Etikettarkiv: riksidrottsmötet

Från RIM till rörelse i rörelse

I helgen var vi närmare 200 ombud – och ett stort antal fantastiska funktionärer – som satt på rumpan i Helsingborg Arena och på Riksidrottsmötet beslutade om idrottsrörelsens framtid. Eller funktionärerna satt inte, inte alla hela tiden i alla fall.
Det kändes bra (ja, alltså inte att sitta ner så länge) att få vara med om det. Det kändes som att idrottsrörelsen den här gången var ovanligt enig. Som att alla var mycket nöjda med arbetet med huvudnumret (utöver ordförandevalet) Idrottens framtida strategi. En stor eloge till Riksidrottsstyrelsen och kanslipersonalen som tillsammans med många SF arbetat fram förslaget.
Inom Skolidrottsförbundet känner vi att vi har en plats att fylla i den nya strategin, i Idrottsrörelsen 2.0. En viktig plats. Såväl avgående ordförande, Karin Mattsson Weijber som idrottsminister Gabriel Wikström pratade om folkhälsa, motionsidrott och integration. Med vår plats i idrottsrörelsen, med vår ingång i skolan, måste vi kunna göra ett mycket bra arbete gällande folkhälsa och integration. I Borlänge har Skolidrottsförbundet kommit långt med integrationsarbetet, bland annat genom att många av Borlänges unga somalier gått utbildningen Unga leder unga (föreningskunskap, ledarskap) för att lära känna den svenska idrottsrörelsen och få en väg in i samhället.
Tillsammans med Korpen är vi det förbund som oftast sjunger bredd- och motionsidrottens lov. Vi sjunger också utbildningens lov och prisar ungas delaktighet och inflytande i sin egen idrott.
Vi står redo att ta emot ett uppdrag från idrottsrörelsen; ett uppdrag som skulle kunna handla om att nå inaktiva barn i anslutning till skolan. Vi vet, att där vi har avlönade eller arvoderade människor händer det grejer. Genom att stötta och utbilda dem som vill starta skol-IF kan vi nå fler och visa vad idrottsrörelsen kan erbjuda.
En av de mer dramatiska punkterna på RIM blev faktiskt valet till valberedningen. De föreslagna kandidaterna fick motstånd, bland annat genom Skolidrottsförbundets egen Jennifer van der Gronden. Det slutade med att Jennifer fick flest röster och nu får axla det stora ansvaret att hitta de personer som ska leda idrottsrörelsen.

Om det var något vi saknade i en rörelse där vi pratar om vikten av rörelse så var det – rörelse. Visst borde det gå att lägga in några minuters pausgympa då och då?
Själv löste jag helgens rörelsebehov genom att på lördagsmorgonen lufsa ner mot havet. På vägen ut kände jag mig lättast i hela världen. Eller i alla fall det snabbaste jag känt mig under våren.
Det fick sin förklaring när jag mötte RF/SISU:s personalchef, Susanne Jidesten. Vet inte om jag hann se hur hon kämpade och slet, innan hon sa:
– Vänta bara tills du ska tillbaka. Det är en grym motvind.
Det var det.
Vågorna slog och vinden den drog. Men som jag ofta tänker:
Blåser det motvind, går det dig emot, så se det som en utmaning; en kulle eller ett berg du ska besegra.
Nu är jag ingen optimistkonsult som predikar att tron, den positiva inställningen, kan övervinna allt. Men en hel del vardagliga bakslag, kopplade till arbete och fritid, kan besegras.
När motvinden mött sin överman den här gången kunde jag sitta på min stol under resten av dagen. Och under kvällens middag.
Men sedan blev det ju dans. Och på en timme dansade jag enligt stegräknaren 4,4 km. Snacka om medvind. Så löste jag två dygns stillasittande i övrigt.
Nu är det dags för idrottsrörelsen att dansa vidare. Det kommer att blås mot ibland, det kommer att dyka upp kullar. Men jag är övertygad om att det nu är dags att på riktigt gå från ord till handling. Och då blir det riktigt, riktigt bra.

Utveckling är inte alltid av godo

I debatten som nu förs kring klassfrågorna inom idrotten, allra senast genom rapporten från Centrum för Idrottsforskning, uppföljning av statens stöd till idrotten, tog mig tankarna tillbaka till 1970-talet i Falun.

Vi sålde 21-lotter, tärningslotter och säkert också någon annan typ av lotter. Vinstlotter och pengar för sålda lotter förvarades i en plastpåse i ett av köksskåpen i radhuset med heltäckningsmatta i gillestugan och väv på väggen i matrummet.

När lotterna var slutsålda rullade jag på cykeln ner till Postparkeringen, numer Gamla postparkeringen där partytältet ställts upp under skid-VM i vintras. På andra ledden, lite längre ner mot Trotzgatan låg Falu BS kansli i en röd träbyggnad (som jag minns den i alla fall).

Stolt klev jag in bland lagvimplar, bilder och pokaler och redovisade lottförsäljningen för Börje. Känslan var redan då, som 10- eller 12-åring att jag var en del i något större. I föreningen.

Den här gången kanske jag hade fått ihop till en poplinoverall med sponsortryck från Göthes Järn på ryggen. Eller så var det delbetalning för en cupresa.

Som jag minns det hade alla i föreningen en sådan overall, oavsett vad vi hade för stöd hemifrån, oavsett vad våra föräldrar arbetade med. Och det tack vare att vi alla sålde lotter, ingen köpte sig fri. Jag kan ha fel, men det är så jag minns det.

Och inte var det så jäkla noga när vi spelade sjumanna grus-serier på anrika Kopparvallen, (kanske mest känd för bandy och Bempa). Några av killarna kom direkt från en shoppingtur på stan i jeans, jeansjacka och playboy-skor. Klart att Erik och Jonas fick vara med ändå. Jag tror att vårt lag hette Leeds den säsongen.

Jag har ingen aning om vilka statliga och kommunala bidrag som fanns och hur de fördelades. Men jag vet att vi jobbade in pengar via lottförsäljning. Att köpa sig fri fanns inte.

Senare var jag mer aktiv i volleybollsektionen i KFUM Falun. Vi sålde julkalendrar med tecknade Falu-motiv. De hade en strykande åtgång, år efter år. Bingolotterna började nog göra sitt intåg. Och jag minns inte att vi – eller våra föräldrar – köpte oss fria.

Vi var nog inte fyllda 18 när flera av oss arbetade mer aktivt i föreningen som styrelseledamöter och ledare samtidigt som vi spelade själva. Vi hängde tillsammans, ibland på kansliet, ibland vid KFUM-gården där det senare anlades beachvolley-planer.

Får dagens barn och unga uppleva det som vi fick? Att vi jobbade ihop pengar, att vi var med på lika villkor, att vi hade en gemenskap över åldersgränser, att vi faktiskt också på ett tidigt stadium engagerade oss i föreningen.

Vet de ens att de är med i föreningen? Det är väl laget och lagkassan som gäller nu. Köp dig fri och träna, träna, träna.

Idrotten är en stor del av samhället och när samhället och människors attityder förändras, händer förstås något med idrottsrörelsen också. Om samhället inte är för alla, hur kan då idrotten vara det?

Idrottsrörelsen är förstås inte ansvarig för samhällsutvecklingen, men vill vi leva som vi lär kan vi heller inte bara åka med. Det är inte för sent att gå från ord till handling. Den nya strategin för svensk idrott som ska behandlas vid Riksidrottsmötet i Helsingborg i maj innehåller många fina ord och tankar. Jag hoppas att en enda idrottsrörelse tar chansen och gör dessa ord och tankar till verklighet.

Jag hoppas att det åter blir modernt att vara föreningsaktiv på det där gamla viset.

* * *

Minns jag fel? Har jag blivit en bitter gammal gubbe? Eller finns det kanske trots allt delar som var bättre förr? Jag minns i alla fall min barn- och ungdomstid inom idrotten med stor glädje och värme. Det vill och hoppas jag att många barn gör även i framtiden.

Och det var med stolthet jag sålde nästa omgång lotter. Med Göthes Järn på ryggen.

Samarbete och större öron väg till framgång

Om drygt tre månader är det dags för det som kallas Idrottens riksdag. Formellt heter det Riksidrottsmötet och då träffas ombud från alla specialidrottsförbund för att ta beslut om Riksidrottsförbundets och SISU Idrottsutbildarnas framtida arbete och inriktning.
Det allra viktigaste området är förstås arbetet med strategin kring just framtidens idrott (Idrottsrörelsen 2.0) och motioner som är kopplade dit.

Personligen gillar jag Svenska Bandyförbundets motion Bandy_-_Tvingande_uppdelning_mellan_vinter-_och_so som föreslår en tydligare säsongsindelning mellan vinter- och sommaridrotter för att barn och unga ska få lättare att syssla med flera idrotter. Jag har nyligen slutat som fotbollstränare och krocken mellan exempelvis fotbollen och innebandyn är uppenbar. Det är inte fel att påstå att båda pågår i stort sett året runt.

Jag känner förstås också för vår egen motion: Skolidrottsf-rbundet_-_Idrottsr-relsen_2 som vill ge Riksidrottstyrelsen i uppdrag att se över LOK-stöd och Idrottslyft i syfte att uppmuntra föreningar som erbjuder flera idrotter eller tydligare samverkar med andra föreningar. Syftet är detsamma som bandyns; det ska vara möjligt att syssla med flera idrotter. Ett annat syfte är att du som tonåring ska kunna börja med en ny idrott, det ska inte vara för sent. Och i förlängingen: Idrott hela livet!

Drömmen vore om en förening, ensam eller i samverkan med andra, skulle kunna erbjuda ett brett spektra av idrotter där du ska kunna söka dig fram i lugn och ro för att kanske hitta din favoritidrott. Och om du gör det ska du också kunna välja på vilken nivå du vill utöva den i fortsättningen. Alltså: Det ska vara okej att lattja boll med kompisarna en gång i veckan i föreningens regi. Eller satsa på att bli bäst.

Du ska också erbjudas en icke grenspecifik ledarskaps- och föreningskunskapsutbildning i den tänkta föreningen. Det är kanske det just du blir bäst på.
Och, det vill jag trycka extra på, motionen är inte skriven för att gynna just Svenska Skolidrottsförbundets verksamhet. Den är skriven för att gynna och lyfta idrottsrörelsen mot nya höjder i nya tider.

Sannolikheten är också stor att vårt, idrottsrörelsens, ropande efter ökat statsstöd skulle få respons. Genom att visa att rörelsen verkligen är till för, och öppen för, alla, är jag övertygad om att plånboken skulle öppnas. Många företag satsar också på socialt ansvar vilket öppnar dörrar även för idrotten.

Forskarna vid Umeå universitet, Inger Eliasson och Annika Johansson, har på uppdrag av Svenska Innebandyförbundet tagit reda på varför flickor slutar spela innebandy – och vad som skulle kunna få tjejerna att fortsätta.

Citerar:
Det mest avgörande (för att sluta; min anmärkning) var mer fokus på prestation och resultat, förändringar i lagets sammansättning, nya tränare och förändrade attityder, höga krav på sig själv, intresse för en annan aktivitet och brist på tid.
Flera av flickorna efterfrågade flexiblare träningar där de till och med kunde haft individuella mål, oavsett om spelaren ville satsa eller bara ha roligt. Öppna träningar lyftes också upp som ett alternativ.

Många skulle också velat ha mer att säga till om, att tränarna skulle sett varje spelare och lyssnat på flickornas önskemål när det gäller träningsupplägg och liknande.

Fokus på prestation och resultat…

Flexiblare träningar med individuella mål…

Mer att säga till om…

Tack och bock. Frågor som de här (inflytande, glädje, egen utveckling) har Skolidrottsförbundet lyft gång på gång. Och då ofta setts som tävlingsmotståndare eller bara ”ett sånt där konstigt fleridrottsförbund, tidigare kategoriförbund.

Vi får dock positiva signaler från allt fler håll för våra tankar om hur vi skapar en idrott för alla. Många, från idrottsbyråkrater i olika organisationer via kommunala beslutsfattare till rikspolitiker och ekonomiska partners, är med på tankarna. Återstår att övertyga vissa specialidrottsförbund som har väldigt svårt att släppa det traditionella tänkandet.

Det som nu är ett måste för Idrottsrörelsen 2.0 är:
1) Samarbete i stället för konkurrens och kannibalism mellan idrottsförbunden. Uppmuntra fleridrottsföreningar och större samverkan mellan idrotter såväl när det gäller aktiviteter som planering.

2) Större öron. Lyssna på barn och unga och bygg idrotten efter vad de vill ha. Inte efter vad vi vuxna tycker och tror att barnen vill ha.

Fler tankar om motionerna till RIM hittar ni bland annat på Idrottens affärer där krönikören Dan Persson har tyckt till.

Vågar idrottsrörelsens medlemsförbund och föreningar tänka längre än på sitt eget förbund för att komma fram till idrottsrörelsens bästa?

Sött och surt i påsen

Ett händelserikt år är snart tillända. Ett år där påsens innehållit både sött och surt. För Skolidrottsförbundets del mest sött. I våra distrikt och inte minst våra föreningar har det givetvis hänt massor som vanligt.

Det blir gärna så när barn och unga själva får bestämma över sin verksamhet. När en eller flera vuxna finns med och stöttar, men ger barnen ansvaret att skapa och driva sin egen verksamhet. Det är något vi vill se mer av, såväl i våra föreningar som i hela idrottsrörelsen.

I gottepåsen hittar vi också ett förbundsmöte som hölls i Sundsvall i april. Ett förbundsmöte med en väldigt stor andel unga delegater. Jag törs sticka ut hakan och slå fast att vi lätt är det förbund med yngst medelålder på ett förbundsmöte.

Av Dalarnas fem ombud var möjligen två över 25 år. Detta samtidigt som RF/SISU inte bjöd in till ungdomsträff (eller subventionerade ungdomars deltagande) vid Riksidrottsforum i Gävle i höstas.

Detta är en anledning till att förbundets styrelse i dagarna färdigställer ytterligare en motion till Riksidrottsmötet på temat ungdomsintegrering i drottens styrande rum. Vi ger inte upp tanken att unga ska vara med och bestämma om Sveriges största barn- och ungdomsrörelse även på högsta nivå.
skolifblogg.com kan du läsa om vad de unga i våra föreningar med kreativitet, ansvar och vilja blandar i sina godispåsar. Det smakar gott när vi ser unga leder unga.

Skoljoggen tar förstås upp en stor del av påsen. I år lyckades vi, förutom att sätta en halv miljon barn och unga i rörelse, också samla in nästan 1,2 miljoner kronor till SOS Barnbyar! Det betyder att 50 barn i Astrid Lindgrens barnby i Bouar, Centralafrikanska republiken, får mat, skolgång och kläder i ett års tid. Vi är stolta att kunna bidra.
I samband med Skoljoggen utsågs också 7 F från Hökensåsskolan, Tidaholm, som vinnare av en resa till Paris där de i vår ska träffa herrlaget i PSG. Detta är möjligt tack vare vårt samarbete med Skånemejerier.

Tidigare under året var förbundets ordförande, Erik Söderberg och jag i Almedalen. Vi träffade många som var intresserade av vår verksamhet och vi märkte att förbundet blir mer och mer omtalat, inte minst bland politiker och forskare. Glädjande förstås, då vi bedriver en verksamhet som leder till såväl bättre folkhälsa och större kunskaper om föreningskunskap och demokrati.

Under nästa år ser vi fram mot både premiären av vårt eget Skolidrottsforum och Idrottens riksdag, Riksidrottsmötet.
Förbundet startar också två nya projekt, dels en Ledarakademi och dels ett arbete där vi ska ta reda på hur hjärtat i vår verksamhet, föreningarna, kan få bästa stödet för att drivas och utvecklas.

På det personliga planet bestämde jag mig efter 11 år som barn- och ungdomstränare i fotboll att sluta. Ett val som jag än så länge inte ångrar. Ledarskapet har gett mig mycket, men nu ges istället än mer tid till familjen och jobbet.

Slutligen: Landet skakas av en politisk och demokratisk kris. Utan att ta partipolitisk ställning kan jag säga att Skolidrottsförbundet arbetar för att stärka demokratikunskaperna och skapa en plats, ett fikabord, ett mötesrum, en idrottshall där alla är välkomna. Oavsett var du eller dina föräldrar är födda.