Etikettarkiv: inflytande

Å du sköna förening!

Vi är många som frågar oss vad som händer i omvärlden just nu. Både i vår närhet och lite längre bort.

Vi reagerar på olika sätt på instabilitet, splittring och polarisering. Det finns de som tror på ”enkla lösningar” och det finns lösningar som tar lite längre tid, lite större tålamod och en stor arbetsinsats. Och som kräver kunskap, omtanke och en vilja att förena istället för att splittra.

Skolidrottsförbundets värderingsgrund vilar tryggt i Idrotten vill och Barnkonventionen som värnar barn och ungas rätt i samhället. Och det gäller alla barn och unga. I våra föreningar ska ingen väljas bort, inte av någon anledning. Du platsar, oavsett vilka kunskaper du har, oavsett vilken religion du tror på, oavsett vilket kön du har, oavsett var du är född, oavsett vem du älskar och oavsett om du har en funktionsvariation.

Alla dessa delar är viktiga, men just nu står arbetet med integration och inkludering högt på agendan. Lätt är det inte med så mycket information och desinformation som är i omlopp, vilket gör Skolidrottsförbundets pågående arbete och nedanstående satsning så nödvändig.

När regeringen presenterade höstbudgeten förra veckan visade idrottsminister Gabriel Wikström nämligen igen att han tror på idrottsrörelsens kraft. För 2017 finns 14 miljoner extra avsatta för ett intensifierat arbete i särskilt utsatta områden. Satsningen är långsiktig och syftar till att skapa varaktig idrottsverksamhet genom ledarutbildning och föreningskunskap.

gabriel-och-maslah

Ledarutbildning och föreningskunskap är ju, utöver fysisk aktivitet som passar alla, Skolidrottsförbundets huvudsakliga verksamhet. Vi är gärna med och tar ett större ansvar för att stärka föreningslivet och bidra till ett mer sammanhållet samhälle. Vi finns ju i skolan där de flesta barn finns.

Bara smaka på ordet förening. En gång till: förening. Vad får du för associationer?

För mig är det något mjukt, sammanhållande, inkluderande och vackert. Både organisatoriskt och fysiskt.

Om vi inom idrottsrörelsen föregår med gott exempel och lever som vi lär, är det ett stort steg på vägen. Påminner om vår värdegrund som förstås borde gälla även i övriga delar av samhället. Med tanke på att vi inom Svensk Idrott är cirka 3 miljoner medlemmar kan vi vara en än starkare kraft.

  • Glädje och gemenskap
  • Demokrati och delaktighet
  • Allas rätt att vara med
  • Rent spel

För att Skolidrottsförbundet ska kunna bidra än mer till ovanstående, fortsätter vi nu att utveckla vår utbildning Unga leder unga på olika sätt. Vi vill erbjuda fler varianter, vi tittar på digitalisering, tillgänglighet och uppdateringar för att fler ska kunna bidra till en stärkt rörelse och därmed ett starkare samhälle. Vi har många exempel på att ungdomar som fått ta plats i förening och förbund vittnar om att de blir starkare även i andra sammanhang.

img_1347

Vi fortsätter också att jobba för att ge våra föreningar det allra bästa stödet för att de ska kunna utvecklas och långsiktigt vara idrottens bas, föreningen där du tar klivet in i idrottsrörelsen. Då är det mycket viktigt att de ansvariga föreningarna har de kunskaper som krävs för att driva verksamheten – att vi skapar en kultur där det är vardag.

Förbundsstyrelsen har därför fastslagit vad som definierar en kvalitetsmässigt bra skol-IF:

  • Att erbjuda medlemmarna kvalitativa, regelbundna och varierande aktiviteter.
  • Att ha en styrelse bestående av unga medlemmar som stöttas av vuxen.
  • Att låta medlemmar, oavsett nivå, utbilda sig i föreningslära och ledarskap.
  • Att skapa former för demokrati och ungdomsinflytande.

För att lyckas med detta, för att nå ut till föreningarna, anställde vi för en månad sedan fem föreningsutvecklare som jobbar i olika delar av landet. Det gör att vi kommer närmare våra föreningar och kan finnas på plats när de behöver stöd för att utvecklas i den utpekade riktningen. Vi hoppas få medel för fler föreningsutvecklare under 2017 så att vi kan verka nära föreningarna på fler platser i landet.

Ytterligare en insats för att lyckas med våra föresatser är att kanslipersonal och styrelseledamöter inom kort påbörjar en utbildning i normkreativitet. Vi gör detta för att utöka vårt synfält, lära oss mer om strukturer som begränsar oss och bli än mer inkluderande i vårt tankesätt. Jag är övertygad om att detta utvecklar oss själva som individer och att det gagnar såväl förbundet som hela idrottsrörelsen.

Tillsammans i förening – så tar vi steg framåt.

Pokal till dem som får fler att röra på sig mer!

 

cup-1010909_1920

Semestrarna är över och vi är tillbaka i full gång. Och i det stora idrottslivet fortgår diskussionen om barns rörelse och hälsa.

Den senaste veckans skörd i mejlkorg och sociala medier har bland annat följande budskap:

  • Fler idrottstimmar i skolan.
  • Minst en timmes fysisk aktivitet om dagen för barn.

I debatten om fler timmar i skolämnet Idrott och hälsa driver Moderaterna frågan och vill öka tiden med 20 procent och riktar in sig på idrottsminister Gabriel Wikström. Wikströms, S, som tillsammans med MP och V röstade nej till ett sådant förslag i riksdagen.

Ja, jag håller med M om att det behövs mer rörelse i skolan. De har tidigare i en skuggbudget lagt ett förslag på att satsa 10 miljoner om året för att Skolidrottsförbundet ska bygga verksamhet i skol-IF på fritids.

Ja, jag håller också med Gabriel Wikström om att det inte bara är timantalet som skulle göra att barn rör på sig mer. Det krävs också fler behöriga lärare och ett nytt sätt att se på rörelse för att locka alla. Såsom Skolidrottsförbundet tänker, såsom Kalle gjorde i tv-programmet Gympaläraren. Nej, jag säger inte att skolan och läroplanen kan kopiera Kalles koncept rakt av, men lyssna på barnen och se till att det är möjligt för alla att röra på sig på det sätt de gillar. Kanske är det traditionell fotboll för en del, dans för en annan och Pokémon Go för en tredje. Skapa bredare förutsättningar likt den strategi idrottsrörelsen jobbar efter idag. Även om det traditionella idrottsämnet utvecklats sedan jag gick i skolan krävs än mer kreativitet och lyhördhet.

De allra, allra flesta mår ju bra av att röra på sig, bara de får göra det på sitt sätt. Det vill vi utveckla ytterligare inom Skolidrottsförbundet. Vi ser över tränings- och tävlingsformer (hur kan alla som vill vara med och tävla utan slutsegrare och utslagning?), vi utvecklar barn och ungas möjligheter att själva vara med och bestämma om sina aktiviteter. Och vi vill utbilda många fler barn och unga (och deras vuxenstöd) så att de kan leda varandra. En vision på längre sikt är att vi ska bidra till att råda bot på den ledarbrist som många gånger nämns inom idrottsrörelsen.

Vi är många som behöver dra vårt strå till stacken, och det är vi vuxna som måste ta det ansvaret. Det är ju vi som kan lära våra barn vad som är viktigt för att få ett gott och bra liv. Om vi tror – vilket jag gör – att det viktigaste faktiskt inte är att vinna varje cup eller tävling, måste vi skapa nya normer som visar barnen just det. Vi måste erbjuda alternativ, måste prata mer om rörelseglädje, om varför det är viktigt att röra på sig.

Tavla från RF

De vuxna som försvarar att det måste finnas tabeller och cupsegrare, överför ju egentligen bara vuxenidrott på barn.

Ett enkelt tips: berätta för era barn att det räcker långt om de bara gör sitt bästa efter dagsformen. Det är min fasta övertygelse att de som har den inre drivkraften och siktar på att bli proffs, kan fortsätta motiveras även om de inte får en stor pokal.

Alltså: idrottsrörelsen, skolan och vi föräldrar har ett gemensamt ansvar att hjälpa våra barn. Föräldrar – ni är så viktiga! Ni är så viktiga för era barn förstås, men också i det arbete som nu görs inom idrottsrörelsen för att skapa en bredare och mer inkluderande idrott. Ni föräldrar som är idrottsledare, på arenan eller i styrelserummet, har ett extra stort ansvar när det gäller den biten. Våga tänka att det är fint och bra, såväl för den enskilde som för samhället, att få fler att vara med längre. Att det är det som är den riktiga guldmedaljen!

Och vad kan du som inte är ledare göra då? Kanske börja med att lyssna på Örjan Ekblom, lektor vid GIH (Gymnastik- och Idrottshögskolan):

  • Skjutsa inte barnen.
  • Begränsa barnens stillasittande skärmtid.
  • Föregå med gott exempel.

Råden förmedlas av Anna Hafsteinsson Östenberg, sjukgymnast och lektor i idrottsvetenskap vid Linnéuniversitet i samband med att råd tagits fram av ”Yrkesföreningar för fysisk aktivitet. Råden är antagna av Svenska läkaresällskapet och Svenska barnläkarföreningen som rekommenderar minst en timmes fysisk aktivitet om dagen för barn 6–17 år.

– Under tonåren tenderar den fysiska aktiviteten att minska och kreativa lösningar som stimulerar till aktivitet behövs. Fysisk aktivitet under skoldagen kan ha särskilt stor betydelse för de unga som inte annars är aktiva, säger Ulrika Berg, barnläkare vid Astrid Lindgrens sjukhus.

Se där! Kreativa lösningar. Kopplar tillbaka till inledningen och förslaget om fler idrottstimmar i skolan. Vi måste skapa kreativa lösningar för att nå de fysiskt inaktiva barnen. Och kan det inte göras under skoltid går det att göra direkt efter skoltid med skol-IF som arrangör. Där är kreativitet inte bara tillåtet, det är önskvärt!

På tal om att idrotta längre, helst hela livet, bjuder jag på en film från YouTube. Möt Iron nun!

 

Stolt, glad och nöjd!

Norslund i Falun på 1970-talet, ett nybyggt typ miljonprogram. Ett gäng samlat. En tar ledarrollen. Det är olympiska spel på gång i sandlådan, över de låga staketen mot gräsmattan och runt klätterställningarna.

Tänk om jag då hade fått veta att det fanns något som hette skol-If. Tänk om jag som tonåring fått åka på ett förbundsmöte i Stockholm och möta andra tonåringar – och vuxna – som tagit tag i ledarpinnen. Om jag fått utbyta tankar och idéer kring ledarskap och föreningsliv. Och om ungas inflytande.

Nu blev det ändå en ledarbana. Men lite självlärt, kanske inte alltid helt genomtänkt. Tänk vad mycket mer jag hade fått med mig med skol-IF från tidig ålder.

Jag pendlar just nu – efter avslutat förbundsmöte- mellan två känslor när det gäller mitt arbete och engagemang i Skolidrottsförbundet:

  • Att fortsätta njuta av lyckokänslan efter lyckat förbundsmöte och jubileumsfest den gångna helgen.
  • Pirret av allt bra som är på gång i olika delar av Skolidrottsförbundet.

Och det är väl så det ska vara? Njuta av det som gått bra och samtidigt blicka och jobba framåt! Det är i det läget vi nu är som förbund.

Några revolutionerande beslut fattades inte vid förbundsmötet i helgen, men vi har tillräckligt mycket bra som redan är i rullning för att kunna se att utvecklingskurvan pekar stadigt uppåt.

Fortfarande ett par dagar efter avslutat möte går jag tillbaka till Skolidrottsförbundets Facebook-sida för att njuta av årets förbundsmöte och jubileumsfest. Och varje gång blir jag lika glad, stolt och nöjd! Och här finns fler bilder!

Glad, stolt och nöjd för att vi lever upp till att vara ett förbund för alla, unga som äldre. Glad stolt och nöjd för att 100-årsfesten blev lyckad. Glad stolt och nöjd för att vi tillsammans genomförde det formella mötet på ett korrekt, men ändå lättsamt, och trevligt sätt.

Många av oss som samlades för ungdomsträff, Ledarskapsprogram, formellt förbundsmöte och jubileumsfest, tyckte nog att dagarna gick för fort. Visst var vi trötta, men vi fick också så mycket energi av varandra, från 15 till 72 år! Det var verkligen glädje, glöd och gemenskap som vi vill ha det.

Två tidigare gs

Här ser vi två tidigare generalsekreterare, Ingemar Forsberg och Jan-Anders Allinger i samspråk.

Självklart uppstod även diskussioner, i och utanför mötessalen. Så ska det också vara. Skolidrottsförbundet jobbar för att alla ska få – och våga – göra sig hörda. Vi ska leva och leda som vi lär, varje dag ända in i märgen.

Vi berättar ofta att skol-IF och Skolidrottsförbundet är barn och ungas förening och förbund. Om vi tar förbundsmötet som exempel föregås det alltid av ett fiktivt förbundsmöte där de som är med första gången får öva sig i hur det går till i skarpt läge. Från årets förmöte hämtar vi att flera av de fiktiva motioner som skrivits mycket väl hade platsat på det formella årsmötet. Tänk om jag hade fått den chansen när jag var i tonåren.

Förmöte 2

Vi uppmuntrar också de unga att ta klivet upp i talarstolen. Med rutinerade Eva Johansson som mötesordförande känns det tryggt.

Vi konstaterar att en av två mötesordförande fortfarande går på gymnasiet och att mötessekreteraren är drygt 20 år.

Vi vet att mer än hälften av deltagarna på mötet är födda på 1990-talet.

Vi valde en ordförande i valberedningen som är 20 år.

Och när jag skriver ”vi”, menar jag Skolidrottsförbundet. Vi är inte de där i Stockholm, vi är inte enskilda distriktsförbund som jobbar var för sig, vi är inte vi och dom. Alla tillsammans är vi Skolidrottsförbundet. Det är viktigt att förstå om vi ska komma vidare och verkligen bli den starka basen i samhället och i idrottsrörelsen.

Vi utvecklas och utvecklar. Jag törs säga att vi ses som ett föredöme när gäller demokrati och när det ungt inflytande. Våra ungdomar utmärker sig positivt på allmänna träffar och i det lokala arbetet.

Tänk om jag fått veta att det fanns något som hette skol-IF när jag växte upp. Visst, jag blev ledare ändå, jag får leda det finaste förbundet och får vara med och påverka Svensk Idrott. Men varför chansa? När det finns något så fint och bra och utvecklande som skol-IF. Och Stefan Bergh, som gratulerade och talade till oss, han började i skol-IF och nu är han generalsekreterare för Riksidrottsförbundet.

Jag blir inte förvånad om vi har en kommande ledamot i Riksidrottsstyrelsen i våra led. Eller en generalsekreterare.

I väntan på det får vi njuta av bland annat den här filmen som visar hur det kan gå till i en skol-IF där vi jobbar med rörelse, ledarskap, demokrati och föreningskunskap.

Pär, generalsekreterare och stolt skolidrottare!

Därför är vi alla förlorare i ett rasistiskt system

Idag den 21 mars, är det Internationella dagen för avskaffandet av rasdiskriminering. Dagen vill hedra minnet av de 69 demonstranter som sköts till döds i kåkstaden Sharpeville i Sydafrika år 1960. 69 vuxna och barn som fredligt demonstrerade mot apartheidlagarna sköts av polisen. Ibland kanske vi tänker att ras är något förlegat som inte längre existerar. Vi säger att vi tror på alla människors lika värde men ändå sitter vissa på gatorna och tigger och varje dag går vi förbi dessa människor. Eller pojken som inte fick vara med fotbollslaget för att han inte talar svenska (se länk). Eller flickan som ska skickas tillbaka till Burundi trots oroligheter (se länk).

Skärmbild (61)

Dagligen kommer människor till Sverige som flyr krig i sina hemländer, för att de inte har något val. Människor kommer till Sverige för att söka trygghet och ändå vill vi inte alltid ge dem det. Vad innebär då allas lika värde?

Människor avhumaniseras och tillskrivs andra egenskaper för att vi inte ska kunna identifiera oss med dem. Så att vi kan gå förbi dessa utan dåligt samvete. Allt detta är rasism, allt detta är rasdiskriminering och ett brott mot mänskliga rättigheter.

Inom idrottsvärlden finns lika mycket rasism som i övriga samhället. Jag har träffat domare som starkt hävdar sin rätt att få använda N-ordet, för chokladbollen han ska äta i rondpausen har han ju alltid kallat så. Han, den vite domaren, diskriminerar ju ingen, han behandlar ju alla lika så varför ska inte han få säga det han alltid sagt om sin chokladboll. Men, det är inte bara han som inte förstår innebörden av rasism. Rasismen tar sig hela tiden olika uttryck och smyger sig in i den mest rättvisetänkande. I mig. I dig. För rasismen överlever genom att normaliseras och bli ”legitim”. Rasismen överlever när vi omedvetet delar upp människor i vi och dem, och ”dem” tillskrivs andra rättigheter än ”vi”.

Rasismen tar sig så många utryck att det enda sättet för oss att göra motstånd är att aldrig vara tysta, att alltid våga diskutera och öppna våra ögon så fort vi anar diskriminering. Ta en sådan tydlig sak som idrott. Vissa tror på fullaste allvar att svarta människor skulle vara födda till basketspelare just för att de är svarta och att vita människor presterar bättre på universitetet. Att tillskriva människor dessa egenskaper, att någon skulle vara naturligt bättre på basket på grund av hudfärg, är rasism på så många nivåer. Dels genom att påståendet indirekt hävdar att någon inte tränat sig till sina förmågor utan att det är medfött. Dels själva uppdelningen och generaliserandet att en hel grupp människor är annorlunda än en annan grupp. Detta är mycket farligt och blir ofta en självuppfyllande profetia vilket bland annat resulterar i att färre afroamerikaner går på universitetet än vita amerikaner. I USA lever denna rasistiska myt så starkt att unga afroamerikanska pojkar hoppar av skolan i tron om en basketkarriär, dock är det få som lyckas, och resultatet blir bland annat färre afroamerikaner med politiskt inflytande.

Att fortsätta tro på dessa rasteorier är att bortse från alla former av sociala och kulturella grunder och ett upprätthållande av ålderdomliga och diskriminerande strukturer som gör att vi värderar människor olika. Ingen människa föds med vissa egenskaper just på grund av att denne har en viss hudfärg. Nej, vi tillskriver människor vissa egenskaper som införlivas just på grund av fördomar.

Vi i Skolidrottsförbundet vill arbeta mot dessa fördomar och få alla barn och unga att tro på sina förmågor oavsett hudfärg. Det är inte det lättaste. Förra veckan fick vi chans att klappa oss själva på axeln då det visade sig att vi var det förbund med flest ungdomar i våra styrelser. Hur det ser ut med dessa ungdomars bakgrund och etnicitet förtäljer inte historien men vi vet att vi måste bli bättre på att inkludera alla. Särskilt inom förtroende- och ledaruppdrag då dessa poster ger inflytande och verkar som viktiga förebilder.

Så vad vill jag säga med allt detta? Jo, bland annat att så länge människor diskrimineras på grund av hudfärg måste vi våga prata om rasdiskriminering och inte låtsas som att människor inte längre delas in efter ras. Eftersom jag är vit kan jag inte själv uppleva rasism och jag har den vita människans privilegier vilket innebär att jag ofta får gratisskjuts. Därför ser jag inte heller all rasism som pågår och jag måste ibland ta hjälp för att öppna mina ögon. Det underlättar om vi hjälps åt. Om vi hjälper varandra att lyfta all form av diskriminering så att vi kan motverka den. För ingen människa, svart eller vit, gynnas av rasism. Kanske tror vi av rädsla att skydda oss själva att det är bäst om inte alla människor får bo och leva i Sverige, men innerst inne vet vi vad som är rätt, vad som är en human och kärleksfull värld. Så varje gång vi handlar utifrån rasism förlorar vi en del av oss själva, en del av det humana, mänskliga inom oss. Därför är vi alla förlorare i ett rasistiskt system.

Skärmbild (62)

Så med dessa ord låt dig gärna inspireras och fundera på följande:

  • Vad gör vi i denna fråga?
  • Varför är det viktigt för just oss som organisation?
  • Hur kan en skol-IF arbeta mot rasism?
  • Kan en skol-IF vara viktig i det arbetet?

Själv svarar jag på dessa frågor i nästkommande inlägg, så håll ut! Möjligheterna finns där ute, inom idrotten, i skolidrottsförbundet och i den lilla skolidrottsföreningen – ingenting är omöjligt när vi hjälps åt!

/Hanne Liljeholm

Referenser:

Gems, Gerald R.; Pfister, Gertrud (2009). ”Sport and race”. Understanding American Sport: In Culture and Society

SVD: http://www.svd.se/aven-vita-hoppar-hogt

http://skolidrottsbloggen.com/2016/03/16/vi-ar-bast-men-ska-bli-annu-battre/

Vi är bäst – men ska bli ännu bättre!

skolidrottsföreningens_dag

Nu kan vi som jobbar inom Skolidrottsförbundet – ideella och anställda – sträcka på oss lite extra. Skolidrottsförbundet är nämligen, inte alls oväntat, det förbund med flest föreningar där unga (under 26 år) finns med i föreningsstyrelser. Det firar vi bland annat med att en 20-åring föreslås att bli valberedningens nästa ordförande och en av våra två mötesordföranden på förbundsmötet i april är 16 år!

Vilka är det egentligen som bestämmer inom idrotten? Hur stort är det demokratiska inflytandet i föreningslivet? Och har barn och unga någon makt i Sveriges största barn- och ungdomsrörelse?

Centrum för Idrottsforskning (CIF) har regeringens uppdrag att följa upp statens stöd till idrotten. Under 2015 har CIF tillsammans med Ramböll Management Consulting undersökt i vilken utsträckning idrottsrörelsens medlemmar deltar i föreningsdemokratin och hur mycket medlemskapet ger kunskap om demokratiska processer i samhället.

Studien visar att föreningarna styrs av cirka 17 procent av medlemmarna och att det i stor utsträckning är män över 40 år som styr. Men det gäller förstås inte i Skolidrottsförbundets föreningar. Våra föreningar lyfts i rapporten ”Vem håller i klubban?” fram som ett gott exempel på ungdomsinflytande då cirka 40 procent av föreningarna som svarat på enkäten har ledamöter under 26 år.

Vi kan – och ska – självklart bli än bättre. 40 procent är bra, men inte tillräckligt bra. Nästa mål måste vara att minst hälften av ledamöterna i våra föreningar ska vara under 25 år. Vi vill ju att barn och unga ska få förtroendet att själva leda, planera och styra över sin verksamhet. Och att de ska få leda varandra – unga leder unga! Vårt mål är att de unga ska få inflytande i nuet, men också ta med sig sina kunskaper ut i livet vare sig det handlar om idrott, politik, näringsliv eller i en bostadsrättsförening.

En del i vårt förbättringsarbete ligger precis i startgroparna. Vi ska ut och besöka minst tio kommuner, det kan bli fler då intresset visat sig vara stort, för att berätta om vinsterna med att ha och stötta skol-IF. Det handlar förstås om fysisk aktivitet och folkhälsa, men även om ungdomsinflytande, ledarskap och demokrati.

Med början förra året har vi också genomfört ett mycket uppskattat Ledarskapsprogram där första omgången avslutas i samband med förbundsmöte och jubileumsfirande 22–23 april. De 13 deltagarna mellan 15 och 23 år har vid fyra träffar bland annat fått gå på djupet när det gäller idrottsrörelsens demokratiska uppbyggnad, drivit egna påverkansprojekt i hemdistrikten och fått utbildning i retorik av Elaine Eksvärd. Allt för att de med nyvunnen kunskap och stärkt självförtroende ska kunna ta större plats och påverka inom den rörelse som är deras egen!

För att ge plats åt unga har förbundet inskrivet i stadgarna att två ledamotsplatser och en suppleantplats är vikt åt kandidater som är 26 år eller yngre vid inval.

Skolidrottsförbundet har jobbat länge och ihärdigt med att öka ungdomsinflytandet inom hela idrottsrörelsen. Vi lägger motioner till Riksidrottsmötet och senast i Helsingborg gjorde vårt påverkansarbete så att vi fick in två yngre (med stor erfarenhet) personer i valberedningen för Riksdrottstyrelsen. Den ena är vår egen styrelseledamot Jennifer van der Gronden som nu har ett mycket viktigt uppdrag i att hitta de personer som är bästa lämpade att arbeta i idrottens högsta styrelse. Utan påverkansarbetet på stämman hade valberedningen bestått av en homogen skara mellan 50 och 65 år. Och vilka hade de valt att titta på inför nästa styrelseval?

Vi vill fortsätta att ha en ledande roll när det gäller demokratiarbete och ungdomsinflytande inom Svensk Idrott. För att ytterligare stärka den biten och förbundet i sin helhet pågår flera arbeten parallellt. Kortfattat handlar det om att ena förbundet (alltså att vi alla jobbar mot samma mål oavsett var i organisationen vi finns), att ytterligare öka kännedomen om vårt arbete samt att se över våra aktiviteter så att alla ska känna sig välkomna till oss och därmed till idrottsrörelsen.

Och till er som inte tror att unga klarar av att jobba i en förenings- eller förbundsstyrelse vill jag bara säga: Med förtroende, ansvar och stöttning klarar de unga så mycket mer än ni tror. Vi tror på de unga och ett exempel är att vid förbundsmötet i april föreslås en 20-årig kvinna bli ny ordförande för den så viktiga valberedningen. Tvivlar inte en sekund på att hon gör det på allra bästa sätt. Ett annat exempel kopplat till förbundsmötet är att en av våra två mötesordförande fyller 16 år i år. Alla förbundsmöten föregås också av en ungdomsträff där vi bland annat lajvar förbundsmöte på förmiddagen före det officiella mötet. Allt för att alla ska hänga med och känna sig delaktiga.

Hur har vi då nått dit vi är och hur får vi ännu fler unga att engagera sig i våra styrelser på alla nivåer? Det är inte så svårt. Det är bara att bestämma sig. Och hålla fast vid den linje vi bestämmer oss för. RF:s ordförande, Björn Eriksson, pratar om att alla fina riktlinjer, policys och tankar nu måste leda till verkstad. Och det gäller även inkludering när det gäller bland annat ålder.

Framtidsblickar, bland annat från konsultföretaget Kairos Future, spår att de unga sätter långsiktiga engagemang framför korta engagemang, den lilla världen framför den stora den närmaste tiden. Ungdomsbarometern sa redan 2014 att ungas engagemang och samhällsintresse ökar och då ska vi givetvis erbjuda dem plats i idrottsrörelsen.

IMG_4686_resized

Rapporten ”Vem håller i klubban?” presenterades och diskuterades idag vid Träffpunkt Idrott i Göteborg. I panelen deltog bland andra Skolidrottsförbundets ordförande, Erik Söderberg, och Riksidrottsförbundets ordförande, Björn Eriksson.

Vad gör du själv då?

Det hatas och hotas, analyserna är så ytliga att vi aldrig kommer till botten oavsett om det gäller frågor om mänskliga rättigheter och demokrati eller om det gäller när barn bör få tävla med resultat i fokus istället för utveckling och egen prestation. Ofta saknas fakta och kunskap.
Ibland, eller inte sällan, gäller det även etablerade debattörer, politiker och skribenter.  Hur har vi hamnat där? Men framför allt; hur tar vi oss därifrån?

Vi behöver ett kunskapslyft i samhällskunskap och demokrati. Men också i hur vi uppför oss mot varandra, hur vi kommunicerar. Med det minsta av intellekt i säcken konstateras att det ser ganska mörkt ut. Åtminstone om vi utgår från att sociala medier är en delspegel av samhället. Tack och lov möter jag än så länge mer värme i det fysiska livet. Kalla mig naiv tok om ni vill. Men fortfarande har jag en stark tro på att ett leende, ett tack, ett hej till en okänd, bidrar till att den personen skickar vidare och skapar en positiv spiral.

På Twitter har jag den senaste tiden sett ett antal personer som diskuterar ”vad gör du själv då, sitter du bara här på Twitter och gnäller?”
I Skolidrottsförbundet slutar vi aldrig jobba med våra utbildningar i demokrati och ledarskap och nu är ett läge där vi behövs mer än på mycket länge. Vi slutar aldrig tro på människors lika värde, vi slutar aldrig tro på rent spel, slutar aldrig tro på att värme, omtanke, gemenskap och inflytande skapar ett öppnare och mer tillåtande samhälle. Flera av våra föreningar startar och driver nu integrationsprojekt för att att med vår värdegrund lotsa nya svenskar in i samhället.

Så vill du bidra till samhällsnytta; engagera dig i en skol-IF, bidra till större demokratikunskaper,  hjälp oss att hjälpa barn och unga att bli ansvarstagande, inkluderande och omtänksamma vuxna.
Vi lever och leder som vi lär. Varje dag är en utvärdering i hur jag själv och förbundet lever upp till vår värdegrund. Hur vi lever vår värdegrund i varje möte. Vi jobbar aktivt för att detta ska nå ut i alla våra föreningar via våra distrikt.

Jag är stolt över att få jobba i Skolidrottsförbundet, stolt över våra ungdomar som i många fall har en kunskapsnivå, när det gäller demokrati och rent spel, som överstiger många vuxnas. Jag hoppas och tror att flera av dem kommer att gå långt och senare dyka upp i viktiga samhällsfunktioner. Och att de då aldrig tappar sin moraliska kompass.

Igår hade Riksidrottsförbundets nyinstiftade idrottsråd sitt första möte och vi representeras av vår ordförande Erik Söderberg. Erik fick under första mötet, inför representanter från Riksidrottsstyrelsen och ett tiotal andra förbund, berätta om hur Skolidrottsförbundet jobbar och hur vi planerar att jobba framåt. Erik fick mycket positiv respons, bland annat undrade någon retoriskt ”varför har inte alla idrottsföreningar sådan här verksamhet?”

Och du: Om du har makt, glöm aldrig att reflektera över hur du förvaltar din makt och din position. Varje dag.

 

Samarbete och större öron väg till framgång

Om drygt tre månader är det dags för det som kallas Idrottens riksdag. Formellt heter det Riksidrottsmötet och då träffas ombud från alla specialidrottsförbund för att ta beslut om Riksidrottsförbundets och SISU Idrottsutbildarnas framtida arbete och inriktning.
Det allra viktigaste området är förstås arbetet med strategin kring just framtidens idrott (Idrottsrörelsen 2.0) och motioner som är kopplade dit.

Personligen gillar jag Svenska Bandyförbundets motion Bandy_-_Tvingande_uppdelning_mellan_vinter-_och_so som föreslår en tydligare säsongsindelning mellan vinter- och sommaridrotter för att barn och unga ska få lättare att syssla med flera idrotter. Jag har nyligen slutat som fotbollstränare och krocken mellan exempelvis fotbollen och innebandyn är uppenbar. Det är inte fel att påstå att båda pågår i stort sett året runt.

Jag känner förstås också för vår egen motion: Skolidrottsf-rbundet_-_Idrottsr-relsen_2 som vill ge Riksidrottstyrelsen i uppdrag att se över LOK-stöd och Idrottslyft i syfte att uppmuntra föreningar som erbjuder flera idrotter eller tydligare samverkar med andra föreningar. Syftet är detsamma som bandyns; det ska vara möjligt att syssla med flera idrotter. Ett annat syfte är att du som tonåring ska kunna börja med en ny idrott, det ska inte vara för sent. Och i förlängingen: Idrott hela livet!

Drömmen vore om en förening, ensam eller i samverkan med andra, skulle kunna erbjuda ett brett spektra av idrotter där du ska kunna söka dig fram i lugn och ro för att kanske hitta din favoritidrott. Och om du gör det ska du också kunna välja på vilken nivå du vill utöva den i fortsättningen. Alltså: Det ska vara okej att lattja boll med kompisarna en gång i veckan i föreningens regi. Eller satsa på att bli bäst.

Du ska också erbjudas en icke grenspecifik ledarskaps- och föreningskunskapsutbildning i den tänkta föreningen. Det är kanske det just du blir bäst på.
Och, det vill jag trycka extra på, motionen är inte skriven för att gynna just Svenska Skolidrottsförbundets verksamhet. Den är skriven för att gynna och lyfta idrottsrörelsen mot nya höjder i nya tider.

Sannolikheten är också stor att vårt, idrottsrörelsens, ropande efter ökat statsstöd skulle få respons. Genom att visa att rörelsen verkligen är till för, och öppen för, alla, är jag övertygad om att plånboken skulle öppnas. Många företag satsar också på socialt ansvar vilket öppnar dörrar även för idrotten.

Forskarna vid Umeå universitet, Inger Eliasson och Annika Johansson, har på uppdrag av Svenska Innebandyförbundet tagit reda på varför flickor slutar spela innebandy – och vad som skulle kunna få tjejerna att fortsätta.

Citerar:
Det mest avgörande (för att sluta; min anmärkning) var mer fokus på prestation och resultat, förändringar i lagets sammansättning, nya tränare och förändrade attityder, höga krav på sig själv, intresse för en annan aktivitet och brist på tid.
Flera av flickorna efterfrågade flexiblare träningar där de till och med kunde haft individuella mål, oavsett om spelaren ville satsa eller bara ha roligt. Öppna träningar lyftes också upp som ett alternativ.

Många skulle också velat ha mer att säga till om, att tränarna skulle sett varje spelare och lyssnat på flickornas önskemål när det gäller träningsupplägg och liknande.

Fokus på prestation och resultat…

Flexiblare träningar med individuella mål…

Mer att säga till om…

Tack och bock. Frågor som de här (inflytande, glädje, egen utveckling) har Skolidrottsförbundet lyft gång på gång. Och då ofta setts som tävlingsmotståndare eller bara ”ett sånt där konstigt fleridrottsförbund, tidigare kategoriförbund.

Vi får dock positiva signaler från allt fler håll för våra tankar om hur vi skapar en idrott för alla. Många, från idrottsbyråkrater i olika organisationer via kommunala beslutsfattare till rikspolitiker och ekonomiska partners, är med på tankarna. Återstår att övertyga vissa specialidrottsförbund som har väldigt svårt att släppa det traditionella tänkandet.

Det som nu är ett måste för Idrottsrörelsen 2.0 är:
1) Samarbete i stället för konkurrens och kannibalism mellan idrottsförbunden. Uppmuntra fleridrottsföreningar och större samverkan mellan idrotter såväl när det gäller aktiviteter som planering.

2) Större öron. Lyssna på barn och unga och bygg idrotten efter vad de vill ha. Inte efter vad vi vuxna tycker och tror att barnen vill ha.

Fler tankar om motionerna till RIM hittar ni bland annat på Idrottens affärer där krönikören Dan Persson har tyckt till.

Vågar idrottsrörelsens medlemsförbund och föreningar tänka längre än på sitt eget förbund för att komma fram till idrottsrörelsens bästa?

Vi kan bättre inom idrotten!

Mina tankar kring läget i Sverige och världen just nu lever ett rörigt och eget liv. Terrorism, satir, yttrandefrihet, religiös och politisk extremism. Att då ge sig in i debatten om hur barn- och ungdomsidrott ska bedrivas kan te sig futtigt.

Men tankarna går ihop genom människan som av olika orsaker väljer att tro på olika sanningar. Idrott kan tyckas vara en bisak i det stora, men det är vad vi jobbar med, det är (bland annat) vad vi brinner för och tror på. Det är vårt medel. Vardagen måste gå vidare trots allt fruktansvärt omkring oss. Och med en väl genomtänkt barn- och ungdomsidrott kan vi bidra till ökad förståelse och ett bättre samhälle.

I den aktuella debatten gör vi också ett eller flera val. Ett är att välja om vi tror på de sanningar som presenteras i radions granskning.
Eller om vi litar blint på idrottens företrädare och andra som menar att det är orättvisa eller felaktiga anklagelser.

För mig är det inte svart eller vitt. Självklart är en anledning till att barn och unga slutar med idrott att de inte längre anses platsa, för att okunniga vuxna jagar pokaler. Lika självklart är att Riksidrottsförbundet och många specialidrottsförbund har tydliga och bra anvisningar för hur barn- och ungdomsidrott ska bedrivas. Den stora utmaningen är att nå varje enskild föreningsledare, i de allra flesta fall en förälder.

Som synen är nu är det nästan extremt och uppseendeväckande om träning inte leder till organiserad tävling. Prova att vända på rådande norm. Prova att tänka att barnidrottens mål inte är att få fram stjärnor. Prova att tänka att barn- och ungdomsidrottens mål inte i första hand är att vinna pokaler och medaljer.
Prova att tänka att målet är att få barn och unga, som blir vuxna, att ha roligt tillsammans och må bra. Att utvecklas dels inom sin idrott, men framförallt i det gemensamma föreningslivet där vi i en väl fungerande förening ges en chans att lära oss om demokrati och samspel. Där nyfikna, lekfulla barn och unga får växa till friska, hälsosamma och ansvarstagande vuxna. En vinst för hela samhället.
Ja, jag vet att det är så vi säger att vi gör. Men vi måste också, en gång för alla, gå från ord till handling, även ute i varje enskilt lag eller grupp!

Vi måste omdefiniera framgång, skapa en annan syn på framgång. Att alla gör sitt bästa och utvecklas i sin takt, efter sin förmåga. Och fortsätter att röra på sig livet ut. Det är mer värt än varje vinst i den lokala fotbollserien, eller vilket VM- eller OS-guld som helst! Det är så vi säger att vi gör. Men det är dags att gå från ord till handling.

Och hur gör vi då, förutom att vuxna måste tänka om?
I Skolidrottsförbundet tror vi att vår modell skulle bli framgångsrik även i övriga rörelsen. Kortfattat genom att ge barnen och de unga mer makt och inflytande över sin egen verksamhet. Som det är nu är det oftast de vuxna som planerar och leder aktiviteterna. Vi tror inte att det behöver vara så för att det ska bli givande verksamhet även i vuxna ögon.

För nog måste det vara så att det är barnen som själva vet bäst vad som är roligt? För det är ju glädjen vi är ute efter, inte pokalerna. Våga fråga. Det är väl inte så farligt om de bara vill spela och skjuta eller kanske till och med leka kull i olika varianter hela träningen? Och när de blir något äldre kanske vi till och med kan våga att låta barnen leda träningen?
Vuxna, eller varför inte äldre tonåringar, ska förstås finnas där för att stötta och leda. I skolidrottsföreningen har vi något som kallas vuxenstöd. De finns där just i detta syfte. Alla ledare, tränare, coacher borde se sig som vuxenstöd! Utöver att barnen har roligt får ni också i förlängningen mer kreativa barn som hittar egna lösningar.

Jag har, och har haft, en hel del kontakter med politiker på riksnivå från olika partier. Min tolkning och bedömning efter möten och samtal är att idrotten ganska säkert kan räkna med ett högre stöd om vi skruvar lite på verksamheten enligt ovan och på sätt får fler att hitta glädjen och stanna längre inom den föreningsdrivna idrotten.

Nu blickar vi framåt!

20140411_183535

Så här nöjd ser delar av förbundsstyrelsen ut när ungdom efter ungdom går upp i talarstolen på förbundsmötet och verkligen tar sin chans att påverka!

En fantastisk helg i Sundsvall är över. Den har bjudit på skratt, inspiration, möten med nya människor, bra diskussioner och bra beslut, framåtanda och en massa andra positiva saker. Framförallt glädjer det mig att det verkligen är ungdomarna som styr förbundet som är till för dem!

En reflektion från helgen är att det vore intressant att räkna ut medelålder eller medianåldern på dels deltagarna på förbundsmötet men även på dem som varit upp i talarstolen och gjort sin röst hörd under mötet. Jag är ganska säker på att dessa siffror skulle vara imponerande läsning för andra idrottsförbund, politiker, skolledare osv. När ungdomarna själva säger att det är inom skolidrottsföreningarna och skolidrottsförbundet de har lärt sig vad demokrati verkligen är blir jag stolt. Det är ju just det som är en stor del av vårt uppdrag!

Nu är det dags att blicka framåt! Under de kommande två åren ska vi tillsammans göra det här förbundet ännu bättre. Ni är väl med på tåget?

Hur jobbar ni med inflytande?

Kan inte släppa det. Måste skriva en kortis. Igen. Ni måste bara få chansen att läsa om hur det kan se ut när det gäller barns och ungdomars inflytande i idrottsrörelsen. Om hur glad jag blir när jag läser det senaste blogginlägget på bloggen för skolidrottsföreningar: http://skolifblogg.com/2014/03/31/unga-lar-yngre-det-ar-en-fantastisk-resa-inom-skolidrotten/

Missa inte att följa länkarna för att läsa mer.

Klågerupskolans IF är en av våra mer framgångsrika och uppmärksammade föreningar för tillfället. Och om vi pratar inflytande är det inte att undra på.

Föreningens styrelse och ledare består av högstadieelever. Men som sig bör finns också ett ”ungdomsråd”, kallat Ministyrelsen. Och ett projekt som kallas Rastisar. I båda fallen är det barn i mellanstadieåldern som utbildas till såväl organisations- som aktivitetsledare.

Visst är det egentligen självklart att det ska vara så? Att de som finns i verksamheten också är med och bestämmer om den?

På fredag är jag och styrelseledamoten Jennifer van der Gronden inbjudna till en workshop om ungdomsinflytande av SISU Idrottsutbildarna. Då ska vi berätta om våra tankar kring ungdomsinflytande. Att berätta om Klågerupskolans IF blir en del. Men det finns mer. Hör gärna av er och berätta hur ni gör i er förening, skol-IF eller annan. Så tar vi med oss det.

Gå in och läs bloggen och följ länkarna för att läsa mer om Ministyrelsen och Rastisarna. Det är mycket inspirerande.