Tagg: gemenskap

Vi är många som frågar oss vad som händer i omvärlden just nu. Både i vår närhet och lite längre bort.

Vi reagerar på olika sätt på instabilitet, splittring och polarisering. Det finns de som tror på ”enkla lösningar” och det finns lösningar som tar lite längre tid, lite större tålamod och en stor arbetsinsats. Och som kräver kunskap, omtanke och en vilja att förena istället för att splittra.

Skolidrottsförbundets värderingsgrund vilar tryggt i Idrotten vill och Barnkonventionen som värnar barn och ungas rätt i samhället. Och det gäller alla barn och unga. I våra föreningar ska ingen väljas bort, inte av någon anledning. Du platsar, oavsett vilka kunskaper du har, oavsett vilken religion du tror på, oavsett vilket kön du har, oavsett var du är född, oavsett vem du älskar och oavsett om du har en funktionsvariation.

Alla dessa delar är viktiga, men just nu står arbetet med integration och inkludering högt på agendan. Lätt är det inte med så mycket information och desinformation som är i omlopp, vilket gör Skolidrottsförbundets pågående arbete och nedanstående satsning så nödvändig.

När regeringen presenterade höstbudgeten förra veckan visade idrottsminister Gabriel Wikström nämligen igen att han tror på idrottsrörelsens kraft. För 2017 finns 14 miljoner extra avsatta för ett intensifierat arbete i särskilt utsatta områden. Satsningen är långsiktig och syftar till att skapa varaktig idrottsverksamhet genom ledarutbildning och föreningskunskap.

gabriel-och-maslah

Ledarutbildning och föreningskunskap är ju, utöver fysisk aktivitet som passar alla, Skolidrottsförbundets huvudsakliga verksamhet. Vi är gärna med och tar ett större ansvar för att stärka föreningslivet och bidra till ett mer sammanhållet samhälle. Vi finns ju i skolan där de flesta barn finns.

Bara smaka på ordet förening. En gång till: förening. Vad får du för associationer?

För mig är det något mjukt, sammanhållande, inkluderande och vackert. Både organisatoriskt och fysiskt.

Om vi inom idrottsrörelsen föregår med gott exempel och lever som vi lär, är det ett stort steg på vägen. Påminner om vår värdegrund som förstås borde gälla även i övriga delar av samhället. Med tanke på att vi inom Svensk Idrott är cirka 3 miljoner medlemmar kan vi vara en än starkare kraft.

  • Glädje och gemenskap
  • Demokrati och delaktighet
  • Allas rätt att vara med
  • Rent spel

För att Skolidrottsförbundet ska kunna bidra än mer till ovanstående, fortsätter vi nu att utveckla vår utbildning Unga leder unga på olika sätt. Vi vill erbjuda fler varianter, vi tittar på digitalisering, tillgänglighet och uppdateringar för att fler ska kunna bidra till en stärkt rörelse och därmed ett starkare samhälle. Vi har många exempel på att ungdomar som fått ta plats i förening och förbund vittnar om att de blir starkare även i andra sammanhang.

img_1347

Vi fortsätter också att jobba för att ge våra föreningar det allra bästa stödet för att de ska kunna utvecklas och långsiktigt vara idrottens bas, föreningen där du tar klivet in i idrottsrörelsen. Då är det mycket viktigt att de ansvariga föreningarna har de kunskaper som krävs för att driva verksamheten – att vi skapar en kultur där det är vardag.

Förbundsstyrelsen har därför fastslagit vad som definierar en kvalitetsmässigt bra skol-IF:

  • Att erbjuda medlemmarna kvalitativa, regelbundna och varierande aktiviteter.
  • Att ha en styrelse bestående av unga medlemmar som stöttas av vuxen.
  • Att låta medlemmar, oavsett nivå, utbilda sig i föreningslära och ledarskap.
  • Att skapa former för demokrati och ungdomsinflytande.

För att lyckas med detta, för att nå ut till föreningarna, anställde vi för en månad sedan fem föreningsutvecklare som jobbar i olika delar av landet. Det gör att vi kommer närmare våra föreningar och kan finnas på plats när de behöver stöd för att utvecklas i den utpekade riktningen. Vi hoppas få medel för fler föreningsutvecklare under 2017 så att vi kan verka nära föreningarna på fler platser i landet.

Ytterligare en insats för att lyckas med våra föresatser är att kanslipersonal och styrelseledamöter inom kort påbörjar en utbildning i normkreativitet. Vi gör detta för att utöka vårt synfält, lära oss mer om strukturer som begränsar oss och bli än mer inkluderande i vårt tankesätt. Jag är övertygad om att detta utvecklar oss själva som individer och att det gagnar såväl förbundet som hela idrottsrörelsen.

Tillsammans i förening – så tar vi steg framåt.

Är så lyckligt lottad att jag får motionera på arbetstid. Skam vore i och för sig annars, om vi inte levde som vi lär inom idrotten där vi predikar alla vinster med att svettas, flåsa, kämpa, och – ha roligt tillsammans med andra.

I måndags lirade jag boll med ett gäng idrottsbyråkrater, ett fotbollspass på Kanalplan i Stockholm. Vi var mellan 21 och drygt 50 år gamla, vi spelar efter vår förmåga och har väldigt kul. Och vi räknar målen. Vi analyserar på ett lättsamt sätt spelet efteråt och ser fram mot nästa måndag (då stelheten bör ha lagt sig).

Oavsett vilket lag som gjorde flest mål den här gången är vi alla vinnare. Vi har motionerat, vi har skrattat, vi har umgåtts. Och lite grann mätt våra krafter. Däremot har vi snart glömt hur det gick. Och någon tabell har vi inte. Nästa gång är det nya lagkamrater.

Vart vill jag komma med det här?

Vid Riksidrottsmötet förra året antogs en strategi som syftar till att idrottsrörelsen ska bli än bredare, än mer inkluderande för att fler ska uppmuntras till att idrotta hela livet i förening. Målet är 2025, men många förbund, däribland Skolidrottsförbundet, tog direkt det här arbetet på allra största allvar och drog igång.

Vi ser nu över alla våra aktiviteter för att komma fram till hur vi kan erbjuda idrott, träning och för den som vill tävling, för alla. Det står faktiskt skrivet i våra grunddokument att vi ska göra just det.

Tavla från RF

Ett konkret arbete som pågår är att det görs en tävlingsutredning där en grupp ser över förbundets tävlingsverksamhet i detalj. Senast förra helgen träffades gruppen för att diskutera det första utkastet till förslag.

Det är för tidigt att avslöja vilka slutsatser gruppen har dragit, men som generalsekreterare för Skolidrottsförbundet ser jag många spännande frågor när det gäller nya tävlingsformer som alla kan ta del av. Måste det finnas en slutsegrare? Kan tjejer och killar tävla tillsammans? Måste det vara fasta lag eller kan vi träffas från flera föreningar och mixa lag? Och få nya vänner.

Skolidrottsförbundet är ett av 71 specialidrottsförbund inom Riksidrottsförbundet. I stort sett alla de övriga erbjuder verksamhet där ett av de yttersta målen är att bli elit, att bli bäst i Sverige eller bäst i världen. Behöver då också vi bedriva sådan verksamhet? Eller ska vi vara förbundet som erbjuder alla annan en rolig och inkluderande verksamhet?

Vi återkommer på vägen och hoppas på att styrelsen innan året är slut fattar ett genomtänkt beslut kring framtidens tävlande i Skolidrottsförbundet. Ett beslut som i längden leder till att fler tar del av vår verksamhet med glädje, glöd och gemenskap.

IMG_1417

Kopplat till motionsfotbollen jag beskrev ovan, kan jag nog säga att min fotbollsintelligens mognade sent. Bortsett från den fysiska biten är jag en betydligt bättre fotbollsspelare än jag var när 20 eller 25, när fotbollen var mer tävlingsinriktad för min del.

Jag växte ganska tidigt, är född under första halvåret, och fick ibland spela med ett år äldre killar. Sedan gick det utför. Eller kanske inte. Jag hamnade i ett div IV-lag, Sundborns GoIF, med många sköna och trevliga lagkamrater. Och hade fortsatt kul.

Jag har fortfarande kul. Både på planen och med kompisarna efteråt. Det är dit vi inom idrottsrörelsen måste sträva; alla ska få ha kul – oavsett om de idrottar för gemenskapen och hälsans skull eller om det är för att bli bäst i världen. Men bredden ska inte bara vara en förutsättning för att skapa elit. Bredden ska också vara sin egen om ni förstår vad jag menar. Jag hoppas – och tror – att när vi delvis förändrat kulturen, när tävlingslogiken inte är allenarådande, är det minst lika fint att vara ledare för en verksamhet som bidrar till att fler idrottar hela livet!

Det är förstås inte bara Skolidrottsförbundet som insett detta. Många av de andra förbunden inom Svensk Idrott jobbar med samma sak, men på olika nivåer. Fotbollförbundet har exempelvis tagit bort tabeller till och med 12 år som en del i översynen, Basketförbundet har Easy Basket och innebandyn är tydlig med sin utvecklingsplan.

Och mer kommer, det kan jag lova!

 

Har du tränat på lunchen idag? Eller tänkte du ta ett pass när du kommer hem? Cykla, springa, gymma? Eller kanske är ni ett gäng kompisar som spelar fotboll ihop när ni känner för det?

Erkänn att det är ganska skönt att du inte måste göra samma sak varje gång. Att du kan välja när och hur ofta du vill röra på dig.

I Svenska Skolidrottsförbundet är vi övertygade om att dina och andras barn tycker likadant.

Enligt Sveriges Televisions satsning på barnidrott, #ettsverige, är Svenska Skolidrottsförbundet ett av de 20 förbund som ökat i antal aktiviteter (4 %). Vi är inte förvånade. Eller vi är möjligen förvånade över att det inte är mer då vi har den verksamhet som efterlyses från barn, föräldrar, forskare och politiker på olika nivåer.

I ett antal år har Skolidrottsförbundet slagits för breddidrotten, för de barn och unga som inte vill ”satsa” på idrotten. För de barn och unga som älskar att röra på sig och delta i en gemenskap utan krav på att komma varje gång för att få vara med. Utan krav på att tävla.

Vi är ganska säkra på att vi sitter på en stor del av lösningen för att minska avhoppen från idrotten. En skolidrottsförening (Skol-IF) är barns och ungas egen förening. Där barn och unga själva är både aktivitetsledare och organisationsledare med (minst) en vuxen som stöd. Där barnen alltså själva är med och beslutar om sin verksamhet.

Forskaren Johan Norberg (som har uppdrag för Centrum för idrottsforskning) säger på svt.se att:

”… klubbarna är inte jättebra på att ta hand om de som bara vill ägna sig åt idrotten ibland. Det finns en grupp ungdomar som försvinner i det tysta därför att de inte uppmärksammas. Om man vill bryta trenden med att färre slutar måste man nog ta tag i det.”

Vi har tagit tag i det! Det är en stor del av Svenska Skolidrottsförbundets verksamhetsidé! Lägg till att vi står för utbildning i föreningskunskap, ledarskap och demokrati från tio års ålder och att man kan välja att tävla om man vill.

På det sättet skapar vi en idrott ur barnens perspektiv, inte ur de vuxnas. Låter väl rimligt?

Ur det får vi friskare barn som blir friskare vuxna. Dessutom från tidig ålder skolade i demokratifrågor och föreningskunskap, något som hela idrottsrörelsen och övriga samhället kan dra nytta av.

Att Skolidrottsförbundets idé fungerar, får vi bekräftat från skolor och kommuner, men även från exempelvis Riksidrottsförbundets distriktsorganisationer som stöttar på många ställen. Förbundet får även förfrågningar från fristående föräldrar som undrar hur man gör för att starta skol-IF.

Vi fortsätter med relativt små resurser göra allt vi kan för att hjälpa fler barn, unga, föräldrar, skolor och kommuner att starta fler föreningar av unga för unga. Vi vill bidra till att bygga en ny kultur inom idrottsrörelsen där det faktiskt också är naturligt att inte tävla.

Som Riksidrottsförbundets ordförande, Karin Mattsson Weijber, konstaterade i Aktuellt den 20 april:
”En del vill tävla, men alla vill inte det. Vi har en del att göra gällande till exempel flexibilitet.”

I Skolidrottsförbundet finns den flexibiliteten. Vi tar gärna ansvar och sprider våra kunskaper vidare.

Mina tankar kring läget i Sverige och världen just nu lever ett rörigt och eget liv. Terrorism, satir, yttrandefrihet, religiös och politisk extremism. Att då ge sig in i debatten om hur barn- och ungdomsidrott ska bedrivas kan te sig futtigt.

Men tankarna går ihop genom människan som av olika orsaker väljer att tro på olika sanningar. Idrott kan tyckas vara en bisak i det stora, men det är vad vi jobbar med, det är (bland annat) vad vi brinner för och tror på. Det är vårt medel. Vardagen måste gå vidare trots allt fruktansvärt omkring oss. Och med en väl genomtänkt barn- och ungdomsidrott kan vi bidra till ökad förståelse och ett bättre samhälle.

I den aktuella debatten gör vi också ett eller flera val. Ett är att välja om vi tror på de sanningar som presenteras i radions granskning.
Eller om vi litar blint på idrottens företrädare och andra som menar att det är orättvisa eller felaktiga anklagelser.

För mig är det inte svart eller vitt. Självklart är en anledning till att barn och unga slutar med idrott att de inte längre anses platsa, för att okunniga vuxna jagar pokaler. Lika självklart är att Riksidrottsförbundet och många specialidrottsförbund har tydliga och bra anvisningar för hur barn- och ungdomsidrott ska bedrivas. Den stora utmaningen är att nå varje enskild föreningsledare, i de allra flesta fall en förälder.

Som synen är nu är det nästan extremt och uppseendeväckande om träning inte leder till organiserad tävling. Prova att vända på rådande norm. Prova att tänka att barnidrottens mål inte är att få fram stjärnor. Prova att tänka att barn- och ungdomsidrottens mål inte i första hand är att vinna pokaler och medaljer.
Prova att tänka att målet är att få barn och unga, som blir vuxna, att ha roligt tillsammans och må bra. Att utvecklas dels inom sin idrott, men framförallt i det gemensamma föreningslivet där vi i en väl fungerande förening ges en chans att lära oss om demokrati och samspel. Där nyfikna, lekfulla barn och unga får växa till friska, hälsosamma och ansvarstagande vuxna. En vinst för hela samhället.
Ja, jag vet att det är så vi säger att vi gör. Men vi måste också, en gång för alla, gå från ord till handling, även ute i varje enskilt lag eller grupp!

Vi måste omdefiniera framgång, skapa en annan syn på framgång. Att alla gör sitt bästa och utvecklas i sin takt, efter sin förmåga. Och fortsätter att röra på sig livet ut. Det är mer värt än varje vinst i den lokala fotbollserien, eller vilket VM- eller OS-guld som helst! Det är så vi säger att vi gör. Men det är dags att gå från ord till handling.

Och hur gör vi då, förutom att vuxna måste tänka om?
I Skolidrottsförbundet tror vi att vår modell skulle bli framgångsrik även i övriga rörelsen. Kortfattat genom att ge barnen och de unga mer makt och inflytande över sin egen verksamhet. Som det är nu är det oftast de vuxna som planerar och leder aktiviteterna. Vi tror inte att det behöver vara så för att det ska bli givande verksamhet även i vuxna ögon.

För nog måste det vara så att det är barnen som själva vet bäst vad som är roligt? För det är ju glädjen vi är ute efter, inte pokalerna. Våga fråga. Det är väl inte så farligt om de bara vill spela och skjuta eller kanske till och med leka kull i olika varianter hela träningen? Och när de blir något äldre kanske vi till och med kan våga att låta barnen leda träningen?
Vuxna, eller varför inte äldre tonåringar, ska förstås finnas där för att stötta och leda. I skolidrottsföreningen har vi något som kallas vuxenstöd. De finns där just i detta syfte. Alla ledare, tränare, coacher borde se sig som vuxenstöd! Utöver att barnen har roligt får ni också i förlängningen mer kreativa barn som hittar egna lösningar.

Jag har, och har haft, en hel del kontakter med politiker på riksnivå från olika partier. Min tolkning och bedömning efter möten och samtal är att idrotten ganska säkert kan räkna med ett högre stöd om vi skruvar lite på verksamheten enligt ovan och på sätt får fler att hitta glädjen och stanna längre inom den föreningsdrivna idrotten.

I dagarna publicerades ett upprop av ett antal kända idrottsutövare. Med rätta kräver de att barnen i den svenska skolan ska få röra på sig mer.

Jag kan bara instämma. Min egen son går om ett par veckor ut nian. De har under de senaste terminerna haft två idrottslektioner i veckan. Många av dem har dessutom gått åt till den teoretiska delen. Jag är inte mot att barnen och ungdomarna också läser teori inom Idrott och hälsa, men mycket av det de läser kan likaväl rymmas inom samhällskunskap, naturkunskap samt hem- och konsumentkunskap. Låt barnen röra på sig!

Så länge inget händer – och även om det händer – tar vi i Svenska Skolidrottsförbundet ansvar för att barn och unga ska få idrotta på sina egna villkor. Eller kalla det att de ska få röra på sig och ha roligt. Tillsammans. I en skolidrottsförening är det barn och unga som själva planerar och driver verksamheten efter medlemmarnas önskemål. Eget ansvar föder motivation.

Ett mycket gott exempel är Klågerupskolans IF (Svedala kommun) där de unga står i kö för att få vara ledare i den mycket populära verksamheten. Ett bevis för föreningens framgång är att den 2012 utsågs till Årets idrottsförening i Skåne alla kategorier. Efter ett par års verksamhet.

Skol- och kommunledningen i Svedala prisar verksamheten och de unga ledarna. Skolans rektor säger:

– Föräldrarna är lyriska över hur äldre ungdomar leder aktiviteter för de yngre!

– Enorm utveckling i ansvarstagande och ledarskap. Relationer och trygghet på skolan, säger utvecklingsstrategen på utbildningsenheten i kommunen.

Hur kan en inte vilja ha en skolidrottsförening på sin skola? Jag ställer mig frågande till att inte fler skolledare, kommunala politiker och tjänstemän, satsar mer på att underlätta för barnen i skolan att starta skol-IF. Vi försöker påverka såväl på kommunal nivå som på riksnivå. Vi möter förståelse och uppskattning, men vad händer sedan? Detta är livsviktigt för att skapa en känsla av sammanhang och för att skapa långsiktig folkhälsa, såväl fysiskt som mentalt. I Skol-IF får du också från tidig ålder utbildning i demokrati, ledarskap, föreningskunskap!

Här är ett exempel från Borlänge, där Dalarnas Skolidrottsförbund under tre år med arvsfondsmedel jobbar för att få fungerande skol-IF i varje skola.

I det, och många andra fall, är integration en viktig del. Ett sätt att locka och introducera nyanlända till det svenska föreningslivet. Åter igen: Känsla av sammanhang och folkhälsa.

Jag vill också påpeka att i våra ögon används ordet skolidrott felaktigt. Det som debatteras av idrottsprofilerna är skolämnet Idrott och hälsa. För oss är skolidrott något jättekul som innebär att väldigt många kan ha roligt med fysisk aktivitet många gånger i veckan. Vi använder oss av #skolidrott på Twitter och vet att det är något positivt. Vi är 1 300 föreningar och 150 000 medlemmar. Men vi vill blir fler.

Så jag vill – politiska beslut om mer fysisk aktivitet i skolan eller inte – uppmana alla skolledare, andra tjänstemän och politiker att stötta och uppmuntra bildande av Skol-IF! Det finns faktiskt inga ursäkter.

Vill ni veta mer skriver barn och unga själva på www.skolifblogg.com samt vår hemsida www.skolidrott.se. Eller ring mig: 08-699 65 01.

Unga leder unga. Bilden är från en utbildning i Borlänge.

Bild