vuxna över 18 år. Ett demokratiskt samhälle byggs från grunden. Ett demokratiskt samhälle byggs av att få lära sig att demokrati är ett ständigt pågående samtal. Det är inte den starkes rätt över den svage. Det är inte majoritetens makt över minoriteten. Demokrati är förmågan att göra så mycket som möjligt så bra som möjligt för så många som möjligt. Det är att förmågan att se minoriteten, att ta hänsyn till den. Kanske vill nästan alla i idrottsföreningen spela fotboll varje dag. Men det blir ändå bordtennis en dag i veckan för det finns de som älskar det snabba spelet över nätet, de kluriga servarna och hjärnornas kamp. De ska också få utrymme.

skolifs_dag

Det här kan barn och unga lära sig på lektioner i skolan. De kan prata och diskutera och läraren kan berätta om demokrati och delaktighet, om rösträtt, parlamentarism och allas lika värde. Det är bra. Men det är abstrakt. Det behöver vara på riktigt. Det behöver vara känslan av att få påverka på riktigt. Att ens röst gör skillnad, att det jag säger, tycker och tänker kan betyda något, förändra något, skapa något. Det är då vi förstår. Det är då barn och unga förstår att deras röst är något värd, att deras tankar har ett värde och kan påverka deras vardag. Skolidrottsföreningen är på riktigt. Och den, så idrottsförening den är, är en plats för alla. En skol-IF låter sig inte låsas vid traditionella idrotter, eller ens vid idrott. Jag vågar påstå att alla barn gillar att röra på sig, bara de får göra det på sitt sätt. Vi behöver inte ens kalla det idrott. Här finns plats för det. Samma idrottsförening som gjort filmen ordnar också barnkalas med fokus på lek och rörelse. En idrottsförening kan vara så mycket. En modern idrottsförening kan vara så mycket. En modern medlemsdriven demokratisk idrottsförening kan vara så mycket.

Idrottsrörelsen arbetar just nu mycket med att blicka in i framtiden. Att hjälpa föreningar bli ”framtidens idrottsförening”. Läs mer här: http://www.sisuidrottsutbildarna.se/Arbetsrum1/Foreningslara/FramtidensIF/MaterialetVansinnigtviktigavagval/

Vi hade förbundsmöte för en dryg vecka sedan. Det är demokrati det. Förbundsmöte. Det låter stort och viktigt. Och ja, årsmötet är viktigt. Men det kan inte vara bara det som föreningsdemokratin är uppbyggd kring och liksom det som gör att en förening är demokratisk. Ja, här fattas de viktigaste besluten och ja, här väljs en styrelse och ansvar utkrävs och förnyas. Men för att föreningens viktigaste möte ska kunna ha den tyngd vi så gärna tillskriver det måste ju det där samtalet vara igång också mellan mötena. Diskussionen behöver vara levande, många röster måste höras, idéer väckas och utvecklas och alla ska känna tillhörighet och delaktighet. Jag tänkte på det när det på vårt möte kallades odemokratiskt att inte på sittande möte få igenom nya förslag, nya tankar och nytt tyckande. Självklart får tankar väckas men för en fungerande demokrati behöver ämnen och förslag stötas och blötas och vandra från den ena till den andra. Det finns mer eller mindre demokrati och demokrati är också att ett möte kan bestämma att de inte vill lyssna på de obearbetade förslagen just nu. Samtalet fortsätter.

Bild

Vårt förbundsmöte är också en skola i den demokratiska mötesformen. Vi sätter en ära i att ge nybörjade en möjlighet att förstå och att delta på lika villkor. Det är odemokratiskt att använda sin kunskap och erfarenhet till att utmanövrera de som saknar det. Det är demokratiskt att dela med sig för att gemensamt höja kunskapen och förståelsen.

Det ska jag berätta för lärarstudenterna. Jag ska ge dem exempel på hur en skolidrottsförening kan vara en skola i demokrati. Hur en skolidrottsförening i samarbete med skolan kan göra barn och unga mer informerade om sina rättigheter, sin möjlighet att påverka och sin rätt att bli lyssnad på. Det kan tyckas magstarkt och att ta stora ord i munnen men en väl fungerande skolidrottsförening är utan tvekan ett av de allra bästa sätten för barn och unga att förstå demokratin och förbereda sig för och slå vakt om ett demokratiskt samhälle.  Lärarstudenterna är en viktig del i detta arbete och det ska jag få dem att förstå.

Borde väl räcka med en kvart för att fatta men jag har fått en och en halv timme, så det är väl bäst att jag förbereder mig lite till… 😉

Johan Sandler, kommunikatör på Skolidrottsförbundet

20140411_183535

Så här nöjd ser delar av förbundsstyrelsen ut när ungdom efter ungdom går upp i talarstolen på förbundsmötet och verkligen tar sin chans att påverka!

En fantastisk helg i Sundsvall är över. Den har bjudit på skratt, inspiration, möten med nya människor, bra diskussioner och bra beslut, framåtanda och en massa andra positiva saker. Framförallt glädjer det mig att det verkligen är ungdomarna som styr förbundet som är till för dem!

En reflektion från helgen är att det vore intressant att räkna ut medelålder eller medianåldern på dels deltagarna på förbundsmötet men även på dem som varit upp i talarstolen och gjort sin röst hörd under mötet. Jag är ganska säker på att dessa siffror skulle vara imponerande läsning för andra idrottsförbund, politiker, skolledare osv. När ungdomarna själva säger att det är inom skolidrottsföreningarna och skolidrottsförbundet de har lärt sig vad demokrati verkligen är blir jag stolt. Det är ju just det som är en stor del av vårt uppdrag!

Nu är det dags att blicka framåt! Under de kommande två åren ska vi tillsammans göra det här förbundet ännu bättre. Ni är väl med på tåget?

  • 1
  • 2