Etikettarkiv: riksidrottsförbundet

Pekpinnar? Nja, vi vill ju ha en öppnare och än bättre idrott!

”Regeringen vill halvera påverkbara hälsoklyftor under en generation.”

”Barnrättsperspektivet är oerhört viktigt.”

”Barnen måste få hitta sin väg att idrotta, på sina egna villkor.”

”Öka fokus på ungas delaktighet, konkretisera ungas rättigheter och fortsätt se över tävlingsformer.”

Citaten är från ett seminarium i riksdagen i torsdags på temat ”Statens idrottspolitiska mål – en uppföljning med inriktning på barn och ungdomar”. 

Här kan du se seminariet som började den 11 maj klockan 10.00 på SVT Play

Jag var där – tillsammans med ett antal andra idrottsförbund och organisationer – i riksdagens andrakammarsal. Det kändes lite högtidligt och förmodligen bröt jag mot någon etikettsregel när jag begärde ordet mitt i en frågestund. Men de pratade ju om idrottens samarbete med skolan. Och då kunde jag förstås inte vara tyst.

naverlonn

Jag fick inte prata då, men senare blev det min tur. Det jag då – med fjärilar i magen – försökte få fram (notering till mig själv; punkta upp vad du vill ha sagt och gör det konkret och kort) var att det finns en organisation som är ypperligt lämpad att vara idrottens väg in i skolan. För barnens och för Svensk Idrotts bästa

En organisation som kanske inte är helt redo, men som i nuläget jobbar för fullt för att stärka sina strukturer för att nå fram till det allra bästa stödet till våra föreningar som därmed ska kunna bidra till Svensk Idrott.

Värdegrunden är på plats, verksamhetsidén är oslagbar. Så använd Skolidrottsförbundet, ge oss stöd och förståelse, så ska vi göra allt vad vi kan för att lägga en stabil grund för att Svensk Idrotts nya hus ska stå stadigt 2025. Vi vill jobba för att bidra till att citaten i inledningen fylls med verklighet.

Medan jag på seminariet hörde att vi inom idrotten ska göra en redan bra idrott än bättre, ser jag idrottskamrater som hörde något annat och sparkar bakut och ser hotande krav och pekpinnar från staten. Som undrar om idrottsrörelsen får syssla med idrott?

Min motfråga blir då: om vi för att skapa en än bättre idrottsrörelse lägger ett träningspass på att prata om normer och strukturer, en kväll på träningslägret för att prata om jämställdhet och inkludering, blir vi då sämre på att idrotta? Om föräldragruppen under barnens träning får en föreläsning om barnrättsperspektiv? Om vi utvecklar våra ledarutbildningar?

Eller skapar vi på så sätt en bättre idrott och bättre förutsättningar för alla att idrotta mer?

Vi fick också se och höra flera fina exempel på hur god idrott kan bedrivas. Och som visade att vi faktiskt får fram världselit genom att ”bara” ha kul och vilja utvecklas en bra bit upp i tonåren (Carolina Klüft). Men som ”Carro” sa:

  • Det kan inte handla om att en del ska ha tur och få rätt ledare och rätt möjligheter. Alla ska kunna erbjudas den möjligheten.

Istället för att se riksdagens utredning som pekpinnar kan vi välja att se att vi vill göra det här för att få fler att stanna kvar och bli en del av en fantastisk rörelse. Och då är ju troligt att vi snarare får mer pengar av staten. Fler medlemmar, mer pengar, fler som idrottar hela livet och fler som blir bäst i världen.

Och vem kan svara ja på frågorna: Är du mot inkludering? Är du mot jämställdhet?

Nä.

Idrottsrörelsen har tagit stora steg från det stängda rum vi var för 10–20 år sedan. RF ser vikten av samarbeten och är betydligt mer öppet för kritik från andra organisationer som till exempel är experter på barnrätt. Eller som RF:s generalsekreterare Stefan Bergh skriver i medskicket till ”Idrottens samhällsnytta – en vetenskaplig översikt av idrottsrörelsens mervärde för individ och samhälle:

  • Kombinationen av ett starkt egenvärde och stor samhällsnytta inom många områden gör idrottsrörelsen till en viktig del av det svenska samhället. Vi vill möta gemensamma samhällsutmaningar och vi kan bidra till att skapa gemenskap och framtidstro i samhällets alla delar”.

Bra så!

img_1347

Och vi kan inom Svensk Idrott dela upp arbetet. Ett förbund som Skolidrottsförbundet kan – och ska – definitivt ligga i täten när det gäller detta arbete. Skolidrottsförbundet jobbar inte för att skapa en egen elit, vi vill lägga grunden för en rörelseglädje som varar livet ut, oavsett om du bara vill motionera eller om du drömmer om att stå högst på pallen i ett OS. Vi kan dessutom bidra till Svensk Idrott genom att utbilda barnen i ledarskap och föreningskunskap för att de ska kunna vara nutidens och framtidens idrottsledare.

I helgen ses vi på Riksidrottsmötet och fortsätter att utveckla Svensk Idrott. För barn och unga, för veteraner och för eliten.

 

 

Stolt, glad och nöjd!

Norslund i Falun på 1970-talet, ett nybyggt typ miljonprogram. Ett gäng samlat. En tar ledarrollen. Det är olympiska spel på gång i sandlådan, över de låga staketen mot gräsmattan och runt klätterställningarna.

Tänk om jag då hade fått veta att det fanns något som hette skol-If. Tänk om jag som tonåring fått åka på ett förbundsmöte i Stockholm och möta andra tonåringar – och vuxna – som tagit tag i ledarpinnen. Om jag fått utbyta tankar och idéer kring ledarskap och föreningsliv. Och om ungas inflytande.

Nu blev det ändå en ledarbana. Men lite självlärt, kanske inte alltid helt genomtänkt. Tänk vad mycket mer jag hade fått med mig med skol-IF från tidig ålder.

Jag pendlar just nu – efter avslutat förbundsmöte- mellan två känslor när det gäller mitt arbete och engagemang i Skolidrottsförbundet:

  • Att fortsätta njuta av lyckokänslan efter lyckat förbundsmöte och jubileumsfest den gångna helgen.
  • Pirret av allt bra som är på gång i olika delar av Skolidrottsförbundet.

Och det är väl så det ska vara? Njuta av det som gått bra och samtidigt blicka och jobba framåt! Det är i det läget vi nu är som förbund.

Några revolutionerande beslut fattades inte vid förbundsmötet i helgen, men vi har tillräckligt mycket bra som redan är i rullning för att kunna se att utvecklingskurvan pekar stadigt uppåt.

Fortfarande ett par dagar efter avslutat möte går jag tillbaka till Skolidrottsförbundets Facebook-sida för att njuta av årets förbundsmöte och jubileumsfest. Och varje gång blir jag lika glad, stolt och nöjd! Och här finns fler bilder!

Glad, stolt och nöjd för att vi lever upp till att vara ett förbund för alla, unga som äldre. Glad stolt och nöjd för att 100-årsfesten blev lyckad. Glad stolt och nöjd för att vi tillsammans genomförde det formella mötet på ett korrekt, men ändå lättsamt, och trevligt sätt.

Många av oss som samlades för ungdomsträff, Ledarskapsprogram, formellt förbundsmöte och jubileumsfest, tyckte nog att dagarna gick för fort. Visst var vi trötta, men vi fick också så mycket energi av varandra, från 15 till 72 år! Det var verkligen glädje, glöd och gemenskap som vi vill ha det.

Två tidigare gs

Här ser vi två tidigare generalsekreterare, Ingemar Forsberg och Jan-Anders Allinger i samspråk.

Självklart uppstod även diskussioner, i och utanför mötessalen. Så ska det också vara. Skolidrottsförbundet jobbar för att alla ska få – och våga – göra sig hörda. Vi ska leva och leda som vi lär, varje dag ända in i märgen.

Vi berättar ofta att skol-IF och Skolidrottsförbundet är barn och ungas förening och förbund. Om vi tar förbundsmötet som exempel föregås det alltid av ett fiktivt förbundsmöte där de som är med första gången får öva sig i hur det går till i skarpt läge. Från årets förmöte hämtar vi att flera av de fiktiva motioner som skrivits mycket väl hade platsat på det formella årsmötet. Tänk om jag hade fått den chansen när jag var i tonåren.

Förmöte 2

Vi uppmuntrar också de unga att ta klivet upp i talarstolen. Med rutinerade Eva Johansson som mötesordförande känns det tryggt.

Vi konstaterar att en av två mötesordförande fortfarande går på gymnasiet och att mötessekreteraren är drygt 20 år.

Vi vet att mer än hälften av deltagarna på mötet är födda på 1990-talet.

Vi valde en ordförande i valberedningen som är 20 år.

Och när jag skriver ”vi”, menar jag Skolidrottsförbundet. Vi är inte de där i Stockholm, vi är inte enskilda distriktsförbund som jobbar var för sig, vi är inte vi och dom. Alla tillsammans är vi Skolidrottsförbundet. Det är viktigt att förstå om vi ska komma vidare och verkligen bli den starka basen i samhället och i idrottsrörelsen.

Vi utvecklas och utvecklar. Jag törs säga att vi ses som ett föredöme när gäller demokrati och när det ungt inflytande. Våra ungdomar utmärker sig positivt på allmänna träffar och i det lokala arbetet.

Tänk om jag fått veta att det fanns något som hette skol-IF när jag växte upp. Visst, jag blev ledare ändå, jag får leda det finaste förbundet och får vara med och påverka Svensk Idrott. Men varför chansa? När det finns något så fint och bra och utvecklande som skol-IF. Och Stefan Bergh, som gratulerade och talade till oss, han började i skol-IF och nu är han generalsekreterare för Riksidrottsförbundet.

Jag blir inte förvånad om vi har en kommande ledamot i Riksidrottsstyrelsen i våra led. Eller en generalsekreterare.

I väntan på det får vi njuta av bland annat den här filmen som visar hur det kan gå till i en skol-IF där vi jobbar med rörelse, ledarskap, demokrati och föreningskunskap.

Pär, generalsekreterare och stolt skolidrottare!

Vi är bäst – men ska bli ännu bättre!

skolidrottsföreningens_dag

Nu kan vi som jobbar inom Skolidrottsförbundet – ideella och anställda – sträcka på oss lite extra. Skolidrottsförbundet är nämligen, inte alls oväntat, det förbund med flest föreningar där unga (under 26 år) finns med i föreningsstyrelser. Det firar vi bland annat med att en 20-åring föreslås att bli valberedningens nästa ordförande och en av våra två mötesordföranden på förbundsmötet i april är 16 år!

Vilka är det egentligen som bestämmer inom idrotten? Hur stort är det demokratiska inflytandet i föreningslivet? Och har barn och unga någon makt i Sveriges största barn- och ungdomsrörelse?

Centrum för Idrottsforskning (CIF) har regeringens uppdrag att följa upp statens stöd till idrotten. Under 2015 har CIF tillsammans med Ramböll Management Consulting undersökt i vilken utsträckning idrottsrörelsens medlemmar deltar i föreningsdemokratin och hur mycket medlemskapet ger kunskap om demokratiska processer i samhället.

Studien visar att föreningarna styrs av cirka 17 procent av medlemmarna och att det i stor utsträckning är män över 40 år som styr. Men det gäller förstås inte i Skolidrottsförbundets föreningar. Våra föreningar lyfts i rapporten ”Vem håller i klubban?” fram som ett gott exempel på ungdomsinflytande då cirka 40 procent av föreningarna som svarat på enkäten har ledamöter under 26 år.

Vi kan – och ska – självklart bli än bättre. 40 procent är bra, men inte tillräckligt bra. Nästa mål måste vara att minst hälften av ledamöterna i våra föreningar ska vara under 25 år. Vi vill ju att barn och unga ska få förtroendet att själva leda, planera och styra över sin verksamhet. Och att de ska få leda varandra – unga leder unga! Vårt mål är att de unga ska få inflytande i nuet, men också ta med sig sina kunskaper ut i livet vare sig det handlar om idrott, politik, näringsliv eller i en bostadsrättsförening.

En del i vårt förbättringsarbete ligger precis i startgroparna. Vi ska ut och besöka minst tio kommuner, det kan bli fler då intresset visat sig vara stort, för att berätta om vinsterna med att ha och stötta skol-IF. Det handlar förstås om fysisk aktivitet och folkhälsa, men även om ungdomsinflytande, ledarskap och demokrati.

Med början förra året har vi också genomfört ett mycket uppskattat Ledarskapsprogram där första omgången avslutas i samband med förbundsmöte och jubileumsfirande 22–23 april. De 13 deltagarna mellan 15 och 23 år har vid fyra träffar bland annat fått gå på djupet när det gäller idrottsrörelsens demokratiska uppbyggnad, drivit egna påverkansprojekt i hemdistrikten och fått utbildning i retorik av Elaine Eksvärd. Allt för att de med nyvunnen kunskap och stärkt självförtroende ska kunna ta större plats och påverka inom den rörelse som är deras egen!

För att ge plats åt unga har förbundet inskrivet i stadgarna att två ledamotsplatser och en suppleantplats är vikt åt kandidater som är 26 år eller yngre vid inval.

Skolidrottsförbundet har jobbat länge och ihärdigt med att öka ungdomsinflytandet inom hela idrottsrörelsen. Vi lägger motioner till Riksidrottsmötet och senast i Helsingborg gjorde vårt påverkansarbete så att vi fick in två yngre (med stor erfarenhet) personer i valberedningen för Riksdrottstyrelsen. Den ena är vår egen styrelseledamot Jennifer van der Gronden som nu har ett mycket viktigt uppdrag i att hitta de personer som är bästa lämpade att arbeta i idrottens högsta styrelse. Utan påverkansarbetet på stämman hade valberedningen bestått av en homogen skara mellan 50 och 65 år. Och vilka hade de valt att titta på inför nästa styrelseval?

Vi vill fortsätta att ha en ledande roll när det gäller demokratiarbete och ungdomsinflytande inom Svensk Idrott. För att ytterligare stärka den biten och förbundet i sin helhet pågår flera arbeten parallellt. Kortfattat handlar det om att ena förbundet (alltså att vi alla jobbar mot samma mål oavsett var i organisationen vi finns), att ytterligare öka kännedomen om vårt arbete samt att se över våra aktiviteter så att alla ska känna sig välkomna till oss och därmed till idrottsrörelsen.

Och till er som inte tror att unga klarar av att jobba i en förenings- eller förbundsstyrelse vill jag bara säga: Med förtroende, ansvar och stöttning klarar de unga så mycket mer än ni tror. Vi tror på de unga och ett exempel är att vid förbundsmötet i april föreslås en 20-årig kvinna bli ny ordförande för den så viktiga valberedningen. Tvivlar inte en sekund på att hon gör det på allra bästa sätt. Ett annat exempel kopplat till förbundsmötet är att en av våra två mötesordförande fyller 16 år i år. Alla förbundsmöten föregås också av en ungdomsträff där vi bland annat lajvar förbundsmöte på förmiddagen före det officiella mötet. Allt för att alla ska hänga med och känna sig delaktiga.

Hur har vi då nått dit vi är och hur får vi ännu fler unga att engagera sig i våra styrelser på alla nivåer? Det är inte så svårt. Det är bara att bestämma sig. Och hålla fast vid den linje vi bestämmer oss för. RF:s ordförande, Björn Eriksson, pratar om att alla fina riktlinjer, policys och tankar nu måste leda till verkstad. Och det gäller även inkludering när det gäller bland annat ålder.

Framtidsblickar, bland annat från konsultföretaget Kairos Future, spår att de unga sätter långsiktiga engagemang framför korta engagemang, den lilla världen framför den stora den närmaste tiden. Ungdomsbarometern sa redan 2014 att ungas engagemang och samhällsintresse ökar och då ska vi givetvis erbjuda dem plats i idrottsrörelsen.

IMG_4686_resized

Rapporten ”Vem håller i klubban?” presenterades och diskuterades idag vid Träffpunkt Idrott i Göteborg. I panelen deltog bland andra Skolidrottsförbundets ordförande, Erik Söderberg, och Riksidrottsförbundets ordförande, Björn Eriksson.

Vad gör du själv då?

Det hatas och hotas, analyserna är så ytliga att vi aldrig kommer till botten oavsett om det gäller frågor om mänskliga rättigheter och demokrati eller om det gäller när barn bör få tävla med resultat i fokus istället för utveckling och egen prestation. Ofta saknas fakta och kunskap.
Ibland, eller inte sällan, gäller det även etablerade debattörer, politiker och skribenter.  Hur har vi hamnat där? Men framför allt; hur tar vi oss därifrån?

Vi behöver ett kunskapslyft i samhällskunskap och demokrati. Men också i hur vi uppför oss mot varandra, hur vi kommunicerar. Med det minsta av intellekt i säcken konstateras att det ser ganska mörkt ut. Åtminstone om vi utgår från att sociala medier är en delspegel av samhället. Tack och lov möter jag än så länge mer värme i det fysiska livet. Kalla mig naiv tok om ni vill. Men fortfarande har jag en stark tro på att ett leende, ett tack, ett hej till en okänd, bidrar till att den personen skickar vidare och skapar en positiv spiral.

På Twitter har jag den senaste tiden sett ett antal personer som diskuterar ”vad gör du själv då, sitter du bara här på Twitter och gnäller?”
I Skolidrottsförbundet slutar vi aldrig jobba med våra utbildningar i demokrati och ledarskap och nu är ett läge där vi behövs mer än på mycket länge. Vi slutar aldrig tro på människors lika värde, vi slutar aldrig tro på rent spel, slutar aldrig tro på att värme, omtanke, gemenskap och inflytande skapar ett öppnare och mer tillåtande samhälle. Flera av våra föreningar startar och driver nu integrationsprojekt för att att med vår värdegrund lotsa nya svenskar in i samhället.

Så vill du bidra till samhällsnytta; engagera dig i en skol-IF, bidra till större demokratikunskaper,  hjälp oss att hjälpa barn och unga att bli ansvarstagande, inkluderande och omtänksamma vuxna.
Vi lever och leder som vi lär. Varje dag är en utvärdering i hur jag själv och förbundet lever upp till vår värdegrund. Hur vi lever vår värdegrund i varje möte. Vi jobbar aktivt för att detta ska nå ut i alla våra föreningar via våra distrikt.

Jag är stolt över att få jobba i Skolidrottsförbundet, stolt över våra ungdomar som i många fall har en kunskapsnivå, när det gäller demokrati och rent spel, som överstiger många vuxnas. Jag hoppas och tror att flera av dem kommer att gå långt och senare dyka upp i viktiga samhällsfunktioner. Och att de då aldrig tappar sin moraliska kompass.

Igår hade Riksidrottsförbundets nyinstiftade idrottsråd sitt första möte och vi representeras av vår ordförande Erik Söderberg. Erik fick under första mötet, inför representanter från Riksidrottsstyrelsen och ett tiotal andra förbund, berätta om hur Skolidrottsförbundet jobbar och hur vi planerar att jobba framåt. Erik fick mycket positiv respons, bland annat undrade någon retoriskt ”varför har inte alla idrottsföreningar sådan här verksamhet?”

Och du: Om du har makt, glöm aldrig att reflektera över hur du förvaltar din makt och din position. Varje dag.

 

Från RIM till rörelse i rörelse

I helgen var vi närmare 200 ombud – och ett stort antal fantastiska funktionärer – som satt på rumpan i Helsingborg Arena och på Riksidrottsmötet beslutade om idrottsrörelsens framtid. Eller funktionärerna satt inte, inte alla hela tiden i alla fall.
Det kändes bra (ja, alltså inte att sitta ner så länge) att få vara med om det. Det kändes som att idrottsrörelsen den här gången var ovanligt enig. Som att alla var mycket nöjda med arbetet med huvudnumret (utöver ordförandevalet) Idrottens framtida strategi. En stor eloge till Riksidrottsstyrelsen och kanslipersonalen som tillsammans med många SF arbetat fram förslaget.
Inom Skolidrottsförbundet känner vi att vi har en plats att fylla i den nya strategin, i Idrottsrörelsen 2.0. En viktig plats. Såväl avgående ordförande, Karin Mattsson Weijber som idrottsminister Gabriel Wikström pratade om folkhälsa, motionsidrott och integration. Med vår plats i idrottsrörelsen, med vår ingång i skolan, måste vi kunna göra ett mycket bra arbete gällande folkhälsa och integration. I Borlänge har Skolidrottsförbundet kommit långt med integrationsarbetet, bland annat genom att många av Borlänges unga somalier gått utbildningen Unga leder unga (föreningskunskap, ledarskap) för att lära känna den svenska idrottsrörelsen och få en väg in i samhället.
Tillsammans med Korpen är vi det förbund som oftast sjunger bredd- och motionsidrottens lov. Vi sjunger också utbildningens lov och prisar ungas delaktighet och inflytande i sin egen idrott.
Vi står redo att ta emot ett uppdrag från idrottsrörelsen; ett uppdrag som skulle kunna handla om att nå inaktiva barn i anslutning till skolan. Vi vet, att där vi har avlönade eller arvoderade människor händer det grejer. Genom att stötta och utbilda dem som vill starta skol-IF kan vi nå fler och visa vad idrottsrörelsen kan erbjuda.
En av de mer dramatiska punkterna på RIM blev faktiskt valet till valberedningen. De föreslagna kandidaterna fick motstånd, bland annat genom Skolidrottsförbundets egen Jennifer van der Gronden. Det slutade med att Jennifer fick flest röster och nu får axla det stora ansvaret att hitta de personer som ska leda idrottsrörelsen.

Om det var något vi saknade i en rörelse där vi pratar om vikten av rörelse så var det – rörelse. Visst borde det gå att lägga in några minuters pausgympa då och då?
Själv löste jag helgens rörelsebehov genom att på lördagsmorgonen lufsa ner mot havet. På vägen ut kände jag mig lättast i hela världen. Eller i alla fall det snabbaste jag känt mig under våren.
Det fick sin förklaring när jag mötte RF/SISU:s personalchef, Susanne Jidesten. Vet inte om jag hann se hur hon kämpade och slet, innan hon sa:
– Vänta bara tills du ska tillbaka. Det är en grym motvind.
Det var det.
Vågorna slog och vinden den drog. Men som jag ofta tänker:
Blåser det motvind, går det dig emot, så se det som en utmaning; en kulle eller ett berg du ska besegra.
Nu är jag ingen optimistkonsult som predikar att tron, den positiva inställningen, kan övervinna allt. Men en hel del vardagliga bakslag, kopplade till arbete och fritid, kan besegras.
När motvinden mött sin överman den här gången kunde jag sitta på min stol under resten av dagen. Och under kvällens middag.
Men sedan blev det ju dans. Och på en timme dansade jag enligt stegräknaren 4,4 km. Snacka om medvind. Så löste jag två dygns stillasittande i övrigt.
Nu är det dags för idrottsrörelsen att dansa vidare. Det kommer att blås mot ibland, det kommer att dyka upp kullar. Men jag är övertygad om att det nu är dags att på riktigt gå från ord till handling. Och då blir det riktigt, riktigt bra.

Utveckling är inte alltid av godo

I debatten som nu förs kring klassfrågorna inom idrotten, allra senast genom rapporten från Centrum för Idrottsforskning, uppföljning av statens stöd till idrotten, tog mig tankarna tillbaka till 1970-talet i Falun.

Vi sålde 21-lotter, tärningslotter och säkert också någon annan typ av lotter. Vinstlotter och pengar för sålda lotter förvarades i en plastpåse i ett av köksskåpen i radhuset med heltäckningsmatta i gillestugan och väv på väggen i matrummet.

När lotterna var slutsålda rullade jag på cykeln ner till Postparkeringen, numer Gamla postparkeringen där partytältet ställts upp under skid-VM i vintras. På andra ledden, lite längre ner mot Trotzgatan låg Falu BS kansli i en röd träbyggnad (som jag minns den i alla fall).

Stolt klev jag in bland lagvimplar, bilder och pokaler och redovisade lottförsäljningen för Börje. Känslan var redan då, som 10- eller 12-åring att jag var en del i något större. I föreningen.

Den här gången kanske jag hade fått ihop till en poplinoverall med sponsortryck från Göthes Järn på ryggen. Eller så var det delbetalning för en cupresa.

Som jag minns det hade alla i föreningen en sådan overall, oavsett vad vi hade för stöd hemifrån, oavsett vad våra föräldrar arbetade med. Och det tack vare att vi alla sålde lotter, ingen köpte sig fri. Jag kan ha fel, men det är så jag minns det.

Och inte var det så jäkla noga när vi spelade sjumanna grus-serier på anrika Kopparvallen, (kanske mest känd för bandy och Bempa). Några av killarna kom direkt från en shoppingtur på stan i jeans, jeansjacka och playboy-skor. Klart att Erik och Jonas fick vara med ändå. Jag tror att vårt lag hette Leeds den säsongen.

Jag har ingen aning om vilka statliga och kommunala bidrag som fanns och hur de fördelades. Men jag vet att vi jobbade in pengar via lottförsäljning. Att köpa sig fri fanns inte.

Senare var jag mer aktiv i volleybollsektionen i KFUM Falun. Vi sålde julkalendrar med tecknade Falu-motiv. De hade en strykande åtgång, år efter år. Bingolotterna började nog göra sitt intåg. Och jag minns inte att vi – eller våra föräldrar – köpte oss fria.

Vi var nog inte fyllda 18 när flera av oss arbetade mer aktivt i föreningen som styrelseledamöter och ledare samtidigt som vi spelade själva. Vi hängde tillsammans, ibland på kansliet, ibland vid KFUM-gården där det senare anlades beachvolley-planer.

Får dagens barn och unga uppleva det som vi fick? Att vi jobbade ihop pengar, att vi var med på lika villkor, att vi hade en gemenskap över åldersgränser, att vi faktiskt också på ett tidigt stadium engagerade oss i föreningen.

Vet de ens att de är med i föreningen? Det är väl laget och lagkassan som gäller nu. Köp dig fri och träna, träna, träna.

Idrotten är en stor del av samhället och när samhället och människors attityder förändras, händer förstås något med idrottsrörelsen också. Om samhället inte är för alla, hur kan då idrotten vara det?

Idrottsrörelsen är förstås inte ansvarig för samhällsutvecklingen, men vill vi leva som vi lär kan vi heller inte bara åka med. Det är inte för sent att gå från ord till handling. Den nya strategin för svensk idrott som ska behandlas vid Riksidrottsmötet i Helsingborg i maj innehåller många fina ord och tankar. Jag hoppas att en enda idrottsrörelse tar chansen och gör dessa ord och tankar till verklighet.

Jag hoppas att det åter blir modernt att vara föreningsaktiv på det där gamla viset.

* * *

Minns jag fel? Har jag blivit en bitter gammal gubbe? Eller finns det kanske trots allt delar som var bättre förr? Jag minns i alla fall min barn- och ungdomstid inom idrotten med stor glädje och värme. Det vill och hoppas jag att många barn gör även i framtiden.

Och det var med stolthet jag sålde nästa omgång lotter. Med Göthes Järn på ryggen.

Samarbete och större öron väg till framgång

Om drygt tre månader är det dags för det som kallas Idrottens riksdag. Formellt heter det Riksidrottsmötet och då träffas ombud från alla specialidrottsförbund för att ta beslut om Riksidrottsförbundets och SISU Idrottsutbildarnas framtida arbete och inriktning.
Det allra viktigaste området är förstås arbetet med strategin kring just framtidens idrott (Idrottsrörelsen 2.0) och motioner som är kopplade dit.

Personligen gillar jag Svenska Bandyförbundets motion Bandy_-_Tvingande_uppdelning_mellan_vinter-_och_so som föreslår en tydligare säsongsindelning mellan vinter- och sommaridrotter för att barn och unga ska få lättare att syssla med flera idrotter. Jag har nyligen slutat som fotbollstränare och krocken mellan exempelvis fotbollen och innebandyn är uppenbar. Det är inte fel att påstå att båda pågår i stort sett året runt.

Jag känner förstås också för vår egen motion: Skolidrottsf-rbundet_-_Idrottsr-relsen_2 som vill ge Riksidrottstyrelsen i uppdrag att se över LOK-stöd och Idrottslyft i syfte att uppmuntra föreningar som erbjuder flera idrotter eller tydligare samverkar med andra föreningar. Syftet är detsamma som bandyns; det ska vara möjligt att syssla med flera idrotter. Ett annat syfte är att du som tonåring ska kunna börja med en ny idrott, det ska inte vara för sent. Och i förlängingen: Idrott hela livet!

Drömmen vore om en förening, ensam eller i samverkan med andra, skulle kunna erbjuda ett brett spektra av idrotter där du ska kunna söka dig fram i lugn och ro för att kanske hitta din favoritidrott. Och om du gör det ska du också kunna välja på vilken nivå du vill utöva den i fortsättningen. Alltså: Det ska vara okej att lattja boll med kompisarna en gång i veckan i föreningens regi. Eller satsa på att bli bäst.

Du ska också erbjudas en icke grenspecifik ledarskaps- och föreningskunskapsutbildning i den tänkta föreningen. Det är kanske det just du blir bäst på.
Och, det vill jag trycka extra på, motionen är inte skriven för att gynna just Svenska Skolidrottsförbundets verksamhet. Den är skriven för att gynna och lyfta idrottsrörelsen mot nya höjder i nya tider.

Sannolikheten är också stor att vårt, idrottsrörelsens, ropande efter ökat statsstöd skulle få respons. Genom att visa att rörelsen verkligen är till för, och öppen för, alla, är jag övertygad om att plånboken skulle öppnas. Många företag satsar också på socialt ansvar vilket öppnar dörrar även för idrotten.

Forskarna vid Umeå universitet, Inger Eliasson och Annika Johansson, har på uppdrag av Svenska Innebandyförbundet tagit reda på varför flickor slutar spela innebandy – och vad som skulle kunna få tjejerna att fortsätta.

Citerar:
Det mest avgörande (för att sluta; min anmärkning) var mer fokus på prestation och resultat, förändringar i lagets sammansättning, nya tränare och förändrade attityder, höga krav på sig själv, intresse för en annan aktivitet och brist på tid.
Flera av flickorna efterfrågade flexiblare träningar där de till och med kunde haft individuella mål, oavsett om spelaren ville satsa eller bara ha roligt. Öppna träningar lyftes också upp som ett alternativ.

Många skulle också velat ha mer att säga till om, att tränarna skulle sett varje spelare och lyssnat på flickornas önskemål när det gäller träningsupplägg och liknande.

Fokus på prestation och resultat…

Flexiblare träningar med individuella mål…

Mer att säga till om…

Tack och bock. Frågor som de här (inflytande, glädje, egen utveckling) har Skolidrottsförbundet lyft gång på gång. Och då ofta setts som tävlingsmotståndare eller bara ”ett sånt där konstigt fleridrottsförbund, tidigare kategoriförbund.

Vi får dock positiva signaler från allt fler håll för våra tankar om hur vi skapar en idrott för alla. Många, från idrottsbyråkrater i olika organisationer via kommunala beslutsfattare till rikspolitiker och ekonomiska partners, är med på tankarna. Återstår att övertyga vissa specialidrottsförbund som har väldigt svårt att släppa det traditionella tänkandet.

Det som nu är ett måste för Idrottsrörelsen 2.0 är:
1) Samarbete i stället för konkurrens och kannibalism mellan idrottsförbunden. Uppmuntra fleridrottsföreningar och större samverkan mellan idrotter såväl när det gäller aktiviteter som planering.

2) Större öron. Lyssna på barn och unga och bygg idrotten efter vad de vill ha. Inte efter vad vi vuxna tycker och tror att barnen vill ha.

Fler tankar om motionerna till RIM hittar ni bland annat på Idrottens affärer där krönikören Dan Persson har tyckt till.

Vågar idrottsrörelsens medlemsförbund och föreningar tänka längre än på sitt eget förbund för att komma fram till idrottsrörelsens bästa?

Vi kan bättre inom idrotten!

Mina tankar kring läget i Sverige och världen just nu lever ett rörigt och eget liv. Terrorism, satir, yttrandefrihet, religiös och politisk extremism. Att då ge sig in i debatten om hur barn- och ungdomsidrott ska bedrivas kan te sig futtigt.

Men tankarna går ihop genom människan som av olika orsaker väljer att tro på olika sanningar. Idrott kan tyckas vara en bisak i det stora, men det är vad vi jobbar med, det är (bland annat) vad vi brinner för och tror på. Det är vårt medel. Vardagen måste gå vidare trots allt fruktansvärt omkring oss. Och med en väl genomtänkt barn- och ungdomsidrott kan vi bidra till ökad förståelse och ett bättre samhälle.

I den aktuella debatten gör vi också ett eller flera val. Ett är att välja om vi tror på de sanningar som presenteras i radions granskning.
Eller om vi litar blint på idrottens företrädare och andra som menar att det är orättvisa eller felaktiga anklagelser.

För mig är det inte svart eller vitt. Självklart är en anledning till att barn och unga slutar med idrott att de inte längre anses platsa, för att okunniga vuxna jagar pokaler. Lika självklart är att Riksidrottsförbundet och många specialidrottsförbund har tydliga och bra anvisningar för hur barn- och ungdomsidrott ska bedrivas. Den stora utmaningen är att nå varje enskild föreningsledare, i de allra flesta fall en förälder.

Som synen är nu är det nästan extremt och uppseendeväckande om träning inte leder till organiserad tävling. Prova att vända på rådande norm. Prova att tänka att barnidrottens mål inte är att få fram stjärnor. Prova att tänka att barn- och ungdomsidrottens mål inte i första hand är att vinna pokaler och medaljer.
Prova att tänka att målet är att få barn och unga, som blir vuxna, att ha roligt tillsammans och må bra. Att utvecklas dels inom sin idrott, men framförallt i det gemensamma föreningslivet där vi i en väl fungerande förening ges en chans att lära oss om demokrati och samspel. Där nyfikna, lekfulla barn och unga får växa till friska, hälsosamma och ansvarstagande vuxna. En vinst för hela samhället.
Ja, jag vet att det är så vi säger att vi gör. Men vi måste också, en gång för alla, gå från ord till handling, även ute i varje enskilt lag eller grupp!

Vi måste omdefiniera framgång, skapa en annan syn på framgång. Att alla gör sitt bästa och utvecklas i sin takt, efter sin förmåga. Och fortsätter att röra på sig livet ut. Det är mer värt än varje vinst i den lokala fotbollserien, eller vilket VM- eller OS-guld som helst! Det är så vi säger att vi gör. Men det är dags att gå från ord till handling.

Och hur gör vi då, förutom att vuxna måste tänka om?
I Skolidrottsförbundet tror vi att vår modell skulle bli framgångsrik även i övriga rörelsen. Kortfattat genom att ge barnen och de unga mer makt och inflytande över sin egen verksamhet. Som det är nu är det oftast de vuxna som planerar och leder aktiviteterna. Vi tror inte att det behöver vara så för att det ska bli givande verksamhet även i vuxna ögon.

För nog måste det vara så att det är barnen som själva vet bäst vad som är roligt? För det är ju glädjen vi är ute efter, inte pokalerna. Våga fråga. Det är väl inte så farligt om de bara vill spela och skjuta eller kanske till och med leka kull i olika varianter hela träningen? Och när de blir något äldre kanske vi till och med kan våga att låta barnen leda träningen?
Vuxna, eller varför inte äldre tonåringar, ska förstås finnas där för att stötta och leda. I skolidrottsföreningen har vi något som kallas vuxenstöd. De finns där just i detta syfte. Alla ledare, tränare, coacher borde se sig som vuxenstöd! Utöver att barnen har roligt får ni också i förlängningen mer kreativa barn som hittar egna lösningar.

Jag har, och har haft, en hel del kontakter med politiker på riksnivå från olika partier. Min tolkning och bedömning efter möten och samtal är att idrotten ganska säkert kan räkna med ett högre stöd om vi skruvar lite på verksamheten enligt ovan och på sätt får fler att hitta glädjen och stanna längre inom den föreningsdrivna idrotten.

Ideellt och e-sport – spännande motioner

Att SD motionerat om att nya medborgare måste svära trohet mot Konungen har uppmärksammats i media. Jag väljer att uppmärksamma två andra spännande riksdagsmotioner som borde väcka intresse såväl inom som utanför idrottsrörelsen:
Andreas Carlsson (KD) motionerar under rubriken ”Ideellt skolengagemang i betyget” och Rickard Nordin (C) motionerar om att riksdagen ska jämställa e-sport med traditionell sport.

I Carlssons motion hittar vi argument som Skolidrottsförbundet utan tvekan ställer sig bakom. Dock med reservation för att han skriver att skol-IF sker inom ramen för skolans arbete, vilket det kan göra, men Skol-IF:s arbete sker i första hand inom ramen för Skolidrottsförbundet och därmed Riksidrottsförbundet. Men, men. Han har ändå bra argument, innebandyledaren från Mullsjö, när han skriver så här:

Ett första steg bör vara att ideella engagemang som sker inom ramen för skolans arbete bör uppmärksammas. Det kan t.ex. handla om att leda en skolidrottsförening, att delta i Operation Dagsverke eller att aktivera sig i elevrådets verksamhet. På sikt kan det dock finnas anledning att bredda begreppet ideellt.”

Det lyfter fram meriterna för den enskilde själv, vilket stärker självkänslan. Genom att redovisa ideellt engagemang kan ungdomars möjligheter att tydligare meritera sig för att komma in på arbetsmarknaden också stärkas”.

Att stärka självkänslan och kunskaperna hos unga är ju en stor del av Skolidrottsförbundets idé och verksamhet. Senast i helgen hölls den senaste certifieringsutbildningen för vår utbildning ”Unga leder unga” med flera deltagare i tonåren. Vi tar också, med start nästa höst, ett nytt steg då vi lanserar vårt eget ledarskapsprogram för unga som vill ta nästa steg; från föreningen till distriktsnivå, eller kanske till central nivå. Detta gör vi för individen, för vårt förbund, men även för hela idrottsrörelsens och samhällets skull. Det finns inga krav på att stanna kvar inom Skolidrottsförbundet, det viktiga är att de unga växer och tar plats någonstans inom rörelsen.

Nordin (C) är i sin motion lite grann inne på samma spår när han skriver om unga som tar ansvar.

”E-sport är ett sätt för unga att träffas, lära sig samarbeta och utvecklas i grupp, lära sig laganda samt att arrangera och driva föreningsverksamhet. I och med att E-sport ofta drivs på gräsrotsnivå – spelarna är också coacher, föreningsledare och arrangörer – så är den E-sport som finns nu dessutom extra bra för att skapa civilt engagemang bland unga”.

Vi kommer inte ifrån att datorer och e-sport har en stark dragningskraft hos barn, unga och unga vuxna. Och visst är det väl då bättre att spela tillsammans med andra, interagera socialt, istället för att sitta ensam vid sin dator?

I Svenska Skolidrottsförbundet har vi tagit första steget att integrera e-sport i vår verksamhet genom att i vår arrangera vårt första skol-SM i e-fotboll (FIFA15) vilket Aftonbladet e-sport uppmärksammat. Vi gör det tillsammans med EA Sports och Svenska E-sportföreningen. Vi ser vinsterna i att nå nya målgrupper. Om det nu är så att det är nya målgrupper? Många av dem som spelar e-fotboll är också fysiskt aktiva.

Förhoppningen är också att ett antal ska tända till på det ideella föreningslivet när vi i samband med turneringen berättar om vår verksamhet. En verksamhet som syftar till att så många barn och unga som möjligt ska få röra på sig och ta plats i beslutande församlingar!

Så välkomna till Fyrishov i Uppsala 24-26 april 2015. Då kör vi det första slutspelet i Skol-SM i e-fotboll!

Fotnot: Om e-sport sedan ska räknas som en idrott även i idrottsrörelsens ögon är det förstås andra beslut som måste tas. Först måste E-sportföreningen (eller om de byter namn till förbundet) söka medlemskap och därefter ska idrottsrörelsen ta ställning på en RF-stämma. I den frågan har Skolidrottsförbundet självklart inte ännu tagit ställning.