Etikettarkiv: idrott för alla

Utveckling är inte alltid av godo

I debatten som nu förs kring klassfrågorna inom idrotten, allra senast genom rapporten från Centrum för Idrottsforskning, uppföljning av statens stöd till idrotten, tog mig tankarna tillbaka till 1970-talet i Falun.

Vi sålde 21-lotter, tärningslotter och säkert också någon annan typ av lotter. Vinstlotter och pengar för sålda lotter förvarades i en plastpåse i ett av köksskåpen i radhuset med heltäckningsmatta i gillestugan och väv på väggen i matrummet.

När lotterna var slutsålda rullade jag på cykeln ner till Postparkeringen, numer Gamla postparkeringen där partytältet ställts upp under skid-VM i vintras. På andra ledden, lite längre ner mot Trotzgatan låg Falu BS kansli i en röd träbyggnad (som jag minns den i alla fall).

Stolt klev jag in bland lagvimplar, bilder och pokaler och redovisade lottförsäljningen för Börje. Känslan var redan då, som 10- eller 12-åring att jag var en del i något större. I föreningen.

Den här gången kanske jag hade fått ihop till en poplinoverall med sponsortryck från Göthes Järn på ryggen. Eller så var det delbetalning för en cupresa.

Som jag minns det hade alla i föreningen en sådan overall, oavsett vad vi hade för stöd hemifrån, oavsett vad våra föräldrar arbetade med. Och det tack vare att vi alla sålde lotter, ingen köpte sig fri. Jag kan ha fel, men det är så jag minns det.

Och inte var det så jäkla noga när vi spelade sjumanna grus-serier på anrika Kopparvallen, (kanske mest känd för bandy och Bempa). Några av killarna kom direkt från en shoppingtur på stan i jeans, jeansjacka och playboy-skor. Klart att Erik och Jonas fick vara med ändå. Jag tror att vårt lag hette Leeds den säsongen.

Jag har ingen aning om vilka statliga och kommunala bidrag som fanns och hur de fördelades. Men jag vet att vi jobbade in pengar via lottförsäljning. Att köpa sig fri fanns inte.

Senare var jag mer aktiv i volleybollsektionen i KFUM Falun. Vi sålde julkalendrar med tecknade Falu-motiv. De hade en strykande åtgång, år efter år. Bingolotterna började nog göra sitt intåg. Och jag minns inte att vi – eller våra föräldrar – köpte oss fria.

Vi var nog inte fyllda 18 när flera av oss arbetade mer aktivt i föreningen som styrelseledamöter och ledare samtidigt som vi spelade själva. Vi hängde tillsammans, ibland på kansliet, ibland vid KFUM-gården där det senare anlades beachvolley-planer.

Får dagens barn och unga uppleva det som vi fick? Att vi jobbade ihop pengar, att vi var med på lika villkor, att vi hade en gemenskap över åldersgränser, att vi faktiskt också på ett tidigt stadium engagerade oss i föreningen.

Vet de ens att de är med i föreningen? Det är väl laget och lagkassan som gäller nu. Köp dig fri och träna, träna, träna.

Idrotten är en stor del av samhället och när samhället och människors attityder förändras, händer förstås något med idrottsrörelsen också. Om samhället inte är för alla, hur kan då idrotten vara det?

Idrottsrörelsen är förstås inte ansvarig för samhällsutvecklingen, men vill vi leva som vi lär kan vi heller inte bara åka med. Det är inte för sent att gå från ord till handling. Den nya strategin för svensk idrott som ska behandlas vid Riksidrottsmötet i Helsingborg i maj innehåller många fina ord och tankar. Jag hoppas att en enda idrottsrörelse tar chansen och gör dessa ord och tankar till verklighet.

Jag hoppas att det åter blir modernt att vara föreningsaktiv på det där gamla viset.

* * *

Minns jag fel? Har jag blivit en bitter gammal gubbe? Eller finns det kanske trots allt delar som var bättre förr? Jag minns i alla fall min barn- och ungdomstid inom idrotten med stor glädje och värme. Det vill och hoppas jag att många barn gör även i framtiden.

Och det var med stolthet jag sålde nästa omgång lotter. Med Göthes Järn på ryggen.