Etikettarkiv: skolidrottsförbundet

Pekpinnar? Nja, vi vill ju ha en öppnare och än bättre idrott!

”Regeringen vill halvera påverkbara hälsoklyftor under en generation.”

”Barnrättsperspektivet är oerhört viktigt.”

”Barnen måste få hitta sin väg att idrotta, på sina egna villkor.”

”Öka fokus på ungas delaktighet, konkretisera ungas rättigheter och fortsätt se över tävlingsformer.”

Citaten är från ett seminarium i riksdagen i torsdags på temat ”Statens idrottspolitiska mål – en uppföljning med inriktning på barn och ungdomar”. 

Här kan du se seminariet som började den 11 maj klockan 10.00 på SVT Play

Jag var där – tillsammans med ett antal andra idrottsförbund och organisationer – i riksdagens andrakammarsal. Det kändes lite högtidligt och förmodligen bröt jag mot någon etikettsregel när jag begärde ordet mitt i en frågestund. Men de pratade ju om idrottens samarbete med skolan. Och då kunde jag förstås inte vara tyst.

naverlonn

Jag fick inte prata då, men senare blev det min tur. Det jag då – med fjärilar i magen – försökte få fram (notering till mig själv; punkta upp vad du vill ha sagt och gör det konkret och kort) var att det finns en organisation som är ypperligt lämpad att vara idrottens väg in i skolan. För barnens och för Svensk Idrotts bästa

En organisation som kanske inte är helt redo, men som i nuläget jobbar för fullt för att stärka sina strukturer för att nå fram till det allra bästa stödet till våra föreningar som därmed ska kunna bidra till Svensk Idrott.

Värdegrunden är på plats, verksamhetsidén är oslagbar. Så använd Skolidrottsförbundet, ge oss stöd och förståelse, så ska vi göra allt vad vi kan för att lägga en stabil grund för att Svensk Idrotts nya hus ska stå stadigt 2025. Vi vill jobba för att bidra till att citaten i inledningen fylls med verklighet.

Medan jag på seminariet hörde att vi inom idrotten ska göra en redan bra idrott än bättre, ser jag idrottskamrater som hörde något annat och sparkar bakut och ser hotande krav och pekpinnar från staten. Som undrar om idrottsrörelsen får syssla med idrott?

Min motfråga blir då: om vi för att skapa en än bättre idrottsrörelse lägger ett träningspass på att prata om normer och strukturer, en kväll på träningslägret för att prata om jämställdhet och inkludering, blir vi då sämre på att idrotta? Om föräldragruppen under barnens träning får en föreläsning om barnrättsperspektiv? Om vi utvecklar våra ledarutbildningar?

Eller skapar vi på så sätt en bättre idrott och bättre förutsättningar för alla att idrotta mer?

Vi fick också se och höra flera fina exempel på hur god idrott kan bedrivas. Och som visade att vi faktiskt får fram världselit genom att ”bara” ha kul och vilja utvecklas en bra bit upp i tonåren (Carolina Klüft). Men som ”Carro” sa:

  • Det kan inte handla om att en del ska ha tur och få rätt ledare och rätt möjligheter. Alla ska kunna erbjudas den möjligheten.

Istället för att se riksdagens utredning som pekpinnar kan vi välja att se att vi vill göra det här för att få fler att stanna kvar och bli en del av en fantastisk rörelse. Och då är ju troligt att vi snarare får mer pengar av staten. Fler medlemmar, mer pengar, fler som idrottar hela livet och fler som blir bäst i världen.

Och vem kan svara ja på frågorna: Är du mot inkludering? Är du mot jämställdhet?

Nä.

Idrottsrörelsen har tagit stora steg från det stängda rum vi var för 10–20 år sedan. RF ser vikten av samarbeten och är betydligt mer öppet för kritik från andra organisationer som till exempel är experter på barnrätt. Eller som RF:s generalsekreterare Stefan Bergh skriver i medskicket till ”Idrottens samhällsnytta – en vetenskaplig översikt av idrottsrörelsens mervärde för individ och samhälle:

  • Kombinationen av ett starkt egenvärde och stor samhällsnytta inom många områden gör idrottsrörelsen till en viktig del av det svenska samhället. Vi vill möta gemensamma samhällsutmaningar och vi kan bidra till att skapa gemenskap och framtidstro i samhällets alla delar”.

Bra så!

img_1347

Och vi kan inom Svensk Idrott dela upp arbetet. Ett förbund som Skolidrottsförbundet kan – och ska – definitivt ligga i täten när det gäller detta arbete. Skolidrottsförbundet jobbar inte för att skapa en egen elit, vi vill lägga grunden för en rörelseglädje som varar livet ut, oavsett om du bara vill motionera eller om du drömmer om att stå högst på pallen i ett OS. Vi kan dessutom bidra till Svensk Idrott genom att utbilda barnen i ledarskap och föreningskunskap för att de ska kunna vara nutidens och framtidens idrottsledare.

I helgen ses vi på Riksidrottsmötet och fortsätter att utveckla Svensk Idrott. För barn och unga, för veteraner och för eliten.

 

 

Jag tror inte (bara) på mer av samma

Mer av samma?

Betyder mer av samma per automatik bättre?

Frågeställningen gäller den diskussion som nu pågår angående att regeringen och idrottsminister Gabriel Wikström (S) i nuläget säger nej till att utöka skolämnet Idrott och hälsa med 100 timmar.

Frågan drivs starkt av bland andra riksdagsledamoten Saila Quicklund (M) med stöd att av ett stort antal idrottskändisar, men även av Riksidrottsförbundet.

Jag vill direkt säga att jag inte är mot att det blir mer rörelse i skolan. För barnen och deras hälsa är det ett måste, i skolan når vi i stort sett alla barn och målet bör vara att skapa en jämställd hälsa.

Däremot: om vi bara lägger på 100 timmar av samma sak, menar jag att hälsoklyftorna istället ökar. De som redan är aktiva, som deltar på idrottslektionerna, får mer rörelse medan de inaktiva fortsätter att vara inaktiva. Det är ingen vild gissning att de som tycker om idrotten i skolan också är aktiva i förening efter skoltid.

Vi måste alltså först skapa någon form av rörelse som lockar de inaktiva barnen. Fråga dem vad som skulle få dem att röra på sig, utbilda i vikten av hälsa, kanske bygga rörelse på gejming om det är vad som får dem att aktivera sig.

Här är ett mycket gott exempel från Kringlaskolan i Södertälje:

https://www.facebook.com/groups/121441368013731/permalink/723214861169709/?hc_location=ufi

Barnen som fått välja och prova nya idrotter kommer oftare på idrottspassen i idrottshallen. Ett enkelt, men genialt sätt att bygga upp trygghet och rörelseglädje.

Exemplet ovan bygger egentligen på samma logik som den vi vill ska gälla i våra skol-IF. Att barn och unga själva väljer vilket sätt de vill röra sig på. Att vi erbjuder varierad rörelse, att alla kan hitta något som passar dem.

Och så – som jag sagt och skrivit så många gånger förr – fyller vi på med utbildning i ledarskap och föreningskunskap så att de unga kan leda yngre och varandra. Många är de som vittnar om att de haft nytta av sin tid i skol-IF även när de gått vidare i livet.

Vi börjar tidigt. Kanske inte så tidigt som i filmen nedan, men från tio års ålder har vi utbildningar för unga ledare.

Och är är ett riktigt gott exempel på hur en skol-IF driver varierade, regelbundna aktiviteter för sina medlemmar. Allt detta som schemat visar, får du delta på för 20 kronor i medlemsavgift! Med unga, engagerade ledare. Kolla in Vislanda skol-IF. https://m.facebook.com/story.php?story_fbid=1436284653057799&substory_index=0&id=729237423762529

Följ oss här på bloggen, men också på facebook.com/skolidrott och Instagram @skolidrottsforbundet

Att bryta normer för att ge plats

Barn på lågstadiet slutar idrotta för att de inte är duktiga.

Vi tar det igen.

Barn på lågstadiet slutar idrotta för att de inte är duktiga.

Detta säger i alla fall en SIFO-undersökning som gjorts på uppdrag av Rädda barnen. Det är 1 000 föräldrar till barn som svarat, vilket i och för sig gör att svaren inte kommer direkt från barnen. Och är det normen att det är viktigt att vinna och vara bäst som styr detta?

Men ändå. Det känns inte bra att många barn inte känner sig välkomna i idrotten. Det som ger hopp är att Svensk Idrott just nu jobbar hårt med att bredda sig; att finnas till för fler oavsett om du vill bli bäst eller om du tycker att det är kul och skönt att träna tillsammans med andra.

Även inom Skolidrottsförbundet har vi ett jobb att göra. Och det är precis vad vi gör just nu på flera olika sätt. Vi vill erbjuda alla Sveriges skolbarn- och ungdomar varierade, återkommande aktiviteter, vi vill att de själva är med och styr, leder, sina aktiviteter, vi vill att de utbildar sig och att även de medlemmar som inte är ledare får reell möjlighet att påverka.

Detta måste ske i våra 1 300 föreningar och där är vi inte än. Vi jobbar på det och under återstoden av det här året och under nästa år händer mycket. Vi har ett utvecklingsarbete igång. Ni får höra mer på vägen.

Ett av våra ledord i det här arbetet är inkludering. Inkluderande ledarskap, inkluderande aktiviteter. Ja, en inkluderande miljö och kultur. Oavsett vem du är eller var du bor, eller vad du har för ekonomiska förutsättningar, ska du få den här möjligheten.

Och för att bli ännu bättre på inkludering inledde vi tidigare i veckan en diplomeringsutbildning i normkreativitet med Rebecca Vinthagen från Settings (ägare av utbildningen) och Jenny Claesson från Add Gender. Kortfattat och förenklat för att bli bättre på att se normer och strukturer för att ta till tillvara alla kompetenser. Det är alla vi på kansliet, två styrelseledamöter och ett par kompisar från andra förbund.

Ta mig själv som exempel. Vem ser du när du ser mig? En drygt 50-årig man, vit, inte så mycket hår längre, sticker inte ut klädmässigt, men med en gubbkeps ibland. Försök att på riktigt utifrån det tala om vem jag är, vad jag står för, vad jag kan och tycker. Nu kanske du som läser känner mig lite närmare, men testa ute på gatan. Visst har vi fördomar om varandra. Visst petar vi in varandra i fack ganska snabbt och enkelt.

par-byline-2

Det är naturligt att vi läser av en annan människa när vi möts, men har ni funderat på hur mycket vi bär med oss när vi bedömer en människa bara på utsidan? När du tycker att du kan se hur den personen är? Och kanske tycker du då att alla människor som ser ut som den du möter är likadana?

Vi ska använda oss av det i det vardagliga arbetet och i ett större perspektiv sprida det i hela förbundet. Vi, Skolidrottsförbundet och hela Svensk Idrott, ska vara öppet för alla. Alla är förstås en sanning med modifikation, då vi måste göra val. Att inkludera någon kan exempelvis innebära att vi exkluderar en annan. Men tillsammans inom idrotten, med 71 specialidrottsförbund (och många, många fler grenar) och 20 000 föreningar, borde vi kunna bereda plats för de allra flesta.

Ett exempel:

Hos oss pågår en utredning av vår tävlingsverksamhet. Så här långt – styrelsen har inte fattat något beslut – föreslår utredarna kommit att vi ska göra om tävlingsverksamheten genom att bland annat ta bort slutsegrare. (Vi ska spela matcher, springa lopp, hoppa längd, men alla ska få göra det lika mycket och med glädje). Fler ska helt enkelt få vara med och tävla.

Det innebär att vi faktiskt exkluderar dem som i första hand är med för att vinna medaljer och pokaler. Men vi inkluderar dem som tycker att det är roligt att tävla, men inte fått vara med tidigare. I och med att vi är en del av helheten Svensk Idrott finns det fortfarande plats för dem som i första hand är med för att vinna och bli bäst (de får förstås vara med hos också om de vill!).

Till nästa utbildningsträff ska vi ägna oss åt betydelsefulla mikrohandlingar. Jag har bestämt mig för att bland annat vara uppmärksam på sociala medier hur vänner och bekanta, samt okända, uttrycker sig. Jag ska också reagera och ställa frågor. Målet? Att själv se, och förhoppningsvis att även andra ser, hur ord och bilder påverkar positivt och negativt. Att vi kan bryta negativa normer och strukturer för att ge plats åt fler människor. Att du ska kunna vara dig själv.

Fundera gärna på vad/vem som är normen i ditt förbund eller i din förening.

Och kom ihåg att en hel del normer måste finnas för att vi ska fungera tillsammans överhuvudtaget.

Å du sköna förening!

Vi är många som frågar oss vad som händer i omvärlden just nu. Både i vår närhet och lite längre bort.

Vi reagerar på olika sätt på instabilitet, splittring och polarisering. Det finns de som tror på ”enkla lösningar” och det finns lösningar som tar lite längre tid, lite större tålamod och en stor arbetsinsats. Och som kräver kunskap, omtanke och en vilja att förena istället för att splittra.

Skolidrottsförbundets värderingsgrund vilar tryggt i Idrotten vill och Barnkonventionen som värnar barn och ungas rätt i samhället. Och det gäller alla barn och unga. I våra föreningar ska ingen väljas bort, inte av någon anledning. Du platsar, oavsett vilka kunskaper du har, oavsett vilken religion du tror på, oavsett vilket kön du har, oavsett var du är född, oavsett vem du älskar och oavsett om du har en funktionsvariation.

Alla dessa delar är viktiga, men just nu står arbetet med integration och inkludering högt på agendan. Lätt är det inte med så mycket information och desinformation som är i omlopp, vilket gör Skolidrottsförbundets pågående arbete och nedanstående satsning så nödvändig.

När regeringen presenterade höstbudgeten förra veckan visade idrottsminister Gabriel Wikström nämligen igen att han tror på idrottsrörelsens kraft. För 2017 finns 14 miljoner extra avsatta för ett intensifierat arbete i särskilt utsatta områden. Satsningen är långsiktig och syftar till att skapa varaktig idrottsverksamhet genom ledarutbildning och föreningskunskap.

gabriel-och-maslah

Ledarutbildning och föreningskunskap är ju, utöver fysisk aktivitet som passar alla, Skolidrottsförbundets huvudsakliga verksamhet. Vi är gärna med och tar ett större ansvar för att stärka föreningslivet och bidra till ett mer sammanhållet samhälle. Vi finns ju i skolan där de flesta barn finns.

Bara smaka på ordet förening. En gång till: förening. Vad får du för associationer?

För mig är det något mjukt, sammanhållande, inkluderande och vackert. Både organisatoriskt och fysiskt.

Om vi inom idrottsrörelsen föregår med gott exempel och lever som vi lär, är det ett stort steg på vägen. Påminner om vår värdegrund som förstås borde gälla även i övriga delar av samhället. Med tanke på att vi inom Svensk Idrott är cirka 3 miljoner medlemmar kan vi vara en än starkare kraft.

  • Glädje och gemenskap
  • Demokrati och delaktighet
  • Allas rätt att vara med
  • Rent spel

För att Skolidrottsförbundet ska kunna bidra än mer till ovanstående, fortsätter vi nu att utveckla vår utbildning Unga leder unga på olika sätt. Vi vill erbjuda fler varianter, vi tittar på digitalisering, tillgänglighet och uppdateringar för att fler ska kunna bidra till en stärkt rörelse och därmed ett starkare samhälle. Vi har många exempel på att ungdomar som fått ta plats i förening och förbund vittnar om att de blir starkare även i andra sammanhang.

img_1347

Vi fortsätter också att jobba för att ge våra föreningar det allra bästa stödet för att de ska kunna utvecklas och långsiktigt vara idrottens bas, föreningen där du tar klivet in i idrottsrörelsen. Då är det mycket viktigt att de ansvariga föreningarna har de kunskaper som krävs för att driva verksamheten – att vi skapar en kultur där det är vardag.

Förbundsstyrelsen har därför fastslagit vad som definierar en kvalitetsmässigt bra skol-IF:

  • Att erbjuda medlemmarna kvalitativa, regelbundna och varierande aktiviteter.
  • Att ha en styrelse bestående av unga medlemmar som stöttas av vuxen.
  • Att låta medlemmar, oavsett nivå, utbilda sig i föreningslära och ledarskap.
  • Att skapa former för demokrati och ungdomsinflytande.

För att lyckas med detta, för att nå ut till föreningarna, anställde vi för en månad sedan fem föreningsutvecklare som jobbar i olika delar av landet. Det gör att vi kommer närmare våra föreningar och kan finnas på plats när de behöver stöd för att utvecklas i den utpekade riktningen. Vi hoppas få medel för fler föreningsutvecklare under 2017 så att vi kan verka nära föreningarna på fler platser i landet.

Ytterligare en insats för att lyckas med våra föresatser är att kanslipersonal och styrelseledamöter inom kort påbörjar en utbildning i normkreativitet. Vi gör detta för att utöka vårt synfält, lära oss mer om strukturer som begränsar oss och bli än mer inkluderande i vårt tankesätt. Jag är övertygad om att detta utvecklar oss själva som individer och att det gagnar såväl förbundet som hela idrottsrörelsen.

Tillsammans i förening – så tar vi steg framåt.

Skoljoggen och alla dessa leenden

Före sommaren skrev jag en text om Skoljoggen och om dess förmåga att skapa gemenskap och samhörighet. Nu är vi mitt inne i denna hektiska period joggande och jag är överraskad.

Jag hade ju glömt HUR viktigt det här är. Jag hade ju glömt allt engagemang, alla frågor från skolor som planerar sin Skoljoggendag, alla barn som faktiskt tack vare detta 34-åriga arrangemang får en upplevelse som jag hade glömt hur stor den är.

Har du någon gång varit ute på ett Skoljoggenarrangemang på en skola som förstått budskapet med Skoljoggen så vet du ju också precis hur det är. Om du inte glömt…

Alla dessa leenden.

De finns där överallt. Och de är äkta. Det går liksom inte att inte le när en är ute i naturen en vacker förhöstdag med sommarvärme, när en rör på sig och blir svettig i pannan, när en får hänga med sina skolkompisar. Klart en ler. Och leenden smittar. Leenden är oemotståndliga.

Skoljoggen får barn att må bra och det gör mig stolt. Arrangemanget har alltmer utvecklats till att vara en manifestation för glädje och gemenskap i ett idrotts-och rörelsesammanhang. Det är allt mer sällan en tävling med vinnare och förlorare. Det är allt oftare ett minne för livet med bara vinnare. I år kommer det återigen att ha varit närmare 2000 skolor som arrangerat Skoljoggen och hundratusentals barn har joggat. Och jag nås av berättelser om ”en underbar dag”, ”årets höjdpunkt”, ”bästa dagen”. På Instagram flödar det av bilder med #skoljoggen och #skoljoggen2016 som visar rörelseglädje och sammanhållning. Och leenden.

Jag cyklade till Husby i norra Stockholm i onsdags på Skoljoggens huvuddag. Det var en strålande dag. Trädens gröna blad hade fått en lätt antydan till gulnad av de svala nätterna som den senaste tiden överträffats med råge av de tropiska dagarna. På Järvafältet, detta vackra, stora fält av skog och mark, mötte jag upp lärare och elever som hoppande och skuttande och skrattande var på väg mot sin Skoljoggen. Varv efter varv sprang de. En klunk vatten, sedan iväg igen. Upp och ner för backarna och varmare och varmare i kroppen och gladare och gladare.

 

Leendena smittade. Jag var ett enda stort sådant på min väg mot arbetsplatsen vid Skanstull i den södra delen av Stockholms innerstad. I Kista hejade jag på ett annat gäng som var mitt i sin upplevelse av Skoljoggen. Och i Tantolunden på Södermalm var det ösigt värre och visst var det Skoljoggen där också. Och detta bara på en kort cykeltur i stan. Samtidigt var tre av mina kollegor ute på tre andra arrangemang. Det är då jag inser storheten av denna dag, detta Skoljoggenarrangemang. Det är då jag inser att jag ju glömt hur stort och viktigt detta ju är och hur många ansikten som spricker upp i leenden runt om i Sverige på denna dag och på andra Skoljoggendagar. Om ett år kör vi igen. Som vi alltid gör. Med ett leende.

/Johan Sandler, projektledare för Skoljoggen

 

Pokal till dem som får fler att röra på sig mer!

 

cup-1010909_1920

Semestrarna är över och vi är tillbaka i full gång. Och i det stora idrottslivet fortgår diskussionen om barns rörelse och hälsa.

Den senaste veckans skörd i mejlkorg och sociala medier har bland annat följande budskap:

  • Fler idrottstimmar i skolan.
  • Minst en timmes fysisk aktivitet om dagen för barn.

I debatten om fler timmar i skolämnet Idrott och hälsa driver Moderaterna frågan och vill öka tiden med 20 procent och riktar in sig på idrottsminister Gabriel Wikström. Wikströms, S, som tillsammans med MP och V röstade nej till ett sådant förslag i riksdagen.

Ja, jag håller med M om att det behövs mer rörelse i skolan. De har tidigare i en skuggbudget lagt ett förslag på att satsa 10 miljoner om året för att Skolidrottsförbundet ska bygga verksamhet i skol-IF på fritids.

Ja, jag håller också med Gabriel Wikström om att det inte bara är timantalet som skulle göra att barn rör på sig mer. Det krävs också fler behöriga lärare och ett nytt sätt att se på rörelse för att locka alla. Såsom Skolidrottsförbundet tänker, såsom Kalle gjorde i tv-programmet Gympaläraren. Nej, jag säger inte att skolan och läroplanen kan kopiera Kalles koncept rakt av, men lyssna på barnen och se till att det är möjligt för alla att röra på sig på det sätt de gillar. Kanske är det traditionell fotboll för en del, dans för en annan och Pokémon Go för en tredje. Skapa bredare förutsättningar likt den strategi idrottsrörelsen jobbar efter idag. Även om det traditionella idrottsämnet utvecklats sedan jag gick i skolan krävs än mer kreativitet och lyhördhet.

De allra, allra flesta mår ju bra av att röra på sig, bara de får göra det på sitt sätt. Det vill vi utveckla ytterligare inom Skolidrottsförbundet. Vi ser över tränings- och tävlingsformer (hur kan alla som vill vara med och tävla utan slutsegrare och utslagning?), vi utvecklar barn och ungas möjligheter att själva vara med och bestämma om sina aktiviteter. Och vi vill utbilda många fler barn och unga (och deras vuxenstöd) så att de kan leda varandra. En vision på längre sikt är att vi ska bidra till att råda bot på den ledarbrist som många gånger nämns inom idrottsrörelsen.

Vi är många som behöver dra vårt strå till stacken, och det är vi vuxna som måste ta det ansvaret. Det är ju vi som kan lära våra barn vad som är viktigt för att få ett gott och bra liv. Om vi tror – vilket jag gör – att det viktigaste faktiskt inte är att vinna varje cup eller tävling, måste vi skapa nya normer som visar barnen just det. Vi måste erbjuda alternativ, måste prata mer om rörelseglädje, om varför det är viktigt att röra på sig.

Tavla från RF

De vuxna som försvarar att det måste finnas tabeller och cupsegrare, överför ju egentligen bara vuxenidrott på barn.

Ett enkelt tips: berätta för era barn att det räcker långt om de bara gör sitt bästa efter dagsformen. Det är min fasta övertygelse att de som har den inre drivkraften och siktar på att bli proffs, kan fortsätta motiveras även om de inte får en stor pokal.

Alltså: idrottsrörelsen, skolan och vi föräldrar har ett gemensamt ansvar att hjälpa våra barn. Föräldrar – ni är så viktiga! Ni är så viktiga för era barn förstås, men också i det arbete som nu görs inom idrottsrörelsen för att skapa en bredare och mer inkluderande idrott. Ni föräldrar som är idrottsledare, på arenan eller i styrelserummet, har ett extra stort ansvar när det gäller den biten. Våga tänka att det är fint och bra, såväl för den enskilde som för samhället, att få fler att vara med längre. Att det är det som är den riktiga guldmedaljen!

Och vad kan du som inte är ledare göra då? Kanske börja med att lyssna på Örjan Ekblom, lektor vid GIH (Gymnastik- och Idrottshögskolan):

  • Skjutsa inte barnen.
  • Begränsa barnens stillasittande skärmtid.
  • Föregå med gott exempel.

Råden förmedlas av Anna Hafsteinsson Östenberg, sjukgymnast och lektor i idrottsvetenskap vid Linnéuniversitet i samband med att råd tagits fram av ”Yrkesföreningar för fysisk aktivitet. Råden är antagna av Svenska läkaresällskapet och Svenska barnläkarföreningen som rekommenderar minst en timmes fysisk aktivitet om dagen för barn 6–17 år.

– Under tonåren tenderar den fysiska aktiviteten att minska och kreativa lösningar som stimulerar till aktivitet behövs. Fysisk aktivitet under skoldagen kan ha särskilt stor betydelse för de unga som inte annars är aktiva, säger Ulrika Berg, barnläkare vid Astrid Lindgrens sjukhus.

Se där! Kreativa lösningar. Kopplar tillbaka till inledningen och förslaget om fler idrottstimmar i skolan. Vi måste skapa kreativa lösningar för att nå de fysiskt inaktiva barnen. Och kan det inte göras under skoltid går det att göra direkt efter skoltid med skol-IF som arrangör. Där är kreativitet inte bara tillåtet, det är önskvärt!

På tal om att idrotta längre, helst hela livet, bjuder jag på en film från YouTube. Möt Iron nun!

 

Ny energi och kraft ut till skolidrottsföreningarna

Kan en nystart på jobbet efter en lång ledighet bli så mycket bättre än att fem nya kollegor väntar runt hörnet?! Knappast. Skulle vara en sex-sju stycken då kanske… 😉

Att känna att vi med gemensamma krafter nu kan uträtta mer av det vi vill uträtta, att vi kan komma närmare de mål vi jobbar mot och att vi kan kan sätta fart på en snöboll som vi vet kan bli så stor att den rullar av sig själv med full kraft vinter som sommar är en minst sagt behaglig myskänsla.

Så välkomna in i värmen Anna, Oscar och Oscar, Malin och Jasmin! Med er hjälp kommer fler skol-IF att känna att de har ett tillräckligt stöd för att vara det de vill vara och för att utvecklas som de vill utvecklas. Fler skolor kommer att skapa rätt förutsättningar för en fungerande förening på skolan och få nytta av föreningens möjligheter att skapa rörelse på skolan och skapa gemenskap mellan åldersgrupper och andra indelningar.

Fyra fullspäckade dagar för nyanställda på Skolidrottsförbundet med lära känna-lekar, information och utdelning av telefoner och profilkläder.

En skol-IF är bräcklig. Vi har fler än 1000 bräckliga medlemsföreningar. Vi vill räcka till för alla men vi gör inte det. Vi vill ha resurser att finnas till för alla men vi har inte det. Vi har under många år framförallt byggt vår stödapparat nära föreningar på ideella krafter. Det har inte räckt och nu har vi modet och gör de prioriteringar vi känner behövs samtidigt som idrottsrörelsen som helhet och samhället tydligare än på länge ser värdet av att barn rör mer på sig och deltar i sociala sammanhang där de lär sig om samarbete och demokrati. Det sammantaget gör att vi kan utöka kraften i vår organisation genom att ytterligare fem personer gör allt i sin makt för att barn  och unga ska ha egna idrottsföreningar där de får utöva idrott och rörelse på det sätt de själva önskar och samtidigt lär sig verka i en förening och att vara ledare.

Den här veckan lär sig de fem nya föreningsutvecklarna allt om sin nya arbetsgivare och hur de på bästa sätt stöttar, skapar och utvecklar skolidrottsföreningar. Det här kommer märkas i första hand i Bohuslän, Dalsland, Västergötland, Östergötland, Norrbotten, Västerbotten, Södermanland, Örebro och Västmanland när de nästa vecka sätter full fart ute i verksamheten.

Men håll i er. Det här är bara början! 🙂

/Johan Sandler

Att vinna glädje och gemenskap

Är så lyckligt lottad att jag får motionera på arbetstid. Skam vore i och för sig annars, om vi inte levde som vi lär inom idrotten där vi predikar alla vinster med att svettas, flåsa, kämpa, och – ha roligt tillsammans med andra.

I måndags lirade jag boll med ett gäng idrottsbyråkrater, ett fotbollspass på Kanalplan i Stockholm. Vi var mellan 21 och drygt 50 år gamla, vi spelar efter vår förmåga och har väldigt kul. Och vi räknar målen. Vi analyserar på ett lättsamt sätt spelet efteråt och ser fram mot nästa måndag (då stelheten bör ha lagt sig).

Oavsett vilket lag som gjorde flest mål den här gången är vi alla vinnare. Vi har motionerat, vi har skrattat, vi har umgåtts. Och lite grann mätt våra krafter. Däremot har vi snart glömt hur det gick. Och någon tabell har vi inte. Nästa gång är det nya lagkamrater.

Vart vill jag komma med det här?

Vid Riksidrottsmötet förra året antogs en strategi som syftar till att idrottsrörelsen ska bli än bredare, än mer inkluderande för att fler ska uppmuntras till att idrotta hela livet i förening. Målet är 2025, men många förbund, däribland Skolidrottsförbundet, tog direkt det här arbetet på allra största allvar och drog igång.

Vi ser nu över alla våra aktiviteter för att komma fram till hur vi kan erbjuda idrott, träning och för den som vill tävling, för alla. Det står faktiskt skrivet i våra grunddokument att vi ska göra just det.

Tavla från RF

Ett konkret arbete som pågår är att det görs en tävlingsutredning där en grupp ser över förbundets tävlingsverksamhet i detalj. Senast förra helgen träffades gruppen för att diskutera det första utkastet till förslag.

Det är för tidigt att avslöja vilka slutsatser gruppen har dragit, men som generalsekreterare för Skolidrottsförbundet ser jag många spännande frågor när det gäller nya tävlingsformer som alla kan ta del av. Måste det finnas en slutsegrare? Kan tjejer och killar tävla tillsammans? Måste det vara fasta lag eller kan vi träffas från flera föreningar och mixa lag? Och få nya vänner.

Skolidrottsförbundet är ett av 71 specialidrottsförbund inom Riksidrottsförbundet. I stort sett alla de övriga erbjuder verksamhet där ett av de yttersta målen är att bli elit, att bli bäst i Sverige eller bäst i världen. Behöver då också vi bedriva sådan verksamhet? Eller ska vi vara förbundet som erbjuder alla annan en rolig och inkluderande verksamhet?

Vi återkommer på vägen och hoppas på att styrelsen innan året är slut fattar ett genomtänkt beslut kring framtidens tävlande i Skolidrottsförbundet. Ett beslut som i längden leder till att fler tar del av vår verksamhet med glädje, glöd och gemenskap.

IMG_1417

Kopplat till motionsfotbollen jag beskrev ovan, kan jag nog säga att min fotbollsintelligens mognade sent. Bortsett från den fysiska biten är jag en betydligt bättre fotbollsspelare än jag var när 20 eller 25, när fotbollen var mer tävlingsinriktad för min del.

Jag växte ganska tidigt, är född under första halvåret, och fick ibland spela med ett år äldre killar. Sedan gick det utför. Eller kanske inte. Jag hamnade i ett div IV-lag, Sundborns GoIF, med många sköna och trevliga lagkamrater. Och hade fortsatt kul.

Jag har fortfarande kul. Både på planen och med kompisarna efteråt. Det är dit vi inom idrottsrörelsen måste sträva; alla ska få ha kul – oavsett om de idrottar för gemenskapen och hälsans skull eller om det är för att bli bäst i världen. Men bredden ska inte bara vara en förutsättning för att skapa elit. Bredden ska också vara sin egen om ni förstår vad jag menar. Jag hoppas – och tror – att när vi delvis förändrat kulturen, när tävlingslogiken inte är allenarådande, är det minst lika fint att vara ledare för en verksamhet som bidrar till att fler idrottar hela livet!

Det är förstås inte bara Skolidrottsförbundet som insett detta. Många av de andra förbunden inom Svensk Idrott jobbar med samma sak, men på olika nivåer. Fotbollförbundet har exempelvis tagit bort tabeller till och med 12 år som en del i översynen, Basketförbundet har Easy Basket och innebandyn är tydlig med sin utvecklingsplan.

Och mer kommer, det kan jag lova!

 

Skoljoggen – så självklart viktig

Jag sitter och tänker på Skoljoggen. På siffror. En halv miljon barn och unga varje år. Totalt måste det handla om säkert fler än fem miljoner som någon gång sprungit Skoljoggen. 34:e året i år. Det innebär ju att alla som är yngre än 53 år har kunnat springa Skoljoggen. Och en avsevärd del av de som är plus 53 har barn som har mött Skoljoggen under sin skoltid. Så jag inser ju att vi som lever i Sverige 2016 i stort sett alla har Skoljoggen gemensamt. Det sägs ju att det är viktigt för ett samhälle med saker som förenar, saker som vi har gemensamma erfarenheter från och upplevelser vi har delat och delar. Det gör att vi känner samhörighet med andra och att förståelsen för likheter och olikheter kan öka. I vår tid finns inte de självklara sakerna som att se samma tv-program, läsa samma tidning gilla samma artist. Utbudet är i alla sammanhang enormt och kanalerna lika många. Möjligheterna att vara en del av en gemensam värld är stora men det kan också vara så att det blir lättare att känna sig ensam och utan samhörighet och sammanhang.

Vet du trots allt inte vad Skoljoggen är så ta en titt på webbsidan. 😉

Skoljoggen skapar gemensamma upplevelser och förenar vårt samhälle. Det är stora ord men sanna ord. Många är de lärare som vittnar om hur bra Skoljoggen fungerar för att skapa gemenskap på skolan. Skoljoggendagen är en dag som förenar och skapar enighet.

Råby skola utanför Nyköping var först att anmäla sig till årets Skoljoggen. Läraren Mari Andersson:
”Skoljoggen är ett perfekt sätt att starta upp skolåret tillsammans.  Det är inte bara en happening utan kan utvecklas så mycket och knyta an till undervisningen”

Läs mer om vad Mari har att säga och Skoljoggen på Råby skola

Och kolla in klippet här ner så fattar du! 🙂

Och många gör just det. Alltså fördjupar Skoljoggen med att arbeta med det utbildningsmaterial som finns i samband med Skoljoggen. Det handlar om mänskliga rättigheter och mycket med barns rättigheter i fokus i form av barnkonventionen och går väldigt bra att kombinera med FN-dagen 24 oktober senare under hösten.

Alltså,  gemenskap och utbildning är två bra saker. En tredje är självklart rörelse, fysisk aktivitet. Det är ju så allmänt känt just nu att barn generellt rör på sig för lite. De skjutsas i bil till skolan, de sitter stilla både i skolan och hemma. Här finns Skoljoggen som en motkraft mot den utvecklingen. Det ska vara en dag fylld av rörelse och god hälsa. Många skolor utvecklar sin Skoljoggen till att innebära annan rörelse än just löpning. Det har skapats hinderbanor, lekar och en mängd kringaktiviteter och inte sällan diskussioner om kost och hälsa.  Skoljoggen bara finns där år efter år som en perfekt chans för skolor att bara med självklarhet använda sig av den för att ta sitt ansvar för mer glädjefylld kravlös rörelse. De som kan det här med fysik aktivitet på vetenskaplig grund säger ju ofta att barn ska vara mer utomhus för då uppstår rörelsen mycket mer automatiskt i bra miljöer som i skogen eller bra anpassade ytor.

Medicine doktor Ulrika Berg och docent Örjan Ekblom skriver i Rekommendationer om fysisk aktivitet för barn och ungdomar att:
”Alla barn och ungdomar ska uppmuntras till daglig fysisk aktivitet. Hälsovinster uppnås vid sammanlagt minst 60 minuters fysisk aktivitet per dag… Fysiska aktiviteter som ger en markant ökning av puls och andning (hög intensitet) bör ingå minst 3 gånger i veckan.”

-®WestPhoto-skoljoggen-003

Skoljoggen sker utomhus i miljöer som uppmuntrar till rörelse och ger skolor en möjlighet att manifestera vikten av motion och ta sitt ansvar för att intresset skapas hos barnen.
Jag har sett Skoljoggen på många skolor. Jag har sett många glada miner och svettiga pannor. Jag har sett lärare få stoppa barn att springa vidare för att de ska gå och äta lunch. Ge barn chansen och de tar den! Och i och med Skoljoggen får barnen chansen att uppleva ett ”lopp” utan krav på prestation och utan krav på anmälningsavgifter. För en familj kan det i många barnlopp uppgå till flera hundra kronor bara för att barnen ska springa några hundra meter och sedan få en glass eller annat sött som belöning. Här har friidrottsklubbar en del att göra om de på allvar vill vara med och ta ansvar för barns intresse för och tillgång till rolig fysisk aktivitet.

Och så slutligen. Jag sitter vid mitt skrivbord och pysslar med Skoljoggens hemsida, med anmälningsformulär, svarar på frågor och diskuterar nya idéer. Under stora delar av året är jag långt från ”verkligheten”. I år inträffar verkligheten den 14 september och dagarna därikring. Och förutom tillfredsställelsen av att vara med och skapa allt det ovan nämnda så är det ju helt fantastiskt att veta att vi med hjälp av Skoljoggen samlar in miljontals kronor som gör att barn får en chans till ett okej liv. SOS Barnbyar är vårt partner och barnbyn i Bouar i Centralafrikanska republiken är under 2012-2016 mottagare av de pengar vi samlar in.

Vill du veta mer om hur situationen är i Bouar just nu så finns senaste information i länken här nedan:
Senaste nyhetsbrevet om läget i Bouar i Centralafrikanska republiken

Det är fyra månader till Skojoggendagen den 14 maj. Men arbetet pågår för fullt förstås för att på allra bästa sätt bli det Skoljoggen kan vara. Och nu kan jag ju inte låta bli att dela med mig av det som precis blev klart! En interaktiv karta för att se Skoljoggens fantastiska utbredning över landet. Aldrig tidigare har vi på ett så överskådligt sätt kunnat visa hur stor och viktig Skoljoggenfamiljen är. Och än så länge har bara en dryg tiondel anmält att de kommer att köra. Vi brukar ju vara fler än 2000 skolor och omkring en halv miljon barn och unga. Fantastiskt!

Här kan du se en Sverigekarta med alla Skoljoggande skolor

Idrotten ser inga begränsningar

För någon vecka sen fick jag chansen att besöka en skola och en förening i Uppsala och känna på riktigt engagerad verksamhet. Där engagemanget finns, där samlar jag energi till mitt eget engagemang.

På Valsätraskolan i Uppsala jobbar idrottsläraren och vuxenstödet Neno. Han har fått mycket uppmärksamhet eftersom att han på eget initiativ driver det som han kallar för Parasportdagarna. Dagarna handlar om att idrott inte ser några begränsningar. Neno hjälper eleverna att se möjligheterna. Fokus dessa två dagar, trots regn och kyla, var på topp och det var inte många som sa”jag kan inte”. För alla verkade eniga om att alla kan, att det bara handlar om att hjälpas åt, kämpa, tro på sig själv och varandra och se sina egna och varandras styrkor. Ordet hinder nämns inte en enda gång under dagen. Det blir extra tydligt för de flesta elever när de får se en film om olika atleter som idrottar. Att gnälla på att man inte kan vara med på idrotten för att skorna klämmer blir liksom väldigt fånigt när man ser människor utan underben springa maraton eller människor utan armar som rider genom att hålla tyglarna i munnen.

I Skrapans skolidrottsförening anordnar eleverna själva aktiviteter direkt efter skoltid. Vuxenstödet Oskar hejar på alla som trillar in och visar mig till ena sidan av salen där ett stort gäng spelar Vollyboll – för att det är kul. Ett annat gäng tränar olika danskoreografier. Den som kan en dans lär ut koreografin till de andra. Eftersom dans vanligen är en ganska dyr fritidsaktivitet ser ungdomarna de som ett smidigt och smart sätt att få dansa, i princip gratis. Tjugo kronor per år kostar det av vara medlem i Skrapans skol-IF, då får man även tillgång till gymmet. I gymmet tränar bland annat Hillevi, 17 år, flera gånger i veckan. När jag hör att alla medlemmar, för endast en tjuga har tillgång till allt detta blir jag nästan rörd, varför är det inte så här på alla skolor?

Ja, vad olika det kan se ut. Vissa skolor hinner inte ha någon aktivitet alls efter skoltid medans andra har hur mycket som helst. Är den slumpen, olika förutsättningar eller enskilda eldsjälar? Det finns inget enkelt svar på dessa frågor men genom att lyfta fram härliga exempel hoppas jag ge inspiration till fler att starta och engagera sig i skol-IF.

En skol-IF är kanske ett av de enklaste sätten att skapa enkel och rolig fysisk aktivitet för en stor målgrupp. Det behöver inte kosta, barnen behöver inte skjuts utan är redan på skolan och de flesta idrotter och fysiska aktiviteter är möjliga.

För jag tror verkligen att en skolidrottsförening ger så mycket mer än vad den tar i energi. Oavsett om du är ett engagerat vuxenstöd, idrottslärare, rektor, elev, förälder eller någon annan. Om man bara tar sig tiden att lyssna på de ungas önskemål, och då menar jag verkligen lyssna, så finns engagemanget där, och lusten till att röra på sig, leda aktiviteter och att få vara med och styra hur verksamheten ska se ut.

Skolidrottsföreningens dag

Eftersom föreningarna är kärnan i Skolidrottsförbundet uppmärksammas den varje år med skolidrottsföreningens dag. Dagen firas den andra tisdagen i maj varje år så i år inföll den igår, den 10 maj.

Gjorde er förening något särskilt denna dag? Skriv till oss och berätta!

Här på kansliet valde vi att uppmärksamma oss själva och dagen i Idrottens Hus genom att bjuda in de andra förbunden till olika lekar, Kin ball, rundpingis, tipspromenad och filmvisning. För oss är det viktigt att de andra förbunden och idrottsrörelsen känner till oss. Det är inte alltid så självklart som man kan tro. För till exempel Fotbollsförbundet eller Friidrottsförbundet är det enklare men för oss som ligger i gråzonen mellan skolan och föreningslivet är det lite klurigt. På den sista frågan, på tipspromenaden, fick de andra förbunden svara på varför vi egentligen finns, här kommer ett axplock av vad de svarade:

Tic, Tac, Toe (fysisk luffarschack)

”För att skapa fundamentet för livslång idrottsglädje i förening”

”För att barn och ungdomar ska engagera sig, leda och lära sig att ta initiativ och ansvar. Barn vet vad barn vill ha och det leder till bättre idrott för alla. De unga som leder aktiviteterna utvecklas på ett otroligt positivt sätt”

”För att se till att alla barn och ungdomar har möjlighet att utvecklas och idrotta”

”För att främja rörelseglädjen hos barn och unga”

”För att alla ska kunna idrotta samt vara med och påverka hur idrottssverige ser ut”

”För att involvera och utbilda unga i den svenska idrottsrörelsen”

”För att möjliggöra idrottande för precis ALLA”

”För att inspirera till idrott, ledarskap, föreningskunskap och hjälpa alla barn till makt över sina liv”

”För att öka idrottsintresset och motverka folkhälsoproblemen”

”För att alla på alla nivåer ska få idrotta på den nivån de själva vill”

”För att det är de unga som ska ta över samhället och de behöver bli satsade på!”

”För att förebygga utanförskap”

Tillsammans fångar dessa meningar det mesta som Skolidrottsförbundet står för. Det är nog inte många som inte skulle skriva under på ovan. Så, med risk att låta som Svt:s Kalle ”Gympaläraren”. Vi måste, alla, ta ett gemensamt ansvar för precis allas barn rätt till rörelse. Det ska vara enkelt, roligt och nästan gratis och det ska bygga på glädje, glöd och gemenskap.

Om ni inte redan gör det, se till att följa oss på Instagram, där lägger ungdomarna i olika skol-IF själva upp bilder från deras verksamhet. Följ @skolidrottsforbundet