Etikettarkiv: skolidrottsförbundet

Stolt, glad och nöjd!

Norslund i Falun på 1970-talet, ett nybyggt typ miljonprogram. Ett gäng samlat. En tar ledarrollen. Det är olympiska spel på gång i sandlådan, över de låga staketen mot gräsmattan och runt klätterställningarna.

Tänk om jag då hade fått veta att det fanns något som hette skol-If. Tänk om jag som tonåring fått åka på ett förbundsmöte i Stockholm och möta andra tonåringar – och vuxna – som tagit tag i ledarpinnen. Om jag fått utbyta tankar och idéer kring ledarskap och föreningsliv. Och om ungas inflytande.

Nu blev det ändå en ledarbana. Men lite självlärt, kanske inte alltid helt genomtänkt. Tänk vad mycket mer jag hade fått med mig med skol-IF från tidig ålder.

Jag pendlar just nu – efter avslutat förbundsmöte- mellan två känslor när det gäller mitt arbete och engagemang i Skolidrottsförbundet:

  • Att fortsätta njuta av lyckokänslan efter lyckat förbundsmöte och jubileumsfest den gångna helgen.
  • Pirret av allt bra som är på gång i olika delar av Skolidrottsförbundet.

Och det är väl så det ska vara? Njuta av det som gått bra och samtidigt blicka och jobba framåt! Det är i det läget vi nu är som förbund.

Några revolutionerande beslut fattades inte vid förbundsmötet i helgen, men vi har tillräckligt mycket bra som redan är i rullning för att kunna se att utvecklingskurvan pekar stadigt uppåt.

Fortfarande ett par dagar efter avslutat möte går jag tillbaka till Skolidrottsförbundets Facebook-sida för att njuta av årets förbundsmöte och jubileumsfest. Och varje gång blir jag lika glad, stolt och nöjd! Och här finns fler bilder!

Glad, stolt och nöjd för att vi lever upp till att vara ett förbund för alla, unga som äldre. Glad stolt och nöjd för att 100-årsfesten blev lyckad. Glad stolt och nöjd för att vi tillsammans genomförde det formella mötet på ett korrekt, men ändå lättsamt, och trevligt sätt.

Många av oss som samlades för ungdomsträff, Ledarskapsprogram, formellt förbundsmöte och jubileumsfest, tyckte nog att dagarna gick för fort. Visst var vi trötta, men vi fick också så mycket energi av varandra, från 15 till 72 år! Det var verkligen glädje, glöd och gemenskap som vi vill ha det.

Två tidigare gs

Här ser vi två tidigare generalsekreterare, Ingemar Forsberg och Jan-Anders Allinger i samspråk.

Självklart uppstod även diskussioner, i och utanför mötessalen. Så ska det också vara. Skolidrottsförbundet jobbar för att alla ska få – och våga – göra sig hörda. Vi ska leva och leda som vi lär, varje dag ända in i märgen.

Vi berättar ofta att skol-IF och Skolidrottsförbundet är barn och ungas förening och förbund. Om vi tar förbundsmötet som exempel föregås det alltid av ett fiktivt förbundsmöte där de som är med första gången får öva sig i hur det går till i skarpt läge. Från årets förmöte hämtar vi att flera av de fiktiva motioner som skrivits mycket väl hade platsat på det formella årsmötet. Tänk om jag hade fått den chansen när jag var i tonåren.

Förmöte 2

Vi uppmuntrar också de unga att ta klivet upp i talarstolen. Med rutinerade Eva Johansson som mötesordförande känns det tryggt.

Vi konstaterar att en av två mötesordförande fortfarande går på gymnasiet och att mötessekreteraren är drygt 20 år.

Vi vet att mer än hälften av deltagarna på mötet är födda på 1990-talet.

Vi valde en ordförande i valberedningen som är 20 år.

Och när jag skriver ”vi”, menar jag Skolidrottsförbundet. Vi är inte de där i Stockholm, vi är inte enskilda distriktsförbund som jobbar var för sig, vi är inte vi och dom. Alla tillsammans är vi Skolidrottsförbundet. Det är viktigt att förstå om vi ska komma vidare och verkligen bli den starka basen i samhället och i idrottsrörelsen.

Vi utvecklas och utvecklar. Jag törs säga att vi ses som ett föredöme när gäller demokrati och när det ungt inflytande. Våra ungdomar utmärker sig positivt på allmänna träffar och i det lokala arbetet.

Tänk om jag fått veta att det fanns något som hette skol-IF när jag växte upp. Visst, jag blev ledare ändå, jag får leda det finaste förbundet och får vara med och påverka Svensk Idrott. Men varför chansa? När det finns något så fint och bra och utvecklande som skol-IF. Och Stefan Bergh, som gratulerade och talade till oss, han började i skol-IF och nu är han generalsekreterare för Riksidrottsförbundet.

Jag blir inte förvånad om vi har en kommande ledamot i Riksidrottsstyrelsen i våra led. Eller en generalsekreterare.

I väntan på det får vi njuta av bland annat den här filmen som visar hur det kan gå till i en skol-IF där vi jobbar med rörelse, ledarskap, demokrati och föreningskunskap.

Pär, generalsekreterare och stolt skolidrottare!

Vårt viktigaste möte – Av unga för unga

Kunskap är makt! Så är det ju. Men ibland räcker inte ens det för att ha möjligheten att påverka. Vår ideella organisation bygger precis som andra medlemsorganisationer på medlemsmakt. Organisationen är medlemmarna. Men så finns alla inbyggda strukturer som kommer både inifrån organisationen och utifrån vårt samhälle i stort.

I helgen har vi årsmöte/förbundsmöte. Det innebär att vi samlar Skolidrottsförbundet. Vi har en härlig blandning av unga och äldre. Jag tror mig vara ganska säker på att den blandningen är svår att hitta i någon annan organisation. Ge mig gärna exempel på annat så vill vi gärna veta mer om er. 🙂

Här kan du läsa mer på vår webb om mötet 2016

tova
Tova Johnsson var en av de som tog plats på förbundsmötet i Sundsvall 2014.

I vår organisation, i de föreningar som är vår själ är åldern en faktor. Det är för barn och unga vi finns till. En låg ålder innebär naturligt att en troligtvis hunnit samla färre erfarenheter än någon som levt länge. Men samtidigt ser en världen på ett nyare sätt. Unga uppfattas ofta som naiva och att det är negativt. Men naivitet är ju något energifyllt och ohämmat som rätt omhändertaget kan ge nya infallsvinklar på gamla problem och ge glöd åt kreativitet. I vintras läste jag Stefan Einhorns ”Vägar till visdom”. Något som fastnade hos mig var uppgiften om att ålder inte längre lika självklart ses som en förutsättning för visdom. Unga människor har aldrig tidigare haft möjligheten att på ett så omfattande och snabbt sätt ta till sig kunskap och tillgodogöra sig andras erfarenheter. Och unga människor tillgodogör sig den nya tekniken, som är en förutsättning för att leva i ett modernt samhälle, på nolltid vilket gör dem till makthavare.

Men trots detta ser vi på unga som någon som ”inte riktigt är färdig”, någon som ”behöver lite tid men sedan så…”

Vi vill inte ha det så i Skolidrottsförbundet. Nu när vi samlas för att summera de två år som gått och lägga grunden för kommande år samtidigt som vi firar att vi blir riktigt vuxna som organisation och fyller 100 år så vill vi ge plats åt alla. Här och nu. Vi gör det genom att alltid ha de unga i fokus för vi vet att de så lätt blir åsidosatta eftersom de strukturer och normer vi lever i gärna gör det så.

ungasundsvall
Några av deltagarna på ungdomsträffen senaste förbundsmötet.

Här kan ni se sköna bilder från ungdomsträffen i Sundsvall och övrigt från vårt förra förbundsmöte

workshop
I helgen satsar vi extra på sociala medier. Fokus Instagram.

Något av det viktigaste vi gör är att vi bjuder in unga förbundsmötesdeltagare till en förträff där vi umgås och har skoj tillsammans och skapar en trygghet i en grupp som kanske är nya i sammanhanget eller just känner för sig själva att låg ålder är en black om foten. Sedan har vi workshops och föreläsningar och framförallt går vi igenom vad ett årsmöte är. Vi har en regelrätt utbildning och övar mötet dagen innan det äger rum på riktigt så att alla känner sig trygga med det som ska komma. Senaste förbundsmötet var i Sundsvall 2014 och då klev de fram en efter en i talarstolen och tog plats och kände sig välkomna och trygga. De hade kunskapen. De visste vad de gjorde och varför. De hade fått koden.

Men kanske ännu viktigare var det att de visste att det var okej. Att vi äldre ville att de skulle kunna koden. De visste att vi tycker att det blir bättre om vi är fler som tycker och tänker från olika bakgrunder, i olika åldrar och med olika erfarenheter. Det är ju nog så viktigt. Kunskapen ger chans till makten men det behövs också rätt inställning hos äldre för att ge plats åt unga att kunna utnyttja just sin unika kunskap och det krävs rätt inställning hos äldre att kunna lyssna och ta till sig ungas kunskap.

På torsdag kör vi igen. Förbundsmöte i Stockholm med 100-talet deltagare från 15 år till ja säkert 75 år. Och så 100-åringen förstås. Vi alla.

100-år-200x200

 

 

Alla borde ha en Kalle – alla kan få en Kalle!

Efter gårdagens avsnitt av Gympaläraren vill alla ha Kalle. Samtidigt som jag är sjukt peppad är jag också nästan frustrerad. Hallå! Kommuner och skolledningar och föräldrar. Se till att ge rätt förutsättningar för en skolidrottsförening så är allt kirrat! Ja, i alla fall är det flera  bra steg på vägen som dessutom är enkla, roliga och nästan gratis.

Jag har gråtit igen. Det finns mycket i världen som skapar tårar i ögonen just nu och väldigt sällan är det av lycka. Men när det gäller SVT:s ”Gympaläraren” med Kalle Zachari Wahlström så gäller det att ha näsduken framme när det är dags att bänka sig för ett nytt avsnitt av detta fantastiska program som framkallar så starka fina känslor för och av rörelse. Och jag är inte ensam. Efter gårdagens program flödar kommentarerna på Kalles Facebooksida ”Stark som en Björn – Snabb som en örn” och det är full fart på idrottslärararnas egna forum. Och föräldrar är med och tycker och tänker.  Alla berörs. Många får som jag tårar i ögonen av svårigheterna men framförallt av engagemanget och av de underbara ungdomarna.

Det har varit en del diskussioner om huruvida Kalle visar upp en rättvisande bild av idrottsläraryrket, om programmet verkligen har rätt vinkel. Men allt eftersom inser tittarna att det framförallt är en bild av samhället som Kalle visar upp, en bild av unga människor och deras vardag. En vardag som till stor del spenderas i och kring skolan. Idrottsläraren Tommy som är en av huvudpersonerna i programmet skriver i kommentarer att han gillar det han ser och vill att folk ska vänta och se innan de dömer. Han är trygg i sig själv med vad han gör och han vet vilka förutsättningar han har att utföra sitt jobb. Han tror att tittarna förstår idrottslärarens svåra position och han tror att programmet ska skapa en viktig diskussion om ungas vardag, deras skolgång och deras fysiska status.

Nu efter fjärde programmet är känslorna större än någonsin.

Jag läser på Facebook:

”Alla skolor borde ha en Kalle!”

”Sorgen att pingisborden försvann”

”Underbart att se så enkla, billiga förändringar ge så stora resultat!”

Och jag känner samma sak. Jag satt på ett fullsmockat tåg och såg ”gympaläraren” igår kväll och försökte att inte snyfta alltför ljudligt.

Alla borde ha en Kalle…

Faktum är att alla kan få en Kalle. Hur stark och snabb han än är kan han förstås inte finnas överallt men hans idé och det han försöker göra är möjligt för alla skolor att göra. Det handlar bara om att vilja och att skapa rätt förutsättningar. För saken är den att det Kalle gör är just det som är själva idén med en skolidrottsförening. En skol-IF ska stärka gemenskapen och få unga att arbeta tillsammans med målet att utvecklas som individer och stärkas som grupp. De gör det genom att utrycka vad de själva vill och samtidigt ta ansvar för att alla ska med på tåget.

Ni i skolledningar runt om i Sverige som känner igen er i Vanstaskolan men som vill skapa andra förutsättningar för elever på er skola och för era ungdomar, ta en funderare på skolidrottsföreningen.

En skol-IF skapas av unga för unga. Det är en organisation som finns till just för att ge rätt förutsättningar för ALLA att känna sig trygga med rörelse och att vilja röra på sig eftersom det är de själva som bestämmer vad som passar och vad som känns bra.

En skol-IF kan arrangera de hett eftertraktade rastverksamheterna som ger rörelseglädje och större gemenskap på raster som annars kan ge effekter åt ett helt annat håll. Här kan du kolla på en förening som satsar på ”rastisar” som är aktivitetsledare på raster som har ansvar för att erbjuda fysik aktivitet av olika slag på rasterna.

En skol-IF kan ta del av idrottsrörelsens resurser och ha en egen ekonomi skild från skolan. Det gör att de med hjälp av Lokalt aktivitetsstöd belönas för sina aktiviteter och kan skapa bättre förutsättningar för nya. Till exempel kan föreningen köpa in pingisbord som inte försvinner! De kan också söka pengar från Idrottslyftet för projekt som kan utveckla föreningen och det är fritt fram för en förening att söka andra typer av bidrag och pengar från fonder osv. Det finns skolidrottsföreningar i Sverige som ligger stadigt på en inkomst bara från LOK-stöd på 10-15 000 kronor per termin. Kolla in Hagaskolans IF i småländska Alvesta som drog in 43 000 vårterminen 2015.

Såhär kul har de på påsklovet:

Hagas Skol-IF

erbjuder

följande aktiviteter under påsklovet

TISDAG 29/3

KL.13.00–15.00 PYSSEL HAGAS BILDSAL

KL.14.00–15.30 PINGISTURNERING SPORTHALLEN

KL.14.00–16.00 BREAKDANCE HAGAS GYMNASTIKSAL

ONSDAG 30/3

KL.13.00–15.00 RIDNING FÖRANMÄLAN

KL.15.00–17.00 TJEJVERKSAMHETET HAGAS CAFE

TORSDAG 31/3

BOWLING

KL.13.00–14.30 TJEJER

KL.14.30–16.00 KILLAR

FÖRANMÄLAN KRÄVS

SKOL-IF MEDLEMMAR GRATIS * ÖVRIGA 50KR

KL.14.00–16.00 BREAKDANCE HAGAS GYMNASTIKSAL

KL.19.00–20.30 BROTTNING HAGAS GYMNASTIKSAL

FREDAG 1/4

KL.13.00–17.00 VÄXJÖ SIMHALL

SKOL-IF MEDLEMMAR GRATIS * ÖVRIGA 100KR

INKL TÅG OCH INTRÄDE

FÖRANMÄLAN OCH SIMKUNNIGHET KRÄVS

KL.17.00–19.00 BASKET HAGAS GYMNASTIKSAL

 

Jag vet att många idrottslärare väldigt orättvist genom nästan alla tider har blivit pålastade skol-IF utan att vare sig fått välja det själva eller ha tid för det. Men som jag skrev till Tommy på Vanstaskolan, det är inte han ensam som ska driva och stötta skol-IF. Det är framförallt medlemmarna, eleverna, men det är de vuxna på skolan som ska ta ett gemensamt ansvar för en fungerande skol-IF. Skolledningen ska se vinsterna med en aktiv skol-IF och skapa förutsättningar för det och inte bara dumpa det i knät på en utarbetad idrottslärare som precis som vi ser i ”gympaläraren” har nog med sitt. På Hagaskolan har föreningen fem vuxenstöd. FEM! Och ingen av dem är ens ledamöter i styrelsen. Till detta finns klassrepresententer från varje klass. Det här är en organisation som gör att det är möjligt att skapa något bra som håller på längre sikt.

Kalle Zachari Wahlström är ett perfekt vuxenstöd i en skolidrottsförening. Det gäller att ge de unga chansen till eget ansvar, ge dem utrymme att bestämma själva och att skapa förutsättningar för rörelseglädje  på sina egna villkor.

I avsnitt två säger Kalle såhär och det låter som att han pratar om en väl fungerande skolidrottsförening när det handlar om ämnet Idrott och hälsa:

”Okej, så mindre grupper, större valfrihet. Flytta fokus från tävlingsmomentet och mer fokus på att röra på sig.”

”Det ska vara tryggt, enkelt och lätt så alla kan vara med. Det är inte variationen på grejer att göra som är tricket. Det är att förändra gruppdynamiken. Så att ingen känner sig sämre än de andra. Det är inget kul att känna så. Då drar man sig undan. Ha inte innebandy! Några känner sig bra och andra dåliga. Det viktiga är att lära sig samarbete i spel och lekar. Vänd på innebandyklubban så att ingen blir bra. Då blir heller ingen blir extra dålig och känner sig uttittad och utskrattad. Alla kan vara med på lika villkor.”

Just grejen att hitta på nya idrotter eller att förändra dem och ge dem nya förutsättningar har varit lyckosamt i många skol-IF. Det öppnar upp dörrarna för fler och skapar jämlikare och roligare idrott och gemenskap. Och när några blir bra är det bara att vända till det igen och ge nya förutsättningar. Problemet är som sagt inte variationen utan gruppdynamiken. Och då kan en skol-IF hjälpa Idrott och hälsa och Idrott och hälsa hjälpa skol-IF. Det kallas väl win-win. Alla vinner!

Kalle, välkommen som vuxenstöd. Skolledare, kommuner och huvudmän för friskolor, välkomna att satsa på skol-IF!

Johan
/Johan Sandler, kommunikatör på Skolidrottsförbundet

Därför är vi alla förlorare i ett rasistiskt system

Idag den 21 mars, är det Internationella dagen för avskaffandet av rasdiskriminering. Dagen vill hedra minnet av de 69 demonstranter som sköts till döds i kåkstaden Sharpeville i Sydafrika år 1960. 69 vuxna och barn som fredligt demonstrerade mot apartheidlagarna sköts av polisen. Ibland kanske vi tänker att ras är något förlegat som inte längre existerar. Vi säger att vi tror på alla människors lika värde men ändå sitter vissa på gatorna och tigger och varje dag går vi förbi dessa människor. Eller pojken som inte fick vara med fotbollslaget för att han inte talar svenska (se länk). Eller flickan som ska skickas tillbaka till Burundi trots oroligheter (se länk).

Skärmbild (61)

Dagligen kommer människor till Sverige som flyr krig i sina hemländer, för att de inte har något val. Människor kommer till Sverige för att söka trygghet och ändå vill vi inte alltid ge dem det. Vad innebär då allas lika värde?

Människor avhumaniseras och tillskrivs andra egenskaper för att vi inte ska kunna identifiera oss med dem. Så att vi kan gå förbi dessa utan dåligt samvete. Allt detta är rasism, allt detta är rasdiskriminering och ett brott mot mänskliga rättigheter.

Inom idrottsvärlden finns lika mycket rasism som i övriga samhället. Jag har träffat domare som starkt hävdar sin rätt att få använda N-ordet, för chokladbollen han ska äta i rondpausen har han ju alltid kallat så. Han, den vite domaren, diskriminerar ju ingen, han behandlar ju alla lika så varför ska inte han få säga det han alltid sagt om sin chokladboll. Men, det är inte bara han som inte förstår innebörden av rasism. Rasismen tar sig hela tiden olika uttryck och smyger sig in i den mest rättvisetänkande. I mig. I dig. För rasismen överlever genom att normaliseras och bli ”legitim”. Rasismen överlever när vi omedvetet delar upp människor i vi och dem, och ”dem” tillskrivs andra rättigheter än ”vi”.

Rasismen tar sig så många utryck att det enda sättet för oss att göra motstånd är att aldrig vara tysta, att alltid våga diskutera och öppna våra ögon så fort vi anar diskriminering. Ta en sådan tydlig sak som idrott. Vissa tror på fullaste allvar att svarta människor skulle vara födda till basketspelare just för att de är svarta och att vita människor presterar bättre på universitetet. Att tillskriva människor dessa egenskaper, att någon skulle vara naturligt bättre på basket på grund av hudfärg, är rasism på så många nivåer. Dels genom att påståendet indirekt hävdar att någon inte tränat sig till sina förmågor utan att det är medfött. Dels själva uppdelningen och generaliserandet att en hel grupp människor är annorlunda än en annan grupp. Detta är mycket farligt och blir ofta en självuppfyllande profetia vilket bland annat resulterar i att färre afroamerikaner går på universitetet än vita amerikaner. I USA lever denna rasistiska myt så starkt att unga afroamerikanska pojkar hoppar av skolan i tron om en basketkarriär, dock är det få som lyckas, och resultatet blir bland annat färre afroamerikaner med politiskt inflytande.

Att fortsätta tro på dessa rasteorier är att bortse från alla former av sociala och kulturella grunder och ett upprätthållande av ålderdomliga och diskriminerande strukturer som gör att vi värderar människor olika. Ingen människa föds med vissa egenskaper just på grund av att denne har en viss hudfärg. Nej, vi tillskriver människor vissa egenskaper som införlivas just på grund av fördomar.

Vi i Skolidrottsförbundet vill arbeta mot dessa fördomar och få alla barn och unga att tro på sina förmågor oavsett hudfärg. Det är inte det lättaste. Förra veckan fick vi chans att klappa oss själva på axeln då det visade sig att vi var det förbund med flest ungdomar i våra styrelser. Hur det ser ut med dessa ungdomars bakgrund och etnicitet förtäljer inte historien men vi vet att vi måste bli bättre på att inkludera alla. Särskilt inom förtroende- och ledaruppdrag då dessa poster ger inflytande och verkar som viktiga förebilder.

Så vad vill jag säga med allt detta? Jo, bland annat att så länge människor diskrimineras på grund av hudfärg måste vi våga prata om rasdiskriminering och inte låtsas som att människor inte längre delas in efter ras. Eftersom jag är vit kan jag inte själv uppleva rasism och jag har den vita människans privilegier vilket innebär att jag ofta får gratisskjuts. Därför ser jag inte heller all rasism som pågår och jag måste ibland ta hjälp för att öppna mina ögon. Det underlättar om vi hjälps åt. Om vi hjälper varandra att lyfta all form av diskriminering så att vi kan motverka den. För ingen människa, svart eller vit, gynnas av rasism. Kanske tror vi av rädsla att skydda oss själva att det är bäst om inte alla människor får bo och leva i Sverige, men innerst inne vet vi vad som är rätt, vad som är en human och kärleksfull värld. Så varje gång vi handlar utifrån rasism förlorar vi en del av oss själva, en del av det humana, mänskliga inom oss. Därför är vi alla förlorare i ett rasistiskt system.

Skärmbild (62)

Så med dessa ord låt dig gärna inspireras och fundera på följande:

  • Vad gör vi i denna fråga?
  • Varför är det viktigt för just oss som organisation?
  • Hur kan en skol-IF arbeta mot rasism?
  • Kan en skol-IF vara viktig i det arbetet?

Själv svarar jag på dessa frågor i nästkommande inlägg, så håll ut! Möjligheterna finns där ute, inom idrotten, i skolidrottsförbundet och i den lilla skolidrottsföreningen – ingenting är omöjligt när vi hjälps åt!

/Hanne Liljeholm

Referenser:

Gems, Gerald R.; Pfister, Gertrud (2009). ”Sport and race”. Understanding American Sport: In Culture and Society

SVD: http://www.svd.se/aven-vita-hoppar-hogt

http://skolidrottsbloggen.com/2016/03/16/vi-ar-bast-men-ska-bli-annu-battre/

Vi är bäst – men ska bli ännu bättre!

skolidrottsföreningens_dag

Nu kan vi som jobbar inom Skolidrottsförbundet – ideella och anställda – sträcka på oss lite extra. Skolidrottsförbundet är nämligen, inte alls oväntat, det förbund med flest föreningar där unga (under 26 år) finns med i föreningsstyrelser. Det firar vi bland annat med att en 20-åring föreslås att bli valberedningens nästa ordförande och en av våra två mötesordföranden på förbundsmötet i april är 16 år!

Vilka är det egentligen som bestämmer inom idrotten? Hur stort är det demokratiska inflytandet i föreningslivet? Och har barn och unga någon makt i Sveriges största barn- och ungdomsrörelse?

Centrum för Idrottsforskning (CIF) har regeringens uppdrag att följa upp statens stöd till idrotten. Under 2015 har CIF tillsammans med Ramböll Management Consulting undersökt i vilken utsträckning idrottsrörelsens medlemmar deltar i föreningsdemokratin och hur mycket medlemskapet ger kunskap om demokratiska processer i samhället.

Studien visar att föreningarna styrs av cirka 17 procent av medlemmarna och att det i stor utsträckning är män över 40 år som styr. Men det gäller förstås inte i Skolidrottsförbundets föreningar. Våra föreningar lyfts i rapporten ”Vem håller i klubban?” fram som ett gott exempel på ungdomsinflytande då cirka 40 procent av föreningarna som svarat på enkäten har ledamöter under 26 år.

Vi kan – och ska – självklart bli än bättre. 40 procent är bra, men inte tillräckligt bra. Nästa mål måste vara att minst hälften av ledamöterna i våra föreningar ska vara under 25 år. Vi vill ju att barn och unga ska få förtroendet att själva leda, planera och styra över sin verksamhet. Och att de ska få leda varandra – unga leder unga! Vårt mål är att de unga ska få inflytande i nuet, men också ta med sig sina kunskaper ut i livet vare sig det handlar om idrott, politik, näringsliv eller i en bostadsrättsförening.

En del i vårt förbättringsarbete ligger precis i startgroparna. Vi ska ut och besöka minst tio kommuner, det kan bli fler då intresset visat sig vara stort, för att berätta om vinsterna med att ha och stötta skol-IF. Det handlar förstås om fysisk aktivitet och folkhälsa, men även om ungdomsinflytande, ledarskap och demokrati.

Med början förra året har vi också genomfört ett mycket uppskattat Ledarskapsprogram där första omgången avslutas i samband med förbundsmöte och jubileumsfirande 22–23 april. De 13 deltagarna mellan 15 och 23 år har vid fyra träffar bland annat fått gå på djupet när det gäller idrottsrörelsens demokratiska uppbyggnad, drivit egna påverkansprojekt i hemdistrikten och fått utbildning i retorik av Elaine Eksvärd. Allt för att de med nyvunnen kunskap och stärkt självförtroende ska kunna ta större plats och påverka inom den rörelse som är deras egen!

För att ge plats åt unga har förbundet inskrivet i stadgarna att två ledamotsplatser och en suppleantplats är vikt åt kandidater som är 26 år eller yngre vid inval.

Skolidrottsförbundet har jobbat länge och ihärdigt med att öka ungdomsinflytandet inom hela idrottsrörelsen. Vi lägger motioner till Riksidrottsmötet och senast i Helsingborg gjorde vårt påverkansarbete så att vi fick in två yngre (med stor erfarenhet) personer i valberedningen för Riksdrottstyrelsen. Den ena är vår egen styrelseledamot Jennifer van der Gronden som nu har ett mycket viktigt uppdrag i att hitta de personer som är bästa lämpade att arbeta i idrottens högsta styrelse. Utan påverkansarbetet på stämman hade valberedningen bestått av en homogen skara mellan 50 och 65 år. Och vilka hade de valt att titta på inför nästa styrelseval?

Vi vill fortsätta att ha en ledande roll när det gäller demokratiarbete och ungdomsinflytande inom Svensk Idrott. För att ytterligare stärka den biten och förbundet i sin helhet pågår flera arbeten parallellt. Kortfattat handlar det om att ena förbundet (alltså att vi alla jobbar mot samma mål oavsett var i organisationen vi finns), att ytterligare öka kännedomen om vårt arbete samt att se över våra aktiviteter så att alla ska känna sig välkomna till oss och därmed till idrottsrörelsen.

Och till er som inte tror att unga klarar av att jobba i en förenings- eller förbundsstyrelse vill jag bara säga: Med förtroende, ansvar och stöttning klarar de unga så mycket mer än ni tror. Vi tror på de unga och ett exempel är att vid förbundsmötet i april föreslås en 20-årig kvinna bli ny ordförande för den så viktiga valberedningen. Tvivlar inte en sekund på att hon gör det på allra bästa sätt. Ett annat exempel kopplat till förbundsmötet är att en av våra två mötesordförande fyller 16 år i år. Alla förbundsmöten föregås också av en ungdomsträff där vi bland annat lajvar förbundsmöte på förmiddagen före det officiella mötet. Allt för att alla ska hänga med och känna sig delaktiga.

Hur har vi då nått dit vi är och hur får vi ännu fler unga att engagera sig i våra styrelser på alla nivåer? Det är inte så svårt. Det är bara att bestämma sig. Och hålla fast vid den linje vi bestämmer oss för. RF:s ordförande, Björn Eriksson, pratar om att alla fina riktlinjer, policys och tankar nu måste leda till verkstad. Och det gäller även inkludering när det gäller bland annat ålder.

Framtidsblickar, bland annat från konsultföretaget Kairos Future, spår att de unga sätter långsiktiga engagemang framför korta engagemang, den lilla världen framför den stora den närmaste tiden. Ungdomsbarometern sa redan 2014 att ungas engagemang och samhällsintresse ökar och då ska vi givetvis erbjuda dem plats i idrottsrörelsen.

IMG_4686_resized

Rapporten ”Vem håller i klubban?” presenterades och diskuterades idag vid Träffpunkt Idrott i Göteborg. I panelen deltog bland andra Skolidrottsförbundets ordförande, Erik Söderberg, och Riksidrottsförbundets ordförande, Björn Eriksson.

Vad gör du själv då?

Det hatas och hotas, analyserna är så ytliga att vi aldrig kommer till botten oavsett om det gäller frågor om mänskliga rättigheter och demokrati eller om det gäller när barn bör få tävla med resultat i fokus istället för utveckling och egen prestation. Ofta saknas fakta och kunskap.
Ibland, eller inte sällan, gäller det även etablerade debattörer, politiker och skribenter.  Hur har vi hamnat där? Men framför allt; hur tar vi oss därifrån?

Vi behöver ett kunskapslyft i samhällskunskap och demokrati. Men också i hur vi uppför oss mot varandra, hur vi kommunicerar. Med det minsta av intellekt i säcken konstateras att det ser ganska mörkt ut. Åtminstone om vi utgår från att sociala medier är en delspegel av samhället. Tack och lov möter jag än så länge mer värme i det fysiska livet. Kalla mig naiv tok om ni vill. Men fortfarande har jag en stark tro på att ett leende, ett tack, ett hej till en okänd, bidrar till att den personen skickar vidare och skapar en positiv spiral.

På Twitter har jag den senaste tiden sett ett antal personer som diskuterar ”vad gör du själv då, sitter du bara här på Twitter och gnäller?”
I Skolidrottsförbundet slutar vi aldrig jobba med våra utbildningar i demokrati och ledarskap och nu är ett läge där vi behövs mer än på mycket länge. Vi slutar aldrig tro på människors lika värde, vi slutar aldrig tro på rent spel, slutar aldrig tro på att värme, omtanke, gemenskap och inflytande skapar ett öppnare och mer tillåtande samhälle. Flera av våra föreningar startar och driver nu integrationsprojekt för att att med vår värdegrund lotsa nya svenskar in i samhället.

Så vill du bidra till samhällsnytta; engagera dig i en skol-IF, bidra till större demokratikunskaper,  hjälp oss att hjälpa barn och unga att bli ansvarstagande, inkluderande och omtänksamma vuxna.
Vi lever och leder som vi lär. Varje dag är en utvärdering i hur jag själv och förbundet lever upp till vår värdegrund. Hur vi lever vår värdegrund i varje möte. Vi jobbar aktivt för att detta ska nå ut i alla våra föreningar via våra distrikt.

Jag är stolt över att få jobba i Skolidrottsförbundet, stolt över våra ungdomar som i många fall har en kunskapsnivå, när det gäller demokrati och rent spel, som överstiger många vuxnas. Jag hoppas och tror att flera av dem kommer att gå långt och senare dyka upp i viktiga samhällsfunktioner. Och att de då aldrig tappar sin moraliska kompass.

Igår hade Riksidrottsförbundets nyinstiftade idrottsråd sitt första möte och vi representeras av vår ordförande Erik Söderberg. Erik fick under första mötet, inför representanter från Riksidrottsstyrelsen och ett tiotal andra förbund, berätta om hur Skolidrottsförbundet jobbar och hur vi planerar att jobba framåt. Erik fick mycket positiv respons, bland annat undrade någon retoriskt ”varför har inte alla idrottsföreningar sådan här verksamhet?”

Och du: Om du har makt, glöm aldrig att reflektera över hur du förvaltar din makt och din position. Varje dag.

 

En plats i solen

Det var lite kulet i morse. Klädde mig i tre lager skolidrottskläder och gav mig iväg mot Hammerstaskolan i Norsborg. De tre lagren visade sig under dagen vara överflödiga då jag omgavs av så mycket värme, såväl mänsklig som den som solen bjöd på.

Innan jag ens kom fram till skolan möttes jag av den första dosen mänsklig värme. Yrade runt kring Norsborgs t-banestation och frågade en kvinna om vägen till Hammerstaskolan dit jag skulle på Skoljoggen. Hon förklarade och jag började gå. Hon kom ikapp mig, vevade ner rutan och sa:
– Äsch, jag är lite sen till jobbet, men jag kör dig!
På vägen hann vi konstatera att vi hade gemensamma bekanta och prata lite fotboll och Skoljoggen.

Väl framme vid skolan hälsade jag på idrottsläraren Janne, 27. Ja, 27 år som idrottslärare på skolan alltså. Men fortfarande med ett imponerande engagemang. Inför första start pratade han till barnen:
– Många har frågat om det är betyg på Skoljoggen. Nej, det är inga betyg. Och det finns det som är viktigare i livet än betyg. Det är er hälsa, att ni mår bra. Och vi springer dessutom för barn som inte har det lika bra som vi, barn som har förlorat sina föräldrar.

Skoljoggen i lite av ett nötskal. Värme.

Och där, på min plats i solen (jag fick knäppa upp och plocka av mig kläder), var det mer än en gång jag kände lyckan av barn i rörelse. Barnens entusiasm, från 6-åringar till nior, smittade av sig. Varv efter varv gick, joggade och sprang de efter förmåga. Och jag hittar faktiskt inte på när jag säger att de flesta hade ett stort leende på läpparna.

Träffade också två killar jag haft i fotbollen i Rönninge och fick uppmuntrande ord om mitt ledarskap (Tack Paul och Christian). Värme från två 15-åringar.

Vidare till jobbet där jag höll ett par spännande anställningsintervjuer över telefon. Intervjuer som också innehöll värme och som utvecklar mig på ett personligt plan. Blir väldigt spännande att se vilka som blir våra nya arbetskamrater på Skolidrottsförbundet.

Innan det var dags att gå för dagen fick jag också glädjen att stötta en av våra trotjänare i ett av våra distrikt. Vi bollade och diskuterade och det känns som att vi kom fram till en bra lösning.

Jag känner det som att jag är lyckligt lottad, som att jag faktiskt har en plats i solen. Jag önskar att alla barn någon gång ska få en plats i solen, oavsett om det är på en skolgård i södra Stockholm, i idrottsrörelsen eller i en barnby i Bouar i Centralafrikanska republiken. De barnen kan inte fly. Men de kan få ett bättre liv med en ny familj, få gå i skolan och få äta sig mätta tack vare den insats som SOS Barnbyar gör där. Den frivilliga springslant som samlas in i samband med Skoljoggen går dit, till Astrid Lindgrens barnby.

Hur avslutade jag då den här Skoljoggen-dagen fylld av värme? Med en joggingtur så klart.

Från RIM till rörelse i rörelse

I helgen var vi närmare 200 ombud – och ett stort antal fantastiska funktionärer – som satt på rumpan i Helsingborg Arena och på Riksidrottsmötet beslutade om idrottsrörelsens framtid. Eller funktionärerna satt inte, inte alla hela tiden i alla fall.
Det kändes bra (ja, alltså inte att sitta ner så länge) att få vara med om det. Det kändes som att idrottsrörelsen den här gången var ovanligt enig. Som att alla var mycket nöjda med arbetet med huvudnumret (utöver ordförandevalet) Idrottens framtida strategi. En stor eloge till Riksidrottsstyrelsen och kanslipersonalen som tillsammans med många SF arbetat fram förslaget.
Inom Skolidrottsförbundet känner vi att vi har en plats att fylla i den nya strategin, i Idrottsrörelsen 2.0. En viktig plats. Såväl avgående ordförande, Karin Mattsson Weijber som idrottsminister Gabriel Wikström pratade om folkhälsa, motionsidrott och integration. Med vår plats i idrottsrörelsen, med vår ingång i skolan, måste vi kunna göra ett mycket bra arbete gällande folkhälsa och integration. I Borlänge har Skolidrottsförbundet kommit långt med integrationsarbetet, bland annat genom att många av Borlänges unga somalier gått utbildningen Unga leder unga (föreningskunskap, ledarskap) för att lära känna den svenska idrottsrörelsen och få en väg in i samhället.
Tillsammans med Korpen är vi det förbund som oftast sjunger bredd- och motionsidrottens lov. Vi sjunger också utbildningens lov och prisar ungas delaktighet och inflytande i sin egen idrott.
Vi står redo att ta emot ett uppdrag från idrottsrörelsen; ett uppdrag som skulle kunna handla om att nå inaktiva barn i anslutning till skolan. Vi vet, att där vi har avlönade eller arvoderade människor händer det grejer. Genom att stötta och utbilda dem som vill starta skol-IF kan vi nå fler och visa vad idrottsrörelsen kan erbjuda.
En av de mer dramatiska punkterna på RIM blev faktiskt valet till valberedningen. De föreslagna kandidaterna fick motstånd, bland annat genom Skolidrottsförbundets egen Jennifer van der Gronden. Det slutade med att Jennifer fick flest röster och nu får axla det stora ansvaret att hitta de personer som ska leda idrottsrörelsen.

Om det var något vi saknade i en rörelse där vi pratar om vikten av rörelse så var det – rörelse. Visst borde det gå att lägga in några minuters pausgympa då och då?
Själv löste jag helgens rörelsebehov genom att på lördagsmorgonen lufsa ner mot havet. På vägen ut kände jag mig lättast i hela världen. Eller i alla fall det snabbaste jag känt mig under våren.
Det fick sin förklaring när jag mötte RF/SISU:s personalchef, Susanne Jidesten. Vet inte om jag hann se hur hon kämpade och slet, innan hon sa:
– Vänta bara tills du ska tillbaka. Det är en grym motvind.
Det var det.
Vågorna slog och vinden den drog. Men som jag ofta tänker:
Blåser det motvind, går det dig emot, så se det som en utmaning; en kulle eller ett berg du ska besegra.
Nu är jag ingen optimistkonsult som predikar att tron, den positiva inställningen, kan övervinna allt. Men en hel del vardagliga bakslag, kopplade till arbete och fritid, kan besegras.
När motvinden mött sin överman den här gången kunde jag sitta på min stol under resten av dagen. Och under kvällens middag.
Men sedan blev det ju dans. Och på en timme dansade jag enligt stegräknaren 4,4 km. Snacka om medvind. Så löste jag två dygns stillasittande i övrigt.
Nu är det dags för idrottsrörelsen att dansa vidare. Det kommer att blås mot ibland, det kommer att dyka upp kullar. Men jag är övertygad om att det nu är dags att på riktigt gå från ord till handling. Och då blir det riktigt, riktigt bra.

Vi kan bättre inom idrotten!

Mina tankar kring läget i Sverige och världen just nu lever ett rörigt och eget liv. Terrorism, satir, yttrandefrihet, religiös och politisk extremism. Att då ge sig in i debatten om hur barn- och ungdomsidrott ska bedrivas kan te sig futtigt.

Men tankarna går ihop genom människan som av olika orsaker väljer att tro på olika sanningar. Idrott kan tyckas vara en bisak i det stora, men det är vad vi jobbar med, det är (bland annat) vad vi brinner för och tror på. Det är vårt medel. Vardagen måste gå vidare trots allt fruktansvärt omkring oss. Och med en väl genomtänkt barn- och ungdomsidrott kan vi bidra till ökad förståelse och ett bättre samhälle.

I den aktuella debatten gör vi också ett eller flera val. Ett är att välja om vi tror på de sanningar som presenteras i radions granskning.
Eller om vi litar blint på idrottens företrädare och andra som menar att det är orättvisa eller felaktiga anklagelser.

För mig är det inte svart eller vitt. Självklart är en anledning till att barn och unga slutar med idrott att de inte längre anses platsa, för att okunniga vuxna jagar pokaler. Lika självklart är att Riksidrottsförbundet och många specialidrottsförbund har tydliga och bra anvisningar för hur barn- och ungdomsidrott ska bedrivas. Den stora utmaningen är att nå varje enskild föreningsledare, i de allra flesta fall en förälder.

Som synen är nu är det nästan extremt och uppseendeväckande om träning inte leder till organiserad tävling. Prova att vända på rådande norm. Prova att tänka att barnidrottens mål inte är att få fram stjärnor. Prova att tänka att barn- och ungdomsidrottens mål inte i första hand är att vinna pokaler och medaljer.
Prova att tänka att målet är att få barn och unga, som blir vuxna, att ha roligt tillsammans och må bra. Att utvecklas dels inom sin idrott, men framförallt i det gemensamma föreningslivet där vi i en väl fungerande förening ges en chans att lära oss om demokrati och samspel. Där nyfikna, lekfulla barn och unga får växa till friska, hälsosamma och ansvarstagande vuxna. En vinst för hela samhället.
Ja, jag vet att det är så vi säger att vi gör. Men vi måste också, en gång för alla, gå från ord till handling, även ute i varje enskilt lag eller grupp!

Vi måste omdefiniera framgång, skapa en annan syn på framgång. Att alla gör sitt bästa och utvecklas i sin takt, efter sin förmåga. Och fortsätter att röra på sig livet ut. Det är mer värt än varje vinst i den lokala fotbollserien, eller vilket VM- eller OS-guld som helst! Det är så vi säger att vi gör. Men det är dags att gå från ord till handling.

Och hur gör vi då, förutom att vuxna måste tänka om?
I Skolidrottsförbundet tror vi att vår modell skulle bli framgångsrik även i övriga rörelsen. Kortfattat genom att ge barnen och de unga mer makt och inflytande över sin egen verksamhet. Som det är nu är det oftast de vuxna som planerar och leder aktiviteterna. Vi tror inte att det behöver vara så för att det ska bli givande verksamhet även i vuxna ögon.

För nog måste det vara så att det är barnen som själva vet bäst vad som är roligt? För det är ju glädjen vi är ute efter, inte pokalerna. Våga fråga. Det är väl inte så farligt om de bara vill spela och skjuta eller kanske till och med leka kull i olika varianter hela träningen? Och när de blir något äldre kanske vi till och med kan våga att låta barnen leda träningen?
Vuxna, eller varför inte äldre tonåringar, ska förstås finnas där för att stötta och leda. I skolidrottsföreningen har vi något som kallas vuxenstöd. De finns där just i detta syfte. Alla ledare, tränare, coacher borde se sig som vuxenstöd! Utöver att barnen har roligt får ni också i förlängningen mer kreativa barn som hittar egna lösningar.

Jag har, och har haft, en hel del kontakter med politiker på riksnivå från olika partier. Min tolkning och bedömning efter möten och samtal är att idrotten ganska säkert kan räkna med ett högre stöd om vi skruvar lite på verksamheten enligt ovan och på sätt får fler att hitta glädjen och stanna längre inom den föreningsdrivna idrotten.

Sött och surt i påsen

Ett händelserikt år är snart tillända. Ett år där påsens innehållit både sött och surt. För Skolidrottsförbundets del mest sött. I våra distrikt och inte minst våra föreningar har det givetvis hänt massor som vanligt.

Det blir gärna så när barn och unga själva får bestämma över sin verksamhet. När en eller flera vuxna finns med och stöttar, men ger barnen ansvaret att skapa och driva sin egen verksamhet. Det är något vi vill se mer av, såväl i våra föreningar som i hela idrottsrörelsen.

I gottepåsen hittar vi också ett förbundsmöte som hölls i Sundsvall i april. Ett förbundsmöte med en väldigt stor andel unga delegater. Jag törs sticka ut hakan och slå fast att vi lätt är det förbund med yngst medelålder på ett förbundsmöte.

Av Dalarnas fem ombud var möjligen två över 25 år. Detta samtidigt som RF/SISU inte bjöd in till ungdomsträff (eller subventionerade ungdomars deltagande) vid Riksidrottsforum i Gävle i höstas.

Detta är en anledning till att förbundets styrelse i dagarna färdigställer ytterligare en motion till Riksidrottsmötet på temat ungdomsintegrering i drottens styrande rum. Vi ger inte upp tanken att unga ska vara med och bestämma om Sveriges största barn- och ungdomsrörelse även på högsta nivå.
skolifblogg.com kan du läsa om vad de unga i våra föreningar med kreativitet, ansvar och vilja blandar i sina godispåsar. Det smakar gott när vi ser unga leder unga.

Skoljoggen tar förstås upp en stor del av påsen. I år lyckades vi, förutom att sätta en halv miljon barn och unga i rörelse, också samla in nästan 1,2 miljoner kronor till SOS Barnbyar! Det betyder att 50 barn i Astrid Lindgrens barnby i Bouar, Centralafrikanska republiken, får mat, skolgång och kläder i ett års tid. Vi är stolta att kunna bidra.
I samband med Skoljoggen utsågs också 7 F från Hökensåsskolan, Tidaholm, som vinnare av en resa till Paris där de i vår ska träffa herrlaget i PSG. Detta är möjligt tack vare vårt samarbete med Skånemejerier.

Tidigare under året var förbundets ordförande, Erik Söderberg och jag i Almedalen. Vi träffade många som var intresserade av vår verksamhet och vi märkte att förbundet blir mer och mer omtalat, inte minst bland politiker och forskare. Glädjande förstås, då vi bedriver en verksamhet som leder till såväl bättre folkhälsa och större kunskaper om föreningskunskap och demokrati.

Under nästa år ser vi fram mot både premiären av vårt eget Skolidrottsforum och Idrottens riksdag, Riksidrottsmötet.
Förbundet startar också två nya projekt, dels en Ledarakademi och dels ett arbete där vi ska ta reda på hur hjärtat i vår verksamhet, föreningarna, kan få bästa stödet för att drivas och utvecklas.

På det personliga planet bestämde jag mig efter 11 år som barn- och ungdomstränare i fotboll att sluta. Ett val som jag än så länge inte ångrar. Ledarskapet har gett mig mycket, men nu ges istället än mer tid till familjen och jobbet.

Slutligen: Landet skakas av en politisk och demokratisk kris. Utan att ta partipolitisk ställning kan jag säga att Skolidrottsförbundet arbetar för att stärka demokratikunskaperna och skapa en plats, ett fikabord, ett mötesrum, en idrottshall där alla är välkomna. Oavsett var du eller dina föräldrar är födda.