Etikettarkiv: mänskliga rättigheter

Från en verklighet till en annan – vikten av rörelse har vi alla gemensamt

Igår: riksdagsledamöter, partiledare och gamla statsministrar vid Riksmötets öppnande.
Idag: barn och skolpersonal på Parkhemsskolan som njöt av Skoljoggen.

Vad har de gemensamt förutom att de bidrar till att jag känner mig lyckligt lottad i ett varierat arbete?
De behöver rörelse, ung som gammal.
Och de förstnämnda kan på olika sätt bidra till att de senare får ökade möjligheter att röra på sig. Genom beslut om mer rörelse i skolan, genom samhällsplanering, genom riktade medel. Vi inom idrottsrörelsen ska bidra genom att använda de pengar vi får på bästa sätt för att fler ska få möjlighet att vara med oavsett förutsättningar.

Varv efter varv springer glada barn på Parkhemsskolan i Tullinge. Någon får ont i foten,  en annan tar lite vatten och fortsätter. De allra flesta tar sig runt varv efter varv utan krav på resultat eller jämförande med andra. Alla deltar på sina egna villkor.
När tiden är på väg att ta slut är det ändå några som frågar:
”Får man springa ett varv till?”
Ja, spring, bara spring. Eller gå. Eller hoppa. Njut av rörelseglädjen.

20170913_091114[1]

Idrottsläraren Jessica Edman är en som bidrar till rörelseglädje i högsta grad. Den här veckan har de hälsovecka på skolan, där Skoljoggen är en del. En annan är att barnen äter frukost tillsammans i skolan, en tredje att femmorna efter Skoljoggen cyklar till BMX-banan och testar den.
Hon kör rastdisco på fredagar och har provat med morgonfys för dem som vill.

– På mina idrottslektioner handlar det aldrig om tävling. Det handlar om allsidig motorisk träning där alla ska kunna och vilja delta.

Jag ler där jag står och tittar på de springande barnen. Jessica verkar ha lyckats. Glada barn joggar, går och springer. Kolla bara glädjen! Det lilla extra, hoppsteget, skratten och de viftande armarna.

Jessica har skapat mycket rörelse efter de förutsättningar hon har på skolan. Politiker kan skapa förutsättningar. Idrottsrörelsen, vi, kan skapa rörelse.  Som är rolig. För alla.

Det finns så många vinster för individen och samhället. Bättre inlärningsförmåga med bättre skolresultat som följd, med friskvård minskar behovet av sjukvård, med rörelse i förening skapar vi sammanhang och gemenskap. Vi behöver alla samverka för att nå bästa resultat: beslutsfattare, skolor, föräldrar, organisationer av olika slag. Alla med samma mål: friska och glada människor som gemensamt bidrar till ett friskt och glatt samhälle.

Igår hade jag förmånen att vara inbjuden till Riksmötets öppnande. Att i riksdagen, vår demokratiska högborg, få lyssna till regeringsförklaringen och efteråt få träffa riksdagsledamöter, men också flera tidigare statsministrar. Det var ett tillfälle att kort berätta om idrottens strategi mot 2025, ett kort tillfälle för påverkansarbete. Det arbetet måste vi alla inom idrottsrörelsen göra på olika nivåer för att nå bästa och mesta möjliga rörelse efter den enskilda personens egen förmåga. Jag hörde inte statsministern nämna idrotten i regeringsförklaringen, men jag hörde honom säga att vi ska bygga ett tryggare Sverige för alla. Och det innefattar för mig till stor del idrottsrörelsen.

Kungafamiljen var också på plats vid Riksmötets öppnande. Kronprinsessparet har engagerat sig i barns hälsa och rörelse med Gen-Pep. Fortsätt läsa Från en verklighet till en annan – vikten av rörelse har vi alla gemensamt

Att bryta normer för att ge plats

Barn på lågstadiet slutar idrotta för att de inte är duktiga.

Vi tar det igen.

Barn på lågstadiet slutar idrotta för att de inte är duktiga.

Detta säger i alla fall en SIFO-undersökning som gjorts på uppdrag av Rädda barnen. Det är 1 000 föräldrar till barn som svarat, vilket i och för sig gör att svaren inte kommer direkt från barnen. Och är det normen att det är viktigt att vinna och vara bäst som styr detta?

Men ändå. Det känns inte bra att många barn inte känner sig välkomna i idrotten. Det som ger hopp är att Svensk Idrott just nu jobbar hårt med att bredda sig; att finnas till för fler oavsett om du vill bli bäst eller om du tycker att det är kul och skönt att träna tillsammans med andra.

Även inom Skolidrottsförbundet har vi ett jobb att göra. Och det är precis vad vi gör just nu på flera olika sätt. Vi vill erbjuda alla Sveriges skolbarn- och ungdomar varierade, återkommande aktiviteter, vi vill att de själva är med och styr, leder, sina aktiviteter, vi vill att de utbildar sig och att även de medlemmar som inte är ledare får reell möjlighet att påverka.

Detta måste ske i våra 1 300 föreningar och där är vi inte än. Vi jobbar på det och under återstoden av det här året och under nästa år händer mycket. Vi har ett utvecklingsarbete igång. Ni får höra mer på vägen.

Ett av våra ledord i det här arbetet är inkludering. Inkluderande ledarskap, inkluderande aktiviteter. Ja, en inkluderande miljö och kultur. Oavsett vem du är eller var du bor, eller vad du har för ekonomiska förutsättningar, ska du få den här möjligheten.

Och för att bli ännu bättre på inkludering inledde vi tidigare i veckan en diplomeringsutbildning i normkreativitet med Rebecca Vinthagen från Settings (ägare av utbildningen) och Jenny Claesson från Add Gender. Kortfattat och förenklat för att bli bättre på att se normer och strukturer för att ta till tillvara alla kompetenser. Det är alla vi på kansliet, två styrelseledamöter och ett par kompisar från andra förbund.

Ta mig själv som exempel. Vem ser du när du ser mig? En drygt 50-årig man, vit, inte så mycket hår längre, sticker inte ut klädmässigt, men med en gubbkeps ibland. Försök att på riktigt utifrån det tala om vem jag är, vad jag står för, vad jag kan och tycker. Nu kanske du som läser känner mig lite närmare, men testa ute på gatan. Visst har vi fördomar om varandra. Visst petar vi in varandra i fack ganska snabbt och enkelt.

par-byline-2

Det är naturligt att vi läser av en annan människa när vi möts, men har ni funderat på hur mycket vi bär med oss när vi bedömer en människa bara på utsidan? När du tycker att du kan se hur den personen är? Och kanske tycker du då att alla människor som ser ut som den du möter är likadana?

Vi ska använda oss av det i det vardagliga arbetet och i ett större perspektiv sprida det i hela förbundet. Vi, Skolidrottsförbundet och hela Svensk Idrott, ska vara öppet för alla. Alla är förstås en sanning med modifikation, då vi måste göra val. Att inkludera någon kan exempelvis innebära att vi exkluderar en annan. Men tillsammans inom idrotten, med 71 specialidrottsförbund (och många, många fler grenar) och 20 000 föreningar, borde vi kunna bereda plats för de allra flesta.

Ett exempel:

Hos oss pågår en utredning av vår tävlingsverksamhet. Så här långt – styrelsen har inte fattat något beslut – föreslår utredarna kommit att vi ska göra om tävlingsverksamheten genom att bland annat ta bort slutsegrare. (Vi ska spela matcher, springa lopp, hoppa längd, men alla ska få göra det lika mycket och med glädje). Fler ska helt enkelt få vara med och tävla.

Det innebär att vi faktiskt exkluderar dem som i första hand är med för att vinna medaljer och pokaler. Men vi inkluderar dem som tycker att det är roligt att tävla, men inte fått vara med tidigare. I och med att vi är en del av helheten Svensk Idrott finns det fortfarande plats för dem som i första hand är med för att vinna och bli bäst (de får förstås vara med hos också om de vill!).

Till nästa utbildningsträff ska vi ägna oss åt betydelsefulla mikrohandlingar. Jag har bestämt mig för att bland annat vara uppmärksam på sociala medier hur vänner och bekanta, samt okända, uttrycker sig. Jag ska också reagera och ställa frågor. Målet? Att själv se, och förhoppningsvis att även andra ser, hur ord och bilder påverkar positivt och negativt. Att vi kan bryta negativa normer och strukturer för att ge plats åt fler människor. Att du ska kunna vara dig själv.

Fundera gärna på vad/vem som är normen i ditt förbund eller i din förening.

Och kom ihåg att en hel del normer måste finnas för att vi ska fungera tillsammans överhuvudtaget.

Å du sköna förening!

Vi är många som frågar oss vad som händer i omvärlden just nu. Både i vår närhet och lite längre bort.

Vi reagerar på olika sätt på instabilitet, splittring och polarisering. Det finns de som tror på ”enkla lösningar” och det finns lösningar som tar lite längre tid, lite större tålamod och en stor arbetsinsats. Och som kräver kunskap, omtanke och en vilja att förena istället för att splittra.

Skolidrottsförbundets värderingsgrund vilar tryggt i Idrotten vill och Barnkonventionen som värnar barn och ungas rätt i samhället. Och det gäller alla barn och unga. I våra föreningar ska ingen väljas bort, inte av någon anledning. Du platsar, oavsett vilka kunskaper du har, oavsett vilken religion du tror på, oavsett vilket kön du har, oavsett var du är född, oavsett vem du älskar och oavsett om du har en funktionsvariation.

Alla dessa delar är viktiga, men just nu står arbetet med integration och inkludering högt på agendan. Lätt är det inte med så mycket information och desinformation som är i omlopp, vilket gör Skolidrottsförbundets pågående arbete och nedanstående satsning så nödvändig.

När regeringen presenterade höstbudgeten förra veckan visade idrottsminister Gabriel Wikström nämligen igen att han tror på idrottsrörelsens kraft. För 2017 finns 14 miljoner extra avsatta för ett intensifierat arbete i särskilt utsatta områden. Satsningen är långsiktig och syftar till att skapa varaktig idrottsverksamhet genom ledarutbildning och föreningskunskap.

gabriel-och-maslah

Ledarutbildning och föreningskunskap är ju, utöver fysisk aktivitet som passar alla, Skolidrottsförbundets huvudsakliga verksamhet. Vi är gärna med och tar ett större ansvar för att stärka föreningslivet och bidra till ett mer sammanhållet samhälle. Vi finns ju i skolan där de flesta barn finns.

Bara smaka på ordet förening. En gång till: förening. Vad får du för associationer?

För mig är det något mjukt, sammanhållande, inkluderande och vackert. Både organisatoriskt och fysiskt.

Om vi inom idrottsrörelsen föregår med gott exempel och lever som vi lär, är det ett stort steg på vägen. Påminner om vår värdegrund som förstås borde gälla även i övriga delar av samhället. Med tanke på att vi inom Svensk Idrott är cirka 3 miljoner medlemmar kan vi vara en än starkare kraft.

  • Glädje och gemenskap
  • Demokrati och delaktighet
  • Allas rätt att vara med
  • Rent spel

För att Skolidrottsförbundet ska kunna bidra än mer till ovanstående, fortsätter vi nu att utveckla vår utbildning Unga leder unga på olika sätt. Vi vill erbjuda fler varianter, vi tittar på digitalisering, tillgänglighet och uppdateringar för att fler ska kunna bidra till en stärkt rörelse och därmed ett starkare samhälle. Vi har många exempel på att ungdomar som fått ta plats i förening och förbund vittnar om att de blir starkare även i andra sammanhang.

img_1347

Vi fortsätter också att jobba för att ge våra föreningar det allra bästa stödet för att de ska kunna utvecklas och långsiktigt vara idrottens bas, föreningen där du tar klivet in i idrottsrörelsen. Då är det mycket viktigt att de ansvariga föreningarna har de kunskaper som krävs för att driva verksamheten – att vi skapar en kultur där det är vardag.

Förbundsstyrelsen har därför fastslagit vad som definierar en kvalitetsmässigt bra skol-IF:

  • Att erbjuda medlemmarna kvalitativa, regelbundna och varierande aktiviteter.
  • Att ha en styrelse bestående av unga medlemmar som stöttas av vuxen.
  • Att låta medlemmar, oavsett nivå, utbilda sig i föreningslära och ledarskap.
  • Att skapa former för demokrati och ungdomsinflytande.

För att lyckas med detta, för att nå ut till föreningarna, anställde vi för en månad sedan fem föreningsutvecklare som jobbar i olika delar av landet. Det gör att vi kommer närmare våra föreningar och kan finnas på plats när de behöver stöd för att utvecklas i den utpekade riktningen. Vi hoppas få medel för fler föreningsutvecklare under 2017 så att vi kan verka nära föreningarna på fler platser i landet.

Ytterligare en insats för att lyckas med våra föresatser är att kanslipersonal och styrelseledamöter inom kort påbörjar en utbildning i normkreativitet. Vi gör detta för att utöka vårt synfält, lära oss mer om strukturer som begränsar oss och bli än mer inkluderande i vårt tankesätt. Jag är övertygad om att detta utvecklar oss själva som individer och att det gagnar såväl förbundet som hela idrottsrörelsen.

Tillsammans i förening – så tar vi steg framåt.

En plats i solen

Det var lite kulet i morse. Klädde mig i tre lager skolidrottskläder och gav mig iväg mot Hammerstaskolan i Norsborg. De tre lagren visade sig under dagen vara överflödiga då jag omgavs av så mycket värme, såväl mänsklig som den som solen bjöd på.

Innan jag ens kom fram till skolan möttes jag av den första dosen mänsklig värme. Yrade runt kring Norsborgs t-banestation och frågade en kvinna om vägen till Hammerstaskolan dit jag skulle på Skoljoggen. Hon förklarade och jag började gå. Hon kom ikapp mig, vevade ner rutan och sa:
– Äsch, jag är lite sen till jobbet, men jag kör dig!
På vägen hann vi konstatera att vi hade gemensamma bekanta och prata lite fotboll och Skoljoggen.

Väl framme vid skolan hälsade jag på idrottsläraren Janne, 27. Ja, 27 år som idrottslärare på skolan alltså. Men fortfarande med ett imponerande engagemang. Inför första start pratade han till barnen:
– Många har frågat om det är betyg på Skoljoggen. Nej, det är inga betyg. Och det finns det som är viktigare i livet än betyg. Det är er hälsa, att ni mår bra. Och vi springer dessutom för barn som inte har det lika bra som vi, barn som har förlorat sina föräldrar.

Skoljoggen i lite av ett nötskal. Värme.

Och där, på min plats i solen (jag fick knäppa upp och plocka av mig kläder), var det mer än en gång jag kände lyckan av barn i rörelse. Barnens entusiasm, från 6-åringar till nior, smittade av sig. Varv efter varv gick, joggade och sprang de efter förmåga. Och jag hittar faktiskt inte på när jag säger att de flesta hade ett stort leende på läpparna.

Träffade också två killar jag haft i fotbollen i Rönninge och fick uppmuntrande ord om mitt ledarskap (Tack Paul och Christian). Värme från två 15-åringar.

Vidare till jobbet där jag höll ett par spännande anställningsintervjuer över telefon. Intervjuer som också innehöll värme och som utvecklar mig på ett personligt plan. Blir väldigt spännande att se vilka som blir våra nya arbetskamrater på Skolidrottsförbundet.

Innan det var dags att gå för dagen fick jag också glädjen att stötta en av våra trotjänare i ett av våra distrikt. Vi bollade och diskuterade och det känns som att vi kom fram till en bra lösning.

Jag känner det som att jag är lyckligt lottad, som att jag faktiskt har en plats i solen. Jag önskar att alla barn någon gång ska få en plats i solen, oavsett om det är på en skolgård i södra Stockholm, i idrottsrörelsen eller i en barnby i Bouar i Centralafrikanska republiken. De barnen kan inte fly. Men de kan få ett bättre liv med en ny familj, få gå i skolan och få äta sig mätta tack vare den insats som SOS Barnbyar gör där. Den frivilliga springslant som samlas in i samband med Skoljoggen går dit, till Astrid Lindgrens barnby.

Hur avslutade jag då den här Skoljoggen-dagen fylld av värme? Med en joggingtur så klart.

Helt efterbliven, dum, patetisk Sverigehatare.

Det ni. Det är jag efter helgens Twitter-diskussioner.

Nä. Det är inte alls jag om jag får säga det själv. Det är bara en etikett som jag fick klistrad på mig av så kallade Sverige-vänner. Nu behöver jag skriva av mig. Ingen vetenskaplig eller speciellt intellektuell text. Bara en liten berättelse om varför jag är som jag är och tänker som jag tänker.

Kyrkbåtsrodd i Leksand med fiolspelmän, Knis Karl Aronsson i spetsen. Spelmansstämma i Bingsjö, många iklädda folkdräkter. Det är väl svenskt? Jag gillade det.

Peter Carlsson, han med de blå grodorna. Ni kanske vet. Ursvenskt? Eller inte. Jag gillar det. Mycket. Ta en paus och lyssna på Rastastugan.

Bonusinfo: Under en spelning på Rådhusgården i Falun blev jag av Peter och bandet utsedd till ”kvällens publik”, lite som matchens lirare alltså. Tror att jag var lite osvensk och skrattade lite för högt och dansade lite för mycket.

Falu Folkmusikfestival, FFF. Världen kom till Falun under en underbar sommarvecka i ett antal år. Det var musik och människor från stora delar av världen. Jag älskade det. Bland andra var musikern Ahmadu Jah (Titiyos pappa) där något år. Minns fortfarande hans uttryck: Sverige, Sverige – många färger!

Under min barndom och uppväxt i Falun hade jag många personer i min bekantskapskrets. Punkare och rockare, likväl som discosnören som rockabillys och raggare. Och människor som började komma från andra länder.

Masoud kom som flykting från Iran, 1, 60 m lång. Vi tog med honom i vårt volleybollag i KFUM. Det var ett sätt att mötas över gränserna. 1,60 m är ingen ideallängd för en volleybollspelare kan tyckas. Men han var grym efter golvet, i försvarsspelet. Vi blev vi med varandra.

Hur mår din mamma och din pappa? Alltid denna fråga när vi möttes. Alltid denna omtanke.
Hälsa din mamma och din pappa.

Istället för intolerans, rädsla och främlingskap inför varandra, fanns det en öppenhet. Jag älskar det svenska som är tolerans och solidaritet.

Det som i helgen fick mig att kallas ”helt efterbliven, dum, patetisk Sverigehatare” var att jag hävdade att vi måste prata om människor. Om människor. Och att jag sa att svenska flaggan inte betyder så mycket för mig, jag kan älska Sverige ändå. Svar på det: Jaha, så du vill bränna flaggan jävla Sverige-hatare.

Jag får för mig att många av hatarna inte lämnar sin dator och deltar i samhällslivet där utanför. Till exempel i idrotten.

Innan jag avslutar denna lite osammanhängande text (kände att jag var tvungen att skriva av mig), vill jag koppla till idrotten än en gång. Det här med att vissa hävdar att det går att skilja idrotten från politiken. Hur skulle det fungera? Idrotten får största delen av sina pengar efter politiska beslut, det krävs politiska beslut för att bygga nya arenor, oavsett om det är för eliten eller breddidrotten.

Och: I idrottsrörelsen – och självklart Skolidrottsförbundet ­– står vi för mänskliga rättigheter. För allas rätt att delta, oavsett var du är född eller vem du älskar! Det är inte ens politik. Det är – mänskliga rättigheter.

Därför tycker jag att det är bra att bland andra AIK deltar i Pride-paraden och att GAIS och Häcken spelat matcher med regnbågsflaggor som hörnflaggor.

Avslutar med ytterligare ett Twitter-citat riktat till mig:
Kan man vara hur naiv som helt och sitta som generaldirektör [sic!]?

Uppenbarligen kan en det om det är naivt att inte dela in människor efter var de är födda.

Hur kan vi se och ses över gränserna? Vad kan vi i Skolidrottsförbundet göra som vi inte redan gör? Hör av er med idéer.