Etikettarkiv: Svenska Innebandyförbundet

Samarbete och större öron väg till framgång

Om drygt tre månader är det dags för det som kallas Idrottens riksdag. Formellt heter det Riksidrottsmötet och då träffas ombud från alla specialidrottsförbund för att ta beslut om Riksidrottsförbundets och SISU Idrottsutbildarnas framtida arbete och inriktning.
Det allra viktigaste området är förstås arbetet med strategin kring just framtidens idrott (Idrottsrörelsen 2.0) och motioner som är kopplade dit.

Personligen gillar jag Svenska Bandyförbundets motion Bandy_-_Tvingande_uppdelning_mellan_vinter-_och_so som föreslår en tydligare säsongsindelning mellan vinter- och sommaridrotter för att barn och unga ska få lättare att syssla med flera idrotter. Jag har nyligen slutat som fotbollstränare och krocken mellan exempelvis fotbollen och innebandyn är uppenbar. Det är inte fel att påstå att båda pågår i stort sett året runt.

Jag känner förstås också för vår egen motion: Skolidrottsf-rbundet_-_Idrottsr-relsen_2 som vill ge Riksidrottstyrelsen i uppdrag att se över LOK-stöd och Idrottslyft i syfte att uppmuntra föreningar som erbjuder flera idrotter eller tydligare samverkar med andra föreningar. Syftet är detsamma som bandyns; det ska vara möjligt att syssla med flera idrotter. Ett annat syfte är att du som tonåring ska kunna börja med en ny idrott, det ska inte vara för sent. Och i förlängingen: Idrott hela livet!

Drömmen vore om en förening, ensam eller i samverkan med andra, skulle kunna erbjuda ett brett spektra av idrotter där du ska kunna söka dig fram i lugn och ro för att kanske hitta din favoritidrott. Och om du gör det ska du också kunna välja på vilken nivå du vill utöva den i fortsättningen. Alltså: Det ska vara okej att lattja boll med kompisarna en gång i veckan i föreningens regi. Eller satsa på att bli bäst.

Du ska också erbjudas en icke grenspecifik ledarskaps- och föreningskunskapsutbildning i den tänkta föreningen. Det är kanske det just du blir bäst på.
Och, det vill jag trycka extra på, motionen är inte skriven för att gynna just Svenska Skolidrottsförbundets verksamhet. Den är skriven för att gynna och lyfta idrottsrörelsen mot nya höjder i nya tider.

Sannolikheten är också stor att vårt, idrottsrörelsens, ropande efter ökat statsstöd skulle få respons. Genom att visa att rörelsen verkligen är till för, och öppen för, alla, är jag övertygad om att plånboken skulle öppnas. Många företag satsar också på socialt ansvar vilket öppnar dörrar även för idrotten.

Forskarna vid Umeå universitet, Inger Eliasson och Annika Johansson, har på uppdrag av Svenska Innebandyförbundet tagit reda på varför flickor slutar spela innebandy – och vad som skulle kunna få tjejerna att fortsätta.

Citerar:
Det mest avgörande (för att sluta; min anmärkning) var mer fokus på prestation och resultat, förändringar i lagets sammansättning, nya tränare och förändrade attityder, höga krav på sig själv, intresse för en annan aktivitet och brist på tid.
Flera av flickorna efterfrågade flexiblare träningar där de till och med kunde haft individuella mål, oavsett om spelaren ville satsa eller bara ha roligt. Öppna träningar lyftes också upp som ett alternativ.

Många skulle också velat ha mer att säga till om, att tränarna skulle sett varje spelare och lyssnat på flickornas önskemål när det gäller träningsupplägg och liknande.

Fokus på prestation och resultat…

Flexiblare träningar med individuella mål…

Mer att säga till om…

Tack och bock. Frågor som de här (inflytande, glädje, egen utveckling) har Skolidrottsförbundet lyft gång på gång. Och då ofta setts som tävlingsmotståndare eller bara ”ett sånt där konstigt fleridrottsförbund, tidigare kategoriförbund.

Vi får dock positiva signaler från allt fler håll för våra tankar om hur vi skapar en idrott för alla. Många, från idrottsbyråkrater i olika organisationer via kommunala beslutsfattare till rikspolitiker och ekonomiska partners, är med på tankarna. Återstår att övertyga vissa specialidrottsförbund som har väldigt svårt att släppa det traditionella tänkandet.

Det som nu är ett måste för Idrottsrörelsen 2.0 är:
1) Samarbete i stället för konkurrens och kannibalism mellan idrottsförbunden. Uppmuntra fleridrottsföreningar och större samverkan mellan idrotter såväl när det gäller aktiviteter som planering.

2) Större öron. Lyssna på barn och unga och bygg idrotten efter vad de vill ha. Inte efter vad vi vuxna tycker och tror att barnen vill ha.

Fler tankar om motionerna till RIM hittar ni bland annat på Idrottens affärer där krönikören Dan Persson har tyckt till.

Vågar idrottsrörelsens medlemsförbund och föreningar tänka längre än på sitt eget förbund för att komma fram till idrottsrörelsens bästa?