Etikettarkiv: folkhälsa

Från en verklighet till en annan – vikten av rörelse har vi alla gemensamt

Igår: riksdagsledamöter, partiledare och gamla statsministrar vid Riksmötets öppnande.
Idag: barn och skolpersonal på Parkhemsskolan som njöt av Skoljoggen.

Vad har de gemensamt förutom att de bidrar till att jag känner mig lyckligt lottad i ett varierat arbete?
De behöver rörelse, ung som gammal.
Och de förstnämnda kan på olika sätt bidra till att de senare får ökade möjligheter att röra på sig. Genom beslut om mer rörelse i skolan, genom samhällsplanering, genom riktade medel. Vi inom idrottsrörelsen ska bidra genom att använda de pengar vi får på bästa sätt för att fler ska få möjlighet att vara med oavsett förutsättningar.

Varv efter varv springer glada barn på Parkhemsskolan i Tullinge. Någon får ont i foten,  en annan tar lite vatten och fortsätter. De allra flesta tar sig runt varv efter varv utan krav på resultat eller jämförande med andra. Alla deltar på sina egna villkor.
När tiden är på väg att ta slut är det ändå några som frågar:
”Får man springa ett varv till?”
Ja, spring, bara spring. Eller gå. Eller hoppa. Njut av rörelseglädjen.

20170913_091114[1]

Idrottsläraren Jessica Edman är en som bidrar till rörelseglädje i högsta grad. Den här veckan har de hälsovecka på skolan, där Skoljoggen är en del. En annan är att barnen äter frukost tillsammans i skolan, en tredje att femmorna efter Skoljoggen cyklar till BMX-banan och testar den.
Hon kör rastdisco på fredagar och har provat med morgonfys för dem som vill.

– På mina idrottslektioner handlar det aldrig om tävling. Det handlar om allsidig motorisk träning där alla ska kunna och vilja delta.

Jag ler där jag står och tittar på de springande barnen. Jessica verkar ha lyckats. Glada barn joggar, går och springer. Kolla bara glädjen! Det lilla extra, hoppsteget, skratten och de viftande armarna.

Jessica har skapat mycket rörelse efter de förutsättningar hon har på skolan. Politiker kan skapa förutsättningar. Idrottsrörelsen, vi, kan skapa rörelse.  Som är rolig. För alla.

Det finns så många vinster för individen och samhället. Bättre inlärningsförmåga med bättre skolresultat som följd, med friskvård minskar behovet av sjukvård, med rörelse i förening skapar vi sammanhang och gemenskap. Vi behöver alla samverka för att nå bästa resultat: beslutsfattare, skolor, föräldrar, organisationer av olika slag. Alla med samma mål: friska och glada människor som gemensamt bidrar till ett friskt och glatt samhälle.

Igår hade jag förmånen att vara inbjuden till Riksmötets öppnande. Att i riksdagen, vår demokratiska högborg, få lyssna till regeringsförklaringen och efteråt få träffa riksdagsledamöter, men också flera tidigare statsministrar. Det var ett tillfälle att kort berätta om idrottens strategi mot 2025, ett kort tillfälle för påverkansarbete. Det arbetet måste vi alla inom idrottsrörelsen göra på olika nivåer för att nå bästa och mesta möjliga rörelse efter den enskilda personens egen förmåga. Jag hörde inte statsministern nämna idrotten i regeringsförklaringen, men jag hörde honom säga att vi ska bygga ett tryggare Sverige för alla. Och det innefattar för mig till stor del idrottsrörelsen.

Kungafamiljen var också på plats vid Riksmötets öppnande. Kronprinsessparet har engagerat sig i barns hälsa och rörelse med Gen-Pep. Fortsätt läsa Från en verklighet till en annan – vikten av rörelse har vi alla gemensamt

Vi vill bidra till en jämlik hälsa!

Nu sitter jag här igen. Framför datorn. Som jag gjorde mellan 7.30 och 15.30 med kortare avbrott.

Men just de där avbrotten är viktiga. Som när jag jobbar hemma; ta en tur upp och ner i trappen, gå ut till postlådan, kanske till och med plocka ner tvätten (det måste väl vara tillåtet under en rast?).

Nu sitter jag här. Igen. Framför datorn. Men det är efter drygt en halvtimmes jogg, efter ett antal steg, ett antal andetag i kallt regn, lite soldis – och fågelsång. Min favorit är koltrasten. Jag tränar för ett fysisk friskt liv. Men mer och mer märker jag att det allra viktigaste för mig är den mentala delen. För att få ny kraft, ny glädje och nya tankar. Och då är koltrasten en bra kompis.

Under joggingturen fick jag en idé, det blir ofta så. Upp med telefonen och skapa en joggblogg. Förvarnar om att det är lite berg- och dalbanekänsla, får jobba på det till nästa gång:

https://skolidrott.solidtango.com/widgets/embed/u605npux?auto_play=false

Om det inte gick fram så uppmanar jag alltså föräldrar, skolledare, kommunpolitiker att berätta för barn och unga om skol-IF. Och sedan så klart stötta i arbetet med barn och ungas egen förening. En väl fungerande skol-IF bidrar till såväl samhället som till övriga idrottsrörelsen. Här hittar ni mer: skolidrott.se, facebook.com/skolidrott. Och tveka inte att höra av er. Vi, våra distrikt och på ett antal ställen i landet även SISU, står redo att hjälpa till.

Alla mår däremot inte så bra. Många har andra saker än koltrasten att fundera på. Jag själv tillhör en gynnad del av befolkningen. Men enligt Folkhälsomyndighetens nyligen lämnade rapport till regeringen ökar psykisk ohälsa och övervikt. Enligt rapporten har nu drygt hälften av befolkningen i åldern 16-84 år övervikt eller fetma.

Rapportförfattarna säger också att det finns ett tydligt samband mellan utbildningsnivå och hälsa, samt, här citerar jag rakt av: ”Myndighetens årsrapport redovisar skillnader i hälsa utifrån kön, ålder och utbildningsnivå. Det finns andra grupper i befolkningen som av olika skäl också har sämre förutsättningar för god hälsa och därmed kan sägas vara utsatta, exempelvis personer med funktionsnedsättning, homosexuella, bisexuella, transpersoner, flyktingar och personer tillhörande någon av de fem nationella minoriteterna i Sverige”.

Lägre socioekonomisk status, desto sämre hälsa. Utsatta grupper desto sämre hälsa. Skolidrottsförbundet har möjligheten att inkludera fler grupper. Det är oftast väldigt billigt (ibland faktiskt gratis) att vara med i en skol-IF:s aktiviteter. Och när det gäller andra utsatta grupper jobbar vi på att lära oss mer för att bli mer inkluderande i hela rörelsen. Det ska vara en låg tröskel för att vara med hos oss.

Skolidrottsförbundet vill inkludera dessa grupper på ett tidigt stadium i rörelselivet. Nu rustar vi för att klara av det, vi rustar för att våra föreningar ska bli starkare och mer inkluderande. Det är egentligen ganska enkelt, vi förstår faktiskt inte varför inte fler skolledare, fler kommunpolitiker, fler föräldrar, hänger på. Skol-IF är ett enkelt, roligt och billigt sätt att bidra såväl till individens välmående och i förlängningen till samhällets välmående.

Och till övriga kompisar inom idrottsrörelsen vill vi säga: vi är ingen konkurrent, vi vill skicka nya aktiva utövare till din idrott, vi vill skicka nya, välutbildade ledare till din idrott.

Vårt budskap är tydligt: genom en satsning på skolidrottsföreningar lägger vi grunden till Svensk Idrotts strategi 2025. En strategi som till stor del handlar om en inkluderande och jämställd idrott. Vi börjar bygga den i skol-IF, vi bjuder på det.

För att klara av det vi vill ska vi också under det kommande året stärka vår organisation, inte minst våra distriktsförbund som i många fall gör ett fantastiskt jobb med utbildningar och stöttning av föreningarna. Men vi kan – och ska – bli bättre och tydligare även på den fronten.

Det – och flera andra insatser – ska göra oss så starka att vi stolta kan stå upp och säga: Vi bidrar till jämlik idrott och hälsa!

 

Alla vinner på fler i rörelse

Snön yr utanför köksfönstret. Landar mjukt och bildar ett täcke på förstukvisten och gatan utanför.

Snöbild

Och jag längtar ut. Längtar efter att få lufsa och ta emot vind och snöflingor i ansiktet. Att njuta av stunden, av lugnet, av att låta själen renas och tankarna klarna. För att sedan komma in i värmen – med färg i ansiktet – och äta en god lunch. Och ett antal timmar senare, efter mer betalt arbete, hushållsarbete och umgänge med mina kära, få lägga mig och sova. Helst åtta timmar.

Det är vad ett hälsosamt liv betyder för mig. Rörelse, bra mat, kärlek och sömn.

Men just idag, och några dagar tillbaka, blir det inget av med den helheten. Jag är förkyld, tung i huvudet, seg i tankarna och trött i kroppen. Längtar ändå ut. Rastlösheten sprider sig i trött kropp och tungt huvud.

I det stora är jag självklart mycket privilegierad. Jag har ju allt det där ovan när jag inte är förkyld (ja, allt utom träningen även när jag inte är det). Möjligheten och viljan att träna, en säng (ja, snart i alla fall, en ny är beställd), mat på bordet, tak över huvudet och en kär familj.

Tankarna kring det här inlägget väcktes av en inbjudan till en reflekterande diskussion med Fysioterapeuterna, fackförbundet för fysioterapeuter, det som tidigare hette sjukgymnast.

Fysioterapeuterna antog 2016 en ny vision: Att alla ska kunna leva ett hälsosamt liv i rörelse.

Självklart klarar de inte att uppfylla den visionen utan samverkan med andra, och där är förstås idrottsrörelsen och vi i Skolidrottsförbundet parter som kan bidra. Vi vill ju vara öppna för alla, alla ska få möjligheten att i skol-IF hitta rörelseglädjen som kan leda till livslångt idrottande.

Att alla ska kunna leva ett hälsosamt liv är förstås en politisk fråga i allra högsta grad, en fråga med socioekonomiska aspekter. En fråga om stadsplanering, om hur vi bygger och utnyttjar ytorna. Vi måste kunna tänka i flera led, det där med gungor och karuseller ni vet. Om vi lägger lite mer på förebyggande arbete, får vi tillbaka det längre fram.

Det handlar om att erbjuda aktiviteter som alla har råd med. Det handlar om att skapa kultur där alla är välkomna. Det handlar om inflytande för dem som vill röra på sig.

Fysiskt och mentalt friskare människor betyder lägre kostnader för sjukvård och fler arbetsföra. Och kan du arbeta, får du också möjlighet att vara i ett sammanhang, vilket de allra flesta mår bra av.

Det finns numera gott om bevis på att hjärnan fungerar bättre om vi rör på oss. Lyssna gärna på Anders Hansen, överläkare i psykiatri, och författare till boken Hjärnstark, om du har 40 minuter över. Eller förresten, prioritera det (har du möjlighet så passa på att röra dig medan du lyssnar).

Det kan påverka hela ditt – och andras – liv. Glöm att han vid ett tillfälle pratar om skolidrott när han menar skolämnet Idrott och hälsa. Men alldeles oavsett kan vi med skol-IF alltså bidra till både fysiskt friskare barn och unga samt högre skolbetyg. Ja, ni ser…

Därför jobbar vi på olika sätt för att hitta in på skolor för att få berätta om hur vi kan bidra till ett friskare samhälle, ja, för att alla ska kunna leva ett hälsosamt liv i rörelse. Vi klurar på hur vår verksamhetsidé och värdegrund ska nå så många som möjligt för ett friskare samhälle.

Rektorer och kommuntjänstemän, vi finns här, i de allra flesta delarna av landet. Vi behöver er förståelse, lägg en liten peng på att låta ett vuxenstöd i tjänsten stötta de unga i skol-IF och ni kan med stor säkerhet sträcka på er när medelbetygen presenteras om ett par år. Det är inte krångligare än så.

Känner att det här inlägget är en variant på sådant både jag själv och många andra har skrivit tidigare. Det blir lite jobbigt när jag tänker på att vi inte riktigt når fram, att inte fler politiska beslut fattas med mening att vi ska må bättre. Visst ser vi positiva exempel, men det behövs fler som exempelvis i Eskilstuna.

Eller som i Malmö där staden involverat Skånes Skolidrottsförbund i ett föreningsprojekt.

Men vi måste fortsätta att skriva och agera vidare mot Fysioterapeuternas vision:

Att alla ska kunna leva ett hälsosamt liv i rörelse.

Att röra på sig är helt enkelt medicin för kropp och själ.

Nu ser jag fram mot att diskutera frågan vidare med fysioterapeuter och andra senare i mars. Förhoppningsvis har både förkylningen och snön försvunnit då. Så att jag kan säga något klokt.

Känner efter en gång till, men kroppen säger fortfarande nej till en joggingtur i snöyran. Får vänta någon dag till innan jag ska bli bättre på att vara klok. Några tåhävningar, lite stretching, eventuellt en promenad och någon lätt magövning kanske jag ändå fixar. För livet.

 

 

Jag tror inte (bara) på mer av samma

Mer av samma?

Betyder mer av samma per automatik bättre?

Frågeställningen gäller den diskussion som nu pågår angående att regeringen och idrottsminister Gabriel Wikström (S) i nuläget säger nej till att utöka skolämnet Idrott och hälsa med 100 timmar.

Frågan drivs starkt av bland andra riksdagsledamoten Saila Quicklund (M) med stöd att av ett stort antal idrottskändisar, men även av Riksidrottsförbundet.

Jag vill direkt säga att jag inte är mot att det blir mer rörelse i skolan. För barnen och deras hälsa är det ett måste, i skolan når vi i stort sett alla barn och målet bör vara att skapa en jämställd hälsa.

Däremot: om vi bara lägger på 100 timmar av samma sak, menar jag att hälsoklyftorna istället ökar. De som redan är aktiva, som deltar på idrottslektionerna, får mer rörelse medan de inaktiva fortsätter att vara inaktiva. Det är ingen vild gissning att de som tycker om idrotten i skolan också är aktiva i förening efter skoltid.

Vi måste alltså först skapa någon form av rörelse som lockar de inaktiva barnen. Fråga dem vad som skulle få dem att röra på sig, utbilda i vikten av hälsa, kanske bygga rörelse på gejming om det är vad som får dem att aktivera sig.

Här är ett mycket gott exempel från Kringlaskolan i Södertälje:

https://www.facebook.com/groups/121441368013731/permalink/723214861169709/?hc_location=ufi

Barnen som fått välja och prova nya idrotter kommer oftare på idrottspassen i idrottshallen. Ett enkelt, men genialt sätt att bygga upp trygghet och rörelseglädje.

Exemplet ovan bygger egentligen på samma logik som den vi vill ska gälla i våra skol-IF. Att barn och unga själva väljer vilket sätt de vill röra sig på. Att vi erbjuder varierad rörelse, att alla kan hitta något som passar dem.

Och så – som jag sagt och skrivit så många gånger förr – fyller vi på med utbildning i ledarskap och föreningskunskap så att de unga kan leda yngre och varandra. Många är de som vittnar om att de haft nytta av sin tid i skol-IF även när de gått vidare i livet.

Vi börjar tidigt. Kanske inte så tidigt som i filmen nedan, men från tio års ålder har vi utbildningar för unga ledare.

Och är är ett riktigt gott exempel på hur en skol-IF driver varierade, regelbundna aktiviteter för sina medlemmar. Allt detta som schemat visar, får du delta på för 20 kronor i medlemsavgift! Med unga, engagerade ledare. Kolla in Vislanda skol-IF. https://m.facebook.com/story.php?story_fbid=1436284653057799&substory_index=0&id=729237423762529

Följ oss här på bloggen, men också på facebook.com/skolidrott och Instagram @skolidrottsforbundet

Skoljoggen och alla dessa leenden

Före sommaren skrev jag en text om Skoljoggen och om dess förmåga att skapa gemenskap och samhörighet. Nu är vi mitt inne i denna hektiska period joggande och jag är överraskad.

Jag hade ju glömt HUR viktigt det här är. Jag hade ju glömt allt engagemang, alla frågor från skolor som planerar sin Skoljoggendag, alla barn som faktiskt tack vare detta 34-åriga arrangemang får en upplevelse som jag hade glömt hur stor den är.

Har du någon gång varit ute på ett Skoljoggenarrangemang på en skola som förstått budskapet med Skoljoggen så vet du ju också precis hur det är. Om du inte glömt…

Alla dessa leenden.

De finns där överallt. Och de är äkta. Det går liksom inte att inte le när en är ute i naturen en vacker förhöstdag med sommarvärme, när en rör på sig och blir svettig i pannan, när en får hänga med sina skolkompisar. Klart en ler. Och leenden smittar. Leenden är oemotståndliga.

Skoljoggen får barn att må bra och det gör mig stolt. Arrangemanget har alltmer utvecklats till att vara en manifestation för glädje och gemenskap i ett idrotts-och rörelsesammanhang. Det är allt mer sällan en tävling med vinnare och förlorare. Det är allt oftare ett minne för livet med bara vinnare. I år kommer det återigen att ha varit närmare 2000 skolor som arrangerat Skoljoggen och hundratusentals barn har joggat. Och jag nås av berättelser om ”en underbar dag”, ”årets höjdpunkt”, ”bästa dagen”. På Instagram flödar det av bilder med #skoljoggen och #skoljoggen2016 som visar rörelseglädje och sammanhållning. Och leenden.

Jag cyklade till Husby i norra Stockholm i onsdags på Skoljoggens huvuddag. Det var en strålande dag. Trädens gröna blad hade fått en lätt antydan till gulnad av de svala nätterna som den senaste tiden överträffats med råge av de tropiska dagarna. På Järvafältet, detta vackra, stora fält av skog och mark, mötte jag upp lärare och elever som hoppande och skuttande och skrattande var på väg mot sin Skoljoggen. Varv efter varv sprang de. En klunk vatten, sedan iväg igen. Upp och ner för backarna och varmare och varmare i kroppen och gladare och gladare.

 

Leendena smittade. Jag var ett enda stort sådant på min väg mot arbetsplatsen vid Skanstull i den södra delen av Stockholms innerstad. I Kista hejade jag på ett annat gäng som var mitt i sin upplevelse av Skoljoggen. Och i Tantolunden på Södermalm var det ösigt värre och visst var det Skoljoggen där också. Och detta bara på en kort cykeltur i stan. Samtidigt var tre av mina kollegor ute på tre andra arrangemang. Det är då jag inser storheten av denna dag, detta Skoljoggenarrangemang. Det är då jag inser att jag ju glömt hur stort och viktigt detta ju är och hur många ansikten som spricker upp i leenden runt om i Sverige på denna dag och på andra Skoljoggendagar. Om ett år kör vi igen. Som vi alltid gör. Med ett leende.

/Johan Sandler, projektledare för Skoljoggen

 

Pokal till dem som får fler att röra på sig mer!

 

cup-1010909_1920

Semestrarna är över och vi är tillbaka i full gång. Och i det stora idrottslivet fortgår diskussionen om barns rörelse och hälsa.

Den senaste veckans skörd i mejlkorg och sociala medier har bland annat följande budskap:

  • Fler idrottstimmar i skolan.
  • Minst en timmes fysisk aktivitet om dagen för barn.

I debatten om fler timmar i skolämnet Idrott och hälsa driver Moderaterna frågan och vill öka tiden med 20 procent och riktar in sig på idrottsminister Gabriel Wikström. Wikströms, S, som tillsammans med MP och V röstade nej till ett sådant förslag i riksdagen.

Ja, jag håller med M om att det behövs mer rörelse i skolan. De har tidigare i en skuggbudget lagt ett förslag på att satsa 10 miljoner om året för att Skolidrottsförbundet ska bygga verksamhet i skol-IF på fritids.

Ja, jag håller också med Gabriel Wikström om att det inte bara är timantalet som skulle göra att barn rör på sig mer. Det krävs också fler behöriga lärare och ett nytt sätt att se på rörelse för att locka alla. Såsom Skolidrottsförbundet tänker, såsom Kalle gjorde i tv-programmet Gympaläraren. Nej, jag säger inte att skolan och läroplanen kan kopiera Kalles koncept rakt av, men lyssna på barnen och se till att det är möjligt för alla att röra på sig på det sätt de gillar. Kanske är det traditionell fotboll för en del, dans för en annan och Pokémon Go för en tredje. Skapa bredare förutsättningar likt den strategi idrottsrörelsen jobbar efter idag. Även om det traditionella idrottsämnet utvecklats sedan jag gick i skolan krävs än mer kreativitet och lyhördhet.

De allra, allra flesta mår ju bra av att röra på sig, bara de får göra det på sitt sätt. Det vill vi utveckla ytterligare inom Skolidrottsförbundet. Vi ser över tränings- och tävlingsformer (hur kan alla som vill vara med och tävla utan slutsegrare och utslagning?), vi utvecklar barn och ungas möjligheter att själva vara med och bestämma om sina aktiviteter. Och vi vill utbilda många fler barn och unga (och deras vuxenstöd) så att de kan leda varandra. En vision på längre sikt är att vi ska bidra till att råda bot på den ledarbrist som många gånger nämns inom idrottsrörelsen.

Vi är många som behöver dra vårt strå till stacken, och det är vi vuxna som måste ta det ansvaret. Det är ju vi som kan lära våra barn vad som är viktigt för att få ett gott och bra liv. Om vi tror – vilket jag gör – att det viktigaste faktiskt inte är att vinna varje cup eller tävling, måste vi skapa nya normer som visar barnen just det. Vi måste erbjuda alternativ, måste prata mer om rörelseglädje, om varför det är viktigt att röra på sig.

Tavla från RF

De vuxna som försvarar att det måste finnas tabeller och cupsegrare, överför ju egentligen bara vuxenidrott på barn.

Ett enkelt tips: berätta för era barn att det räcker långt om de bara gör sitt bästa efter dagsformen. Det är min fasta övertygelse att de som har den inre drivkraften och siktar på att bli proffs, kan fortsätta motiveras även om de inte får en stor pokal.

Alltså: idrottsrörelsen, skolan och vi föräldrar har ett gemensamt ansvar att hjälpa våra barn. Föräldrar – ni är så viktiga! Ni är så viktiga för era barn förstås, men också i det arbete som nu görs inom idrottsrörelsen för att skapa en bredare och mer inkluderande idrott. Ni föräldrar som är idrottsledare, på arenan eller i styrelserummet, har ett extra stort ansvar när det gäller den biten. Våga tänka att det är fint och bra, såväl för den enskilde som för samhället, att få fler att vara med längre. Att det är det som är den riktiga guldmedaljen!

Och vad kan du som inte är ledare göra då? Kanske börja med att lyssna på Örjan Ekblom, lektor vid GIH (Gymnastik- och Idrottshögskolan):

  • Skjutsa inte barnen.
  • Begränsa barnens stillasittande skärmtid.
  • Föregå med gott exempel.

Råden förmedlas av Anna Hafsteinsson Östenberg, sjukgymnast och lektor i idrottsvetenskap vid Linnéuniversitet i samband med att råd tagits fram av ”Yrkesföreningar för fysisk aktivitet. Råden är antagna av Svenska läkaresällskapet och Svenska barnläkarföreningen som rekommenderar minst en timmes fysisk aktivitet om dagen för barn 6–17 år.

– Under tonåren tenderar den fysiska aktiviteten att minska och kreativa lösningar som stimulerar till aktivitet behövs. Fysisk aktivitet under skoldagen kan ha särskilt stor betydelse för de unga som inte annars är aktiva, säger Ulrika Berg, barnläkare vid Astrid Lindgrens sjukhus.

Se där! Kreativa lösningar. Kopplar tillbaka till inledningen och förslaget om fler idrottstimmar i skolan. Vi måste skapa kreativa lösningar för att nå de fysiskt inaktiva barnen. Och kan det inte göras under skoltid går det att göra direkt efter skoltid med skol-IF som arrangör. Där är kreativitet inte bara tillåtet, det är önskvärt!

På tal om att idrotta längre, helst hela livet, bjuder jag på en film från YouTube. Möt Iron nun!

 

Att vinna glädje och gemenskap

Är så lyckligt lottad att jag får motionera på arbetstid. Skam vore i och för sig annars, om vi inte levde som vi lär inom idrotten där vi predikar alla vinster med att svettas, flåsa, kämpa, och – ha roligt tillsammans med andra.

I måndags lirade jag boll med ett gäng idrottsbyråkrater, ett fotbollspass på Kanalplan i Stockholm. Vi var mellan 21 och drygt 50 år gamla, vi spelar efter vår förmåga och har väldigt kul. Och vi räknar målen. Vi analyserar på ett lättsamt sätt spelet efteråt och ser fram mot nästa måndag (då stelheten bör ha lagt sig).

Oavsett vilket lag som gjorde flest mål den här gången är vi alla vinnare. Vi har motionerat, vi har skrattat, vi har umgåtts. Och lite grann mätt våra krafter. Däremot har vi snart glömt hur det gick. Och någon tabell har vi inte. Nästa gång är det nya lagkamrater.

Vart vill jag komma med det här?

Vid Riksidrottsmötet förra året antogs en strategi som syftar till att idrottsrörelsen ska bli än bredare, än mer inkluderande för att fler ska uppmuntras till att idrotta hela livet i förening. Målet är 2025, men många förbund, däribland Skolidrottsförbundet, tog direkt det här arbetet på allra största allvar och drog igång.

Vi ser nu över alla våra aktiviteter för att komma fram till hur vi kan erbjuda idrott, träning och för den som vill tävling, för alla. Det står faktiskt skrivet i våra grunddokument att vi ska göra just det.

Tavla från RF

Ett konkret arbete som pågår är att det görs en tävlingsutredning där en grupp ser över förbundets tävlingsverksamhet i detalj. Senast förra helgen träffades gruppen för att diskutera det första utkastet till förslag.

Det är för tidigt att avslöja vilka slutsatser gruppen har dragit, men som generalsekreterare för Skolidrottsförbundet ser jag många spännande frågor när det gäller nya tävlingsformer som alla kan ta del av. Måste det finnas en slutsegrare? Kan tjejer och killar tävla tillsammans? Måste det vara fasta lag eller kan vi träffas från flera föreningar och mixa lag? Och få nya vänner.

Skolidrottsförbundet är ett av 71 specialidrottsförbund inom Riksidrottsförbundet. I stort sett alla de övriga erbjuder verksamhet där ett av de yttersta målen är att bli elit, att bli bäst i Sverige eller bäst i världen. Behöver då också vi bedriva sådan verksamhet? Eller ska vi vara förbundet som erbjuder alla annan en rolig och inkluderande verksamhet?

Vi återkommer på vägen och hoppas på att styrelsen innan året är slut fattar ett genomtänkt beslut kring framtidens tävlande i Skolidrottsförbundet. Ett beslut som i längden leder till att fler tar del av vår verksamhet med glädje, glöd och gemenskap.

IMG_1417

Kopplat till motionsfotbollen jag beskrev ovan, kan jag nog säga att min fotbollsintelligens mognade sent. Bortsett från den fysiska biten är jag en betydligt bättre fotbollsspelare än jag var när 20 eller 25, när fotbollen var mer tävlingsinriktad för min del.

Jag växte ganska tidigt, är född under första halvåret, och fick ibland spela med ett år äldre killar. Sedan gick det utför. Eller kanske inte. Jag hamnade i ett div IV-lag, Sundborns GoIF, med många sköna och trevliga lagkamrater. Och hade fortsatt kul.

Jag har fortfarande kul. Både på planen och med kompisarna efteråt. Det är dit vi inom idrottsrörelsen måste sträva; alla ska få ha kul – oavsett om de idrottar för gemenskapen och hälsans skull eller om det är för att bli bäst i världen. Men bredden ska inte bara vara en förutsättning för att skapa elit. Bredden ska också vara sin egen om ni förstår vad jag menar. Jag hoppas – och tror – att när vi delvis förändrat kulturen, när tävlingslogiken inte är allenarådande, är det minst lika fint att vara ledare för en verksamhet som bidrar till att fler idrottar hela livet!

Det är förstås inte bara Skolidrottsförbundet som insett detta. Många av de andra förbunden inom Svensk Idrott jobbar med samma sak, men på olika nivåer. Fotbollförbundet har exempelvis tagit bort tabeller till och med 12 år som en del i översynen, Basketförbundet har Easy Basket och innebandyn är tydlig med sin utvecklingsplan.

Och mer kommer, det kan jag lova!

 

Vi är bäst – men ska bli ännu bättre!

skolidrottsföreningens_dag

Nu kan vi som jobbar inom Skolidrottsförbundet – ideella och anställda – sträcka på oss lite extra. Skolidrottsförbundet är nämligen, inte alls oväntat, det förbund med flest föreningar där unga (under 26 år) finns med i föreningsstyrelser. Det firar vi bland annat med att en 20-åring föreslås att bli valberedningens nästa ordförande och en av våra två mötesordföranden på förbundsmötet i april är 16 år!

Vilka är det egentligen som bestämmer inom idrotten? Hur stort är det demokratiska inflytandet i föreningslivet? Och har barn och unga någon makt i Sveriges största barn- och ungdomsrörelse?

Centrum för Idrottsforskning (CIF) har regeringens uppdrag att följa upp statens stöd till idrotten. Under 2015 har CIF tillsammans med Ramböll Management Consulting undersökt i vilken utsträckning idrottsrörelsens medlemmar deltar i föreningsdemokratin och hur mycket medlemskapet ger kunskap om demokratiska processer i samhället.

Studien visar att föreningarna styrs av cirka 17 procent av medlemmarna och att det i stor utsträckning är män över 40 år som styr. Men det gäller förstås inte i Skolidrottsförbundets föreningar. Våra föreningar lyfts i rapporten ”Vem håller i klubban?” fram som ett gott exempel på ungdomsinflytande då cirka 40 procent av föreningarna som svarat på enkäten har ledamöter under 26 år.

Vi kan – och ska – självklart bli än bättre. 40 procent är bra, men inte tillräckligt bra. Nästa mål måste vara att minst hälften av ledamöterna i våra föreningar ska vara under 25 år. Vi vill ju att barn och unga ska få förtroendet att själva leda, planera och styra över sin verksamhet. Och att de ska få leda varandra – unga leder unga! Vårt mål är att de unga ska få inflytande i nuet, men också ta med sig sina kunskaper ut i livet vare sig det handlar om idrott, politik, näringsliv eller i en bostadsrättsförening.

En del i vårt förbättringsarbete ligger precis i startgroparna. Vi ska ut och besöka minst tio kommuner, det kan bli fler då intresset visat sig vara stort, för att berätta om vinsterna med att ha och stötta skol-IF. Det handlar förstås om fysisk aktivitet och folkhälsa, men även om ungdomsinflytande, ledarskap och demokrati.

Med början förra året har vi också genomfört ett mycket uppskattat Ledarskapsprogram där första omgången avslutas i samband med förbundsmöte och jubileumsfirande 22–23 april. De 13 deltagarna mellan 15 och 23 år har vid fyra träffar bland annat fått gå på djupet när det gäller idrottsrörelsens demokratiska uppbyggnad, drivit egna påverkansprojekt i hemdistrikten och fått utbildning i retorik av Elaine Eksvärd. Allt för att de med nyvunnen kunskap och stärkt självförtroende ska kunna ta större plats och påverka inom den rörelse som är deras egen!

För att ge plats åt unga har förbundet inskrivet i stadgarna att två ledamotsplatser och en suppleantplats är vikt åt kandidater som är 26 år eller yngre vid inval.

Skolidrottsförbundet har jobbat länge och ihärdigt med att öka ungdomsinflytandet inom hela idrottsrörelsen. Vi lägger motioner till Riksidrottsmötet och senast i Helsingborg gjorde vårt påverkansarbete så att vi fick in två yngre (med stor erfarenhet) personer i valberedningen för Riksdrottstyrelsen. Den ena är vår egen styrelseledamot Jennifer van der Gronden som nu har ett mycket viktigt uppdrag i att hitta de personer som är bästa lämpade att arbeta i idrottens högsta styrelse. Utan påverkansarbetet på stämman hade valberedningen bestått av en homogen skara mellan 50 och 65 år. Och vilka hade de valt att titta på inför nästa styrelseval?

Vi vill fortsätta att ha en ledande roll när det gäller demokratiarbete och ungdomsinflytande inom Svensk Idrott. För att ytterligare stärka den biten och förbundet i sin helhet pågår flera arbeten parallellt. Kortfattat handlar det om att ena förbundet (alltså att vi alla jobbar mot samma mål oavsett var i organisationen vi finns), att ytterligare öka kännedomen om vårt arbete samt att se över våra aktiviteter så att alla ska känna sig välkomna till oss och därmed till idrottsrörelsen.

Och till er som inte tror att unga klarar av att jobba i en förenings- eller förbundsstyrelse vill jag bara säga: Med förtroende, ansvar och stöttning klarar de unga så mycket mer än ni tror. Vi tror på de unga och ett exempel är att vid förbundsmötet i april föreslås en 20-årig kvinna bli ny ordförande för den så viktiga valberedningen. Tvivlar inte en sekund på att hon gör det på allra bästa sätt. Ett annat exempel kopplat till förbundsmötet är att en av våra två mötesordförande fyller 16 år i år. Alla förbundsmöten föregås också av en ungdomsträff där vi bland annat lajvar förbundsmöte på förmiddagen före det officiella mötet. Allt för att alla ska hänga med och känna sig delaktiga.

Hur har vi då nått dit vi är och hur får vi ännu fler unga att engagera sig i våra styrelser på alla nivåer? Det är inte så svårt. Det är bara att bestämma sig. Och hålla fast vid den linje vi bestämmer oss för. RF:s ordförande, Björn Eriksson, pratar om att alla fina riktlinjer, policys och tankar nu måste leda till verkstad. Och det gäller även inkludering när det gäller bland annat ålder.

Framtidsblickar, bland annat från konsultföretaget Kairos Future, spår att de unga sätter långsiktiga engagemang framför korta engagemang, den lilla världen framför den stora den närmaste tiden. Ungdomsbarometern sa redan 2014 att ungas engagemang och samhällsintresse ökar och då ska vi givetvis erbjuda dem plats i idrottsrörelsen.

IMG_4686_resized

Rapporten ”Vem håller i klubban?” presenterades och diskuterades idag vid Träffpunkt Idrott i Göteborg. I panelen deltog bland andra Skolidrottsförbundets ordförande, Erik Söderberg, och Riksidrottsförbundets ordförande, Björn Eriksson.

En plats i solen

Det var lite kulet i morse. Klädde mig i tre lager skolidrottskläder och gav mig iväg mot Hammerstaskolan i Norsborg. De tre lagren visade sig under dagen vara överflödiga då jag omgavs av så mycket värme, såväl mänsklig som den som solen bjöd på.

Innan jag ens kom fram till skolan möttes jag av den första dosen mänsklig värme. Yrade runt kring Norsborgs t-banestation och frågade en kvinna om vägen till Hammerstaskolan dit jag skulle på Skoljoggen. Hon förklarade och jag började gå. Hon kom ikapp mig, vevade ner rutan och sa:
– Äsch, jag är lite sen till jobbet, men jag kör dig!
På vägen hann vi konstatera att vi hade gemensamma bekanta och prata lite fotboll och Skoljoggen.

Väl framme vid skolan hälsade jag på idrottsläraren Janne, 27. Ja, 27 år som idrottslärare på skolan alltså. Men fortfarande med ett imponerande engagemang. Inför första start pratade han till barnen:
– Många har frågat om det är betyg på Skoljoggen. Nej, det är inga betyg. Och det finns det som är viktigare i livet än betyg. Det är er hälsa, att ni mår bra. Och vi springer dessutom för barn som inte har det lika bra som vi, barn som har förlorat sina föräldrar.

Skoljoggen i lite av ett nötskal. Värme.

Och där, på min plats i solen (jag fick knäppa upp och plocka av mig kläder), var det mer än en gång jag kände lyckan av barn i rörelse. Barnens entusiasm, från 6-åringar till nior, smittade av sig. Varv efter varv gick, joggade och sprang de efter förmåga. Och jag hittar faktiskt inte på när jag säger att de flesta hade ett stort leende på läpparna.

Träffade också två killar jag haft i fotbollen i Rönninge och fick uppmuntrande ord om mitt ledarskap (Tack Paul och Christian). Värme från två 15-åringar.

Vidare till jobbet där jag höll ett par spännande anställningsintervjuer över telefon. Intervjuer som också innehöll värme och som utvecklar mig på ett personligt plan. Blir väldigt spännande att se vilka som blir våra nya arbetskamrater på Skolidrottsförbundet.

Innan det var dags att gå för dagen fick jag också glädjen att stötta en av våra trotjänare i ett av våra distrikt. Vi bollade och diskuterade och det känns som att vi kom fram till en bra lösning.

Jag känner det som att jag är lyckligt lottad, som att jag faktiskt har en plats i solen. Jag önskar att alla barn någon gång ska få en plats i solen, oavsett om det är på en skolgård i södra Stockholm, i idrottsrörelsen eller i en barnby i Bouar i Centralafrikanska republiken. De barnen kan inte fly. Men de kan få ett bättre liv med en ny familj, få gå i skolan och få äta sig mätta tack vare den insats som SOS Barnbyar gör där. Den frivilliga springslant som samlas in i samband med Skoljoggen går dit, till Astrid Lindgrens barnby.

Hur avslutade jag då den här Skoljoggen-dagen fylld av värme? Med en joggingtur så klart.

”Fråga barnen hur de vill ha sin idrott – bygg efter svaren”

Har du tränat på lunchen idag? Eller tänkte du ta ett pass när du kommer hem? Cykla, springa, gymma? Eller kanske är ni ett gäng kompisar som spelar fotboll ihop när ni känner för det?

Erkänn att det är ganska skönt att du inte måste göra samma sak varje gång. Att du kan välja när och hur ofta du vill röra på dig.

I Svenska Skolidrottsförbundet är vi övertygade om att dina och andras barn tycker likadant.

Enligt Sveriges Televisions satsning på barnidrott, #ettsverige, är Svenska Skolidrottsförbundet ett av de 20 förbund som ökat i antal aktiviteter (4 %). Vi är inte förvånade. Eller vi är möjligen förvånade över att det inte är mer då vi har den verksamhet som efterlyses från barn, föräldrar, forskare och politiker på olika nivåer.

I ett antal år har Skolidrottsförbundet slagits för breddidrotten, för de barn och unga som inte vill ”satsa” på idrotten. För de barn och unga som älskar att röra på sig och delta i en gemenskap utan krav på att komma varje gång för att få vara med. Utan krav på att tävla.

Vi är ganska säkra på att vi sitter på en stor del av lösningen för att minska avhoppen från idrotten. En skolidrottsförening (Skol-IF) är barns och ungas egen förening. Där barn och unga själva är både aktivitetsledare och organisationsledare med (minst) en vuxen som stöd. Där barnen alltså själva är med och beslutar om sin verksamhet.

Forskaren Johan Norberg (som har uppdrag för Centrum för idrottsforskning) säger på svt.se att:

”… klubbarna är inte jättebra på att ta hand om de som bara vill ägna sig åt idrotten ibland. Det finns en grupp ungdomar som försvinner i det tysta därför att de inte uppmärksammas. Om man vill bryta trenden med att färre slutar måste man nog ta tag i det.”

Vi har tagit tag i det! Det är en stor del av Svenska Skolidrottsförbundets verksamhetsidé! Lägg till att vi står för utbildning i föreningskunskap, ledarskap och demokrati från tio års ålder och att man kan välja att tävla om man vill.

På det sättet skapar vi en idrott ur barnens perspektiv, inte ur de vuxnas. Låter väl rimligt?

Ur det får vi friskare barn som blir friskare vuxna. Dessutom från tidig ålder skolade i demokratifrågor och föreningskunskap, något som hela idrottsrörelsen och övriga samhället kan dra nytta av.

Att Skolidrottsförbundets idé fungerar, får vi bekräftat från skolor och kommuner, men även från exempelvis Riksidrottsförbundets distriktsorganisationer som stöttar på många ställen. Förbundet får även förfrågningar från fristående föräldrar som undrar hur man gör för att starta skol-IF.

Vi fortsätter med relativt små resurser göra allt vi kan för att hjälpa fler barn, unga, föräldrar, skolor och kommuner att starta fler föreningar av unga för unga. Vi vill bidra till att bygga en ny kultur inom idrottsrörelsen där det faktiskt också är naturligt att inte tävla.

Som Riksidrottsförbundets ordförande, Karin Mattsson Weijber, konstaterade i Aktuellt den 20 april:
”En del vill tävla, men alla vill inte det. Vi har en del att göra gällande till exempel flexibilitet.”

I Skolidrottsförbundet finns den flexibiliteten. Vi tar gärna ansvar och sprider våra kunskaper vidare.