Etikettarkiv: utbildning

Att bryta normer för att ge plats

Barn på lågstadiet slutar idrotta för att de inte är duktiga.

Vi tar det igen.

Barn på lågstadiet slutar idrotta för att de inte är duktiga.

Detta säger i alla fall en SIFO-undersökning som gjorts på uppdrag av Rädda barnen. Det är 1 000 föräldrar till barn som svarat, vilket i och för sig gör att svaren inte kommer direkt från barnen. Och är det normen att det är viktigt att vinna och vara bäst som styr detta?

Men ändå. Det känns inte bra att många barn inte känner sig välkomna i idrotten. Det som ger hopp är att Svensk Idrott just nu jobbar hårt med att bredda sig; att finnas till för fler oavsett om du vill bli bäst eller om du tycker att det är kul och skönt att träna tillsammans med andra.

Även inom Skolidrottsförbundet har vi ett jobb att göra. Och det är precis vad vi gör just nu på flera olika sätt. Vi vill erbjuda alla Sveriges skolbarn- och ungdomar varierade, återkommande aktiviteter, vi vill att de själva är med och styr, leder, sina aktiviteter, vi vill att de utbildar sig och att även de medlemmar som inte är ledare får reell möjlighet att påverka.

Detta måste ske i våra 1 300 föreningar och där är vi inte än. Vi jobbar på det och under återstoden av det här året och under nästa år händer mycket. Vi har ett utvecklingsarbete igång. Ni får höra mer på vägen.

Ett av våra ledord i det här arbetet är inkludering. Inkluderande ledarskap, inkluderande aktiviteter. Ja, en inkluderande miljö och kultur. Oavsett vem du är eller var du bor, eller vad du har för ekonomiska förutsättningar, ska du få den här möjligheten.

Och för att bli ännu bättre på inkludering inledde vi tidigare i veckan en diplomeringsutbildning i normkreativitet med Rebecca Vinthagen från Settings (ägare av utbildningen) och Jenny Claesson från Add Gender. Kortfattat och förenklat för att bli bättre på att se normer och strukturer för att ta till tillvara alla kompetenser. Det är alla vi på kansliet, två styrelseledamöter och ett par kompisar från andra förbund.

Ta mig själv som exempel. Vem ser du när du ser mig? En drygt 50-årig man, vit, inte så mycket hår längre, sticker inte ut klädmässigt, men med en gubbkeps ibland. Försök att på riktigt utifrån det tala om vem jag är, vad jag står för, vad jag kan och tycker. Nu kanske du som läser känner mig lite närmare, men testa ute på gatan. Visst har vi fördomar om varandra. Visst petar vi in varandra i fack ganska snabbt och enkelt.

par-byline-2

Det är naturligt att vi läser av en annan människa när vi möts, men har ni funderat på hur mycket vi bär med oss när vi bedömer en människa bara på utsidan? När du tycker att du kan se hur den personen är? Och kanske tycker du då att alla människor som ser ut som den du möter är likadana?

Vi ska använda oss av det i det vardagliga arbetet och i ett större perspektiv sprida det i hela förbundet. Vi, Skolidrottsförbundet och hela Svensk Idrott, ska vara öppet för alla. Alla är förstås en sanning med modifikation, då vi måste göra val. Att inkludera någon kan exempelvis innebära att vi exkluderar en annan. Men tillsammans inom idrotten, med 71 specialidrottsförbund (och många, många fler grenar) och 20 000 föreningar, borde vi kunna bereda plats för de allra flesta.

Ett exempel:

Hos oss pågår en utredning av vår tävlingsverksamhet. Så här långt – styrelsen har inte fattat något beslut – föreslår utredarna kommit att vi ska göra om tävlingsverksamheten genom att bland annat ta bort slutsegrare. (Vi ska spela matcher, springa lopp, hoppa längd, men alla ska få göra det lika mycket och med glädje). Fler ska helt enkelt få vara med och tävla.

Det innebär att vi faktiskt exkluderar dem som i första hand är med för att vinna medaljer och pokaler. Men vi inkluderar dem som tycker att det är roligt att tävla, men inte fått vara med tidigare. I och med att vi är en del av helheten Svensk Idrott finns det fortfarande plats för dem som i första hand är med för att vinna och bli bäst (de får förstås vara med hos också om de vill!).

Till nästa utbildningsträff ska vi ägna oss åt betydelsefulla mikrohandlingar. Jag har bestämt mig för att bland annat vara uppmärksam på sociala medier hur vänner och bekanta, samt okända, uttrycker sig. Jag ska också reagera och ställa frågor. Målet? Att själv se, och förhoppningsvis att även andra ser, hur ord och bilder påverkar positivt och negativt. Att vi kan bryta negativa normer och strukturer för att ge plats åt fler människor. Att du ska kunna vara dig själv.

Fundera gärna på vad/vem som är normen i ditt förbund eller i din förening.

Och kom ihåg att en hel del normer måste finnas för att vi ska fungera tillsammans överhuvudtaget.

Samarbete och större öron väg till framgång

Om drygt tre månader är det dags för det som kallas Idrottens riksdag. Formellt heter det Riksidrottsmötet och då träffas ombud från alla specialidrottsförbund för att ta beslut om Riksidrottsförbundets och SISU Idrottsutbildarnas framtida arbete och inriktning.
Det allra viktigaste området är förstås arbetet med strategin kring just framtidens idrott (Idrottsrörelsen 2.0) och motioner som är kopplade dit.

Personligen gillar jag Svenska Bandyförbundets motion Bandy_-_Tvingande_uppdelning_mellan_vinter-_och_so som föreslår en tydligare säsongsindelning mellan vinter- och sommaridrotter för att barn och unga ska få lättare att syssla med flera idrotter. Jag har nyligen slutat som fotbollstränare och krocken mellan exempelvis fotbollen och innebandyn är uppenbar. Det är inte fel att påstå att båda pågår i stort sett året runt.

Jag känner förstås också för vår egen motion: Skolidrottsf-rbundet_-_Idrottsr-relsen_2 som vill ge Riksidrottstyrelsen i uppdrag att se över LOK-stöd och Idrottslyft i syfte att uppmuntra föreningar som erbjuder flera idrotter eller tydligare samverkar med andra föreningar. Syftet är detsamma som bandyns; det ska vara möjligt att syssla med flera idrotter. Ett annat syfte är att du som tonåring ska kunna börja med en ny idrott, det ska inte vara för sent. Och i förlängingen: Idrott hela livet!

Drömmen vore om en förening, ensam eller i samverkan med andra, skulle kunna erbjuda ett brett spektra av idrotter där du ska kunna söka dig fram i lugn och ro för att kanske hitta din favoritidrott. Och om du gör det ska du också kunna välja på vilken nivå du vill utöva den i fortsättningen. Alltså: Det ska vara okej att lattja boll med kompisarna en gång i veckan i föreningens regi. Eller satsa på att bli bäst.

Du ska också erbjudas en icke grenspecifik ledarskaps- och föreningskunskapsutbildning i den tänkta föreningen. Det är kanske det just du blir bäst på.
Och, det vill jag trycka extra på, motionen är inte skriven för att gynna just Svenska Skolidrottsförbundets verksamhet. Den är skriven för att gynna och lyfta idrottsrörelsen mot nya höjder i nya tider.

Sannolikheten är också stor att vårt, idrottsrörelsens, ropande efter ökat statsstöd skulle få respons. Genom att visa att rörelsen verkligen är till för, och öppen för, alla, är jag övertygad om att plånboken skulle öppnas. Många företag satsar också på socialt ansvar vilket öppnar dörrar även för idrotten.

Forskarna vid Umeå universitet, Inger Eliasson och Annika Johansson, har på uppdrag av Svenska Innebandyförbundet tagit reda på varför flickor slutar spela innebandy – och vad som skulle kunna få tjejerna att fortsätta.

Citerar:
Det mest avgörande (för att sluta; min anmärkning) var mer fokus på prestation och resultat, förändringar i lagets sammansättning, nya tränare och förändrade attityder, höga krav på sig själv, intresse för en annan aktivitet och brist på tid.
Flera av flickorna efterfrågade flexiblare träningar där de till och med kunde haft individuella mål, oavsett om spelaren ville satsa eller bara ha roligt. Öppna träningar lyftes också upp som ett alternativ.

Många skulle också velat ha mer att säga till om, att tränarna skulle sett varje spelare och lyssnat på flickornas önskemål när det gäller träningsupplägg och liknande.

Fokus på prestation och resultat…

Flexiblare träningar med individuella mål…

Mer att säga till om…

Tack och bock. Frågor som de här (inflytande, glädje, egen utveckling) har Skolidrottsförbundet lyft gång på gång. Och då ofta setts som tävlingsmotståndare eller bara ”ett sånt där konstigt fleridrottsförbund, tidigare kategoriförbund.

Vi får dock positiva signaler från allt fler håll för våra tankar om hur vi skapar en idrott för alla. Många, från idrottsbyråkrater i olika organisationer via kommunala beslutsfattare till rikspolitiker och ekonomiska partners, är med på tankarna. Återstår att övertyga vissa specialidrottsförbund som har väldigt svårt att släppa det traditionella tänkandet.

Det som nu är ett måste för Idrottsrörelsen 2.0 är:
1) Samarbete i stället för konkurrens och kannibalism mellan idrottsförbunden. Uppmuntra fleridrottsföreningar och större samverkan mellan idrotter såväl när det gäller aktiviteter som planering.

2) Större öron. Lyssna på barn och unga och bygg idrotten efter vad de vill ha. Inte efter vad vi vuxna tycker och tror att barnen vill ha.

Fler tankar om motionerna till RIM hittar ni bland annat på Idrottens affärer där krönikören Dan Persson har tyckt till.

Vågar idrottsrörelsens medlemsförbund och föreningar tänka längre än på sitt eget förbund för att komma fram till idrottsrörelsens bästa?